1. Några klargöranden av min roll i det här sammanhanget: Jag är inte anställd av Axess och har därför andra villkor och andra bevekelsegrunder för mitt skrivande här än Johan Lundberg har. Om jag väljer att försöka få en text publicerad är det oftast för att berätta något jag tagit reda på, eller, som i de två avsnitten av sommarföljetongen, pröva ett för mig nytt sätt att skriva. I ett par fall har det varit för att bemöta personliga påhopp och försöka tillföra innehåll som kan intressera flera än de närmast sörjande. Om jag väljer att engagera mig i kommentarer tar jag tid från andra uppgifter, precis som kommentatorer gör när de väljer att läsa mina texter och kommentera dem. Därför kan jag, till skillnad från Axess chefredaktör som bär ansvar för bloggen i stort, också välja bort detsamma om samtalspartnern inte bidrar med mera än tillmälen riktade mot Axess, redaktören eller mig. Konstruktiv kritik tar jag gärna till mig, likaså texter där kommentatorn delar med sig av kunskap och erfarenheter, något jag än en gång vill tacka Hans-Christian för.

2. Jag har också en känslomässig smärtgräns. Den går till exempel vid att logiskt eller vetenskapligt försöka bevisa att handikappade är människor, något som blev aktuellt i samband med inlägget där jag nämnde Peter Singer. Därvidlag är jag dogmatisk. Människor är människor för mig, så även de som med mindre självklarhet känner igen medmänniskan i den andres ansikte än personer med Downs syndrom gör. Syftet med det inlägget var just att uppmärksamma de människor som hörs minst av alla i diskussionen om rasismliknande fenomen. Försöket fick inte mycket gehör, varken här eller bland så kallat konsekventa antirasister, vilket lärt mig att ämnet verkligen är angeläget. Resonemanget kring darwinism kan jag tänka mig att utveckla i ett annat sammanhang. Här kan jag kort säga att darwinismer, det vill säga avläggare till Charles Darwins teori, vilka genom historien lett åt skilda håll. Deras företrädare har valt att se på människan som art, samt på delar av mänskligheten, ur olika perspektiv. Valet av perspektiv är även inom vetenskapen personligt. Inget perspektiv har en gång för alla bevisats vara absolut sant. Perspektivskiftena har haft inverkan på hur människor behandlat varandra. Traditionen där är – i jämförelse med till exempel samspelet mellan en sorts måleri och det sena 1800-talets rassjälsmysticism – relativt välbevarad.

3. Angående Sverigedemokraterna vill jag först säga att jag blev fundersam över att de som reagerat så starkt på min association till totalitärt styre och åsiktskontroll tycks förbli oberörda inför det faktum att politiker i Sverige talar om för enskilda skribenter och en enskild befolkningsgrupp vad dessa bör tycka och uttrycka. Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu har använt samma metod som bröderna Ekeroth. Alla tre har ställt krav på att judiska svenskar ska uttrycka politikernas åsikter. Annars är de fega och ryggradslösa, respektive medskyldiga till de brott Ilmar Reepalu utomrättsligt befunnit Israel skyldigt till. Judiska svenskar kan i båda fallen tänkas uppfatta budskapet att de har sig själva att skylla när de utsätts för antisemitism. I Malmö har det sättet att tala till invånarna övergått i praktik. Där råder de facto särlagstiftning. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att förstå upprördheten över att jag som fri skribent frågar mig om inte politiker som beter sig på det viset snarare lutar över åt totalitära snarare än demokratiska statsskick, men jag accepterar samtidigt att det kan uppfattas som konstigt eller mindre begåvat.

4. Angående Sverigedemokraterna, vill jag också påpeka att det är skillnad mellan att å ena sidan fundera över hur det skulle vara att bo i ett Sverige, styrt av Sverigedemokrater (som redan innan de kommit in i riksdagen och således har all anledning att vilja framstå som nyanserade, ändå vill diktera villkoren för diskussioner snarare än samtala i den dialogens form som innebär att man faktiskt lyssnar på sin samtalspartner och bemöter det som den har att säga med respekt) och att å andra sidan sätta likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlers parti. Jag har inte satt det likhetstecknet. Under nästa punkt kommer jag dock att visa på spår av det gamla svenska nationalsocialistiska partiet hos delar av dagens Sverigedemokrater. Men det faktum att det finns anknytningspunkter innebär inte att jag menar jag att de är identiska.

5. En strof ur Sverigdemokraternas valsång 2010 börjar så här: ”Kom hör vår glada sång.” Jag har gjort det. Jag har även roat mig (?) med att än en gång lyssna till en serie Sveriges Radio-reportage om partiet. Journalister från Kaliber använde sig dels av öppna intervjuer, dels av infiltration, och fick höra en hel del. Underlaget är väl dokumenterat i skrift, bild och ljud på SR:s hemsida. I ett avsnitt behandlas till att börja med sverigedemokraternas nazistiska bakgrund som är relativt allmänt känd och som det skrivits mycket om. Såtillvida skiljer sig partiet från exempelvis det holländska PVV, lett av Geert Wilders.

