Debatten i Agenda mellan Jan Björklund och Maria Wetterstrand om skolan blev i stort sett en promenadseger för Björklund. Maria Wetterstrand ödslade tid på slagord som Jan Björklund lugnt och vänligt parerade. Det är mycket svårt att tro att anklagelser mot fp-ledaren för att vilja "straffa" elever - därför att han vill införa betyg i årskurs sex och kunna flytta på grova mobbare - skulle ledda till ett rösttapp i alliansen. Däremot kan Wetterstrands retorik och framtoning i skolfrågan ge MP röster från (s) och (v).

Agenda-debatten var klargörande. Nu vet vi att också Maria Wetterstrand och Miljöpartiet är beredda att försvaga svensk utbildning.  Det är oerhört viktigt att väljarna får klart för sig skillnaderna mellan de borgerliga och de rödgröna i skolpolitiken.

Som framgår av det förra blogginlägget anses det inte sällan diskrediterande när det visar sig att man har en åsikt som delas av ledande sverigedemokrater. Dock är det viktigt att påpeka att det inte alltid är på det sättet. När ens konstsyn delas av ledande sverigedemokrater anses det visa att man har en närmast rasistisk konstsyn - men bara i de fall där ens konstsyn befinnner sig i konflikt med konstetablissemanget. Det har framgått av artiklar av Jessica Kempe (om figuratv konst) och nu senast av Peter Cornell (om Lars Vilks konst). Dock har jag ännu inte sett någon svensk konstkritiker eller kulturjournalist anklaga Björn Afzelius, Plura Jonsson, Magnus Uggla eller Mauro Scocco för att vara rasister. Dessa artister förekommer nämligen på Jimmie Åkessons nyligen på Spotify utlagda låtlista.

Vad värre är, visar det sig nu, enligt Expressen, att Sverigedemokraternas skuggbudget i stora stycken är identisk med den rödgröna oppositionens: "På måndag kommer Sverigedemokraterna att presentera sin skuggbudget. Den visar att de står närmre den rödgröna oppositionen än regeringen i många frågor – bland annat vill man se samma skatt för pensionärer och löntagare, höjda ersättningar i a-kassan och höjd sjukpenning."

Nu väntar vi oss naturligtvis att Jessica Kempe och hennes meningsfränder ska publicera förvirrade artiklar där det leds i bevis att Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, Björn Azelius och Plura Jonsson är rasbiologer.

Peter Cornell fortsätter att rikta kritik mot Lars Vilks och hans verk. Det mest problematiska är nu senast det faktum att Vilks har hyllats av sverigedemokrater. Med den logiken borde Cornell rimligtvis även rikta kritik mot den egna redaktionens och tidningens hyllningar av en annan SD-favorit: Astrid Lindgren. Nämnde Lindgren har för övrigt - som bekant - fått ett pris uppkallat efter sig, ett pris som kommer att delas ut av drottning Silvia i Konserthuset på tisdag. Jag förutsätter att Peter Cornell har synpunkter på hur vi bör agera i även denna ytterst delikata fråga.

I övrigt ansluter sig Cornell till dem i debatten som anser att yttrandefriheten "naturligtvis" måste värnas i Lars Vilks fall, men att hans konstverk å andra sidan inte är mycket till konstverk - detta därför att konstverket inte motsvarar Lars Vilks intentioner (att undersöka konstens och konstvärldens gränser) utan har kommit att fungera i första hand som provokation av en folkgrupp. Detta får Cornell att påpeka att det inte finns något "rent och obefläckat" konstverk.

Det finns mot bakgrund av hur denna diskussion utvecklats anledning att påpeka att den kraft med vilken yttrandefriheten försvaras faktiskt är avhängig kvaliteten på de yttranden, utsagor eller åsiktsyttringar som vissa grupper vill förbjuda. Så långt kan man gå Guillou, Knutson, Linderborg och Stenius till mötes: att varje litet hädiskt påhopp på en folkgrupp eller enskild individ inte är värt att försvara med samma emfas som man kan försvara en ledarartikel i Dagens Nyheter.

Det intressanta i sammanhanget är dock att Vilks verk visat sig fungera på just det sätt som Cornell säger att det inte fungerar, nämligen som en blottläggande undersökning av de underliggande strukturerna i konstvärlden. På förekommen anledning vill jag också påpeka att min kritik av konceptkonst generellt sett alltid har varit baserad på att jag inte ser det som speciellt intressant att ta del av konstnärers åsikter om diverse samhällliga, politiska och vetenskapliga spörsmål. I Vilks fall hamnar dock saken i ett delvis annorlunda ljus, just därför att hans verk behandlar någonting som han faktiskt är expert på, nämligen konstvärlden och dess mekanismer.

Märkligt i sammanhanget är att svenska konstkritiker i mångt och mycket reagerar precis tvärtom: deras försvar för konceptkonst generellt omfattar inte Lars Vilks verk, trots att det i hans fall behandlar ett område som han de facto behärskar. Kanske beror aversionerna på att hans verk avslöjar någonting om den konstvärld som exempelvis peter Cornell är en del av.