Med tanke på hur många mediepersonligheter som engagerat sig mot att Sverigedemokraternas ska komma in i riksdagen samt - ännu värre - få en vågmästarroll i en framtida regeringsbildning, är det antagligen bara en tidsfråga innan Lena Sundström och kompani uppmanar oss alla att rösta på Alliansen. Som läget ser ut nu, ligger Alliansen i opinionsundersökningar regelmässigt på drygt 49 procent. Det skulle alltså bara behövas en mobilisering av Sverigedemokraternas mest engagerade motståndare på vänsterflanken för att borgarna ska få egen majoritet, vilket gör att Sverigedemokraterna inte ska kunna spela en vågmästarroll efter nästa val. För den som verkligen brinner för att SD ska avväpnas tycks det således bara finnas ett val i valet.

Jag tänkte skriva om allvarliga saker i kväll. Men så fick jag syn på Tariq Ramadan – igen. Den mannen har en hypnotisk förmåga. Han väcker katoliken i mig, på samma sätt som en gång en vatikansk monsignore. Dåförtiden verkade charmen på så sätt att jag glömde bort de tiggande barnen utanför palatsens murar. Nyss glömde jag bort att de politiker i väst som bäst förstår vissa islamisters kolonial-rasistiska ambitioner är desamma som riktar inrikesförsvaret mot ett fåtal muslimska kvinnor, mot romska barn som deporteras till knapp överlevnad eller för tidig död, samt mot muslimers barn – som om brottslighet och sprängbälten vore medfödda. Jag glömde också bort att den sortens politik ger eldunderstöd åt dem som bygger en annan politisk fästning. Där inne blundar man för den världskrigshetsande nazislamistiska regimen i Iran, dess allierade och valfränder i fascislamistiska kretsar världen över, alltmedan man riktar utrikesförsvaret mot den judiska statens demokrati, den som klarat hårdare och mera långvarig islamistisk press än den europeiska tycks mäkta med.

Det blev tungt, det där med att ideologiseringen styckar upp humanismen så att det blir svårt att ta ett samlat grepp om den vidare abrahamitiska kultursfärens problem. Och temat bleknade, som sagt. Jag drabbades av den konverteringslusta som är så typisk för oss korsfararättlingar. Han ju är alldeles för kalvinistisk av sig, den där mannen från Genève. Enligt inofficiell katolsk moral (den som tar vid efter bikten, i bästa fall inne i biktstolen) är det direkt syndigt att slösa bort en tjuskraft som Ramadans på en massa seriösa ungdomar klädda i säck och aska. Under föreläsning efter föreläsning predikar han att de unga muslimerna är förpliktigade av Allah att studera flitigt för att uppnå ett enda syfte: att förändra USA:s och Europas politik i broder Ramadans ”universella” riktning.

Khadaffi, som sedan en tid tillbaka varit muhammedan på det katolska viset är i desperat behov av en avlösare. Eller, rättare sagt: hans kvinnliga entourage saknar en yngre förmåga. I helgen landade diktatorn i Rom med hela sitt följe: trettio fullblodshästar, fyrtio amazoner (den kvinnliga motsvarigheten till schweizergardet) och sitt beduintält. Han kom för att hälsa på sin gamle kompanjon Berlusconi. De förstår varandra på många plan. Eftersom jag nu glömt okatolska tråkigheter som att de överlägger om att kasta svarta afrikaner i sjön, nöjer jag mig med att påpeka att de har samma hobby. Överste Khadaffi rekryterade, enligt vad som numera är tradition vid libysk-italienska kejsarträffar, några hundra eskortdamer och roade sig med att försöka konvertera dem till islam. Tillställningen orsakade Berlusconi några smärre inrikesproblem, men han är ju van vid värre, så han log sitt vita leende och slätade över extravagansen med att hans vän har smak för ”folklore”. Det kan man ju förstå, men damernas smak väcker mindre sympati. Khadaffis mumifieringsprocess är ju något längre framskriden än Berlusconis. Han tycks ha stannat vid balsameringsstadiet.

Det är därför vi kvinnor behöver att Tariq Ramadan överger sin kalvinistiska stränghet. Ta hans mörka sammetsblick, lägg till Khadaffis trettio arabhingstar, den här huvudbonaden och en tusen och en natt-baldakin. Då får vi den enda muslimska kultur jag kände till som elvaåring. Jag letade upp den i gamla shejkromaner. Utan hemliga drömmar om det fria nomadlivet hade det nämligen varit svårt att överleva i vad jag trodde var medeltidens sista mini-enklav i Europa: det tyska klostret med sina vita väggar och bruna kors som jag nu förstår är av post-reformert datum. Och därmed återfaller jag ändå till min trist seriösa utgångspunkt; humanismens fragmentering genom ideologisk fortifiering. Om Ramadan och hans bröder blir lite mera katolska av sig, det vill säga tolkar texter efter behag, tror på människans fria vilja och skippar den politiska reformationen av väst, blir det nog lättare att stoppa den politiska motreformationen.

Det talades mycket inför valet om att Socialdemokraterna skulle låta sig inspireras av Barack Obamas framgångsrika valkampanj. Inte minst skulle man satsa på sociala medier, varför Martin Gelin anställdes. Han hade ju bloggat i SvD om just Obama. Vem kunde vara mer lämplig?

Huruvida Socialdemokraternas satsning på sociala medier kommer att ge önskad utdelning är naturligtvis ännu för tidigt att säga, men man kan åtminstone redan nu konstatera att ett av vallokomotiven, Thomas Bodström, utnyttjar just denna kommunikationsform till fullo. Han har som bekant valt att under den närmate tiden "sköta valrörelsen via facebook", medan han befinnner sig i USA för att hjälpa sin familj med utlandsflytten. På sin blogg förklarar Bodström att syftet med att sköta verksamheten via facebook är att ”se om de sociala medierna verkligen fungerar så bra som många säger”.

Och visst: ett lämpligare tillfälle för ett dylika experiment är det nog svårt att tänka sig. I dagens Expressen fortsätter han att diskutera de sociala mediernas förträfflighet. Apropå skillnaden mellan att sköta valrörelsen på plats eller via facebook säger han där: "Det ska bli spännande, men jag tror att de flesta inte kommer att märka någon skillnad".

Hur det kan gå till i praktiken - och att åtminstone vissa märkt skillnad - kunde vi konstatera häromdagen, när Bodström på facebook kommenterade SVT:s utfrågning av Mona Sahlin: "Än en gång har Mona Sahlin visat att hon är bäst när det gäller. Det är såna egenskaper som behövs hos en statsminister, inte en som ändrar sig så fort det börjar blåsa lite."

Nu erkänner dock Bodström för Expresen att han aldrig tittade på utfrågningen av Sahlin: "Jag fick positiva reaktioner från personer som jag litar på och som inte alltid skriver positivt. Därför tyckte jag att jag kunde skriva så ändå. Jag litade på de reaktionerna."