Längre fram i programmet visar det sig, från inspelningar gjorda under SDU:s och den högsta partitoppens resa till Tallinn, att man fortfarande sjunger texter där demokratiska höger- och vänsterpartier hånas från den tredje ståndpunkten. Någon visa handlar om juden bakom den politiska makten. Det föga demokratiska maktmedlet politiskt våld förhärligas, till och med dödligt sådant.

Partiledaren och ett antal adepter sjunger glatt om statsministermord: ”Olof Palme gick på bio, han kom ut strax efter tio. Lisbet såg pistolen blänka, strax därefter blev hon änka. Skottet brann, blodet rann. Olof Palme han försvann.”

Jag upprepar: Jimmie Åkesson, ansvarig för ett förment demokratiskt parti, uppmuntrar den unga generationen till att skämta om anarkins, huliganstyrets och människoföraktets yttersta konsekvens.

Ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist deltar i allsången av en vit makt-visa av bandet Fyrdung: ”Då ska nordanvinden vina, genom vår evige fiendes märg och ben...”

Den officiella partisångens formulering låter lite finare: ”Vi tar tillbaka vårt land.” Men vem har tagit Sverige ifrån dem?

I partiledarens närvaro sjunger William Petzäll, kommunfullmäktigeledamot och ungdomsförbundets vice ordförande så här: ”Sverige har fallit i fiende hand och nu är det vår plikt att ta strid. Nu måste vi dra ut i strid för folk och land. Gör din plikt nu när kampen tar vid.” Man kan tänka sig att fiendehanden syftar på vår demokratiskt valda och sinnade riksdag. Den tolkningen måste i så fall kompletteras med att riksdagen i sin tur styrs av judarna. Sången fortsätter nämligen med dessa ord: ”Han syns flitigt där det ockras och köpslås hit och dit, snacka skit kan vår kosmopolit.” Det är inte svårt att känna igen kosmopoliten, ockret och köpslåendet från antisemitiska nidbilder av juden.

Ordet ”plikt” påminner en aning om bröderna Ekeroths ”borde”. ”Borde” är lite mildare – som blåsippan är lite mildare än partiets tidigare symbol: flamman. Årets valsång låter även den bitvis som en mildare uppmuntran till det starka folkets kamp: ”Framåt, uppåt, ingen rast…vi lyssnar och tar strid.” Frasen ”nu kommer det vi väntat på i över tjugo år” är dock något illavarslande eftersom partiet för två decennier sedan ännu inte ”rensats”, om jag får tillåta mig det uttrycket.

När Åkesson lämnat gossar Almqvist och Petzäll ifred trallas det vidare, nu på en sång av Sven-Olov Lindholm, partiledare för Nationalsocialistiska Arbetarepartiet – alltså det svenska 30-talspartiet: ”Vi se borgarnas bleka fanor slakna och hur marxismen står i brand då vi höja vårt rop: Sverige vakna kring härjat land.”

Kanske är de slaka bleka fanorna en referens till ryggradslöshet hos den oliktänkande svensken i allmänhet, inte bara hos den oliktänkande judiske svensken. Uttrycket skänker onekligen kontext åt den officiella sångens ord om ”maktens fega män…det är nog för länge sen”. Med ”nog” menas att man fått nog för länge sedan – för flera än två decennier sedan, verkar det som. Och möjligen är ”en blåsippa som reser sig och aldrig kommer dö… ingenting så starkt som vi” en illa förblommerad hänvisning till den rättrogne nordmannens virilitet.

Den som lyssnar på dessa visor, återutsända i SR:s Kaliber, förstår kanske lite bättre en av anledningarna till att det finns en skepsis hos ”judiska grupper”, organisationer och enskilda judiska svenskar att sluta upp bakom bröderna Ekeroths politik. Det handlar inte om någon ryggradslöshet och feghet utan om en, faktiskt, helt välgrundad skepsis mot SD:s politik. En misstanke om att fanan och uniformen inte hänger så väldigt långt inne i garderoben ändå -åtminstone inte hemma hos vissa partimedlemmar. Samma misstanke som ickejudiska svenskar kan ha (utan att de därför blir försedda med epitet som ryggradslösa och fega).

Med tanke på de spekulationer om Axess-bloggens utveckling, historia och framtid som jag på sistone sett florera på diverse bloggar och kommenatorsfält, vill jag först uttrycka min glädje och i viss mån förvåning över att Axess-bloggen har en så pass engagerad och hängiven läsekrets. 

Det bör dock påpekas att bloggen inte är, aldrig har varit och aldrig kommer att bli en homogen åsiktsmaskin. Istället är den ett forum där divergerande åsikter tillåts komma till tals. De åsikter som vi bloggare uttrycker är åsikter som vi står för som enskilda skribenter och opinionsbