Är det någon som blir förvånad över att den kritik som i det senaste numret av Axess framförs mot atonal musik uppfattas som liggandes "farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa"? Själv har jag inte tänkt dra debatten om huruvida modernismkritik är nazistisk ett varv till. De som inte har förstått mina synpunkter i den här frågan efter 47 artiklar i DN, Sydsvenskan, Aftonbladet och Expressen, lär inte förstå det efter en fyrtioåttonde...

Desto mer förvånande är dock att Gunilla Brodrej i den artikel där nazistkortet spelas ut ytterligare en gång, argumenterar mot Axess-artiklarnas påståenden om att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka, genom att anföra ett antal exempel på att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka.

Av detta frestas man dra slutsatsen att det för vissa tycks vara väldigt viktigt att till varje pris profilera sig mot Axess, vare sig man är överens eller inte med innehållet i de diskuterade artiklarna.

UNT:s inte sällan läsvärde politiska chefredaktör Håkan Holmberg är verkligen ute och cyklar i dagens ledare. Där kommenteras nämligen min artikel om liberaler och vänsterextremister på ett sätt som får mig att undra om han verkligen baserar sig på det som jag har skrivit eller på det som Dilsa Demirbag-Sten skrivit i Expressen och twittrat om. Det finns egentligen ingen anledning att bemöta Holmbergs text i detalj, då den är till brädden fylld med missförstånd. Holmberg tycks på allvar tro att jag menar att alla som har invändningar mot Ayaan Hirsi Ali därmed ställer sig på de terroristers sida som i mitten av 1970-talet planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon. Och visst: skulle jag påstå något sådant så skulle jag naturligtvis vara ute och cykla. Minst sagt.

Vad jag i själva verket säger kan dock alla som vill själva bilda sig en uppfattning om genom att läsa min artikel här.

Av Håkan Holmbergs sarkastiska kommentarer rörande det faktum att Arena publicerat texter av terrordömda vänsterextremister sluter jag mig till att han i konsekvensens namn inte ser det som något som helst problem med att terrordömda - eller andra - högerextremister bededs plats i våra seriösa medier.

I övrigt går väl Holmergs analys ut på att man gör bort sig om man ställer sig på Paul Bermans och Pascal Bruckners sida i deras kritik av Tariq Ramadan. Detta eftersom "Ramadan är en internationell celebritet som ofta deltar i symposier och seminarier". Vilket naturligtvis låter som en väldigt seriös och väl underbyggd analys av kritiken mot Tariq Ramadan liksom av dennes intellektuella gärning i stort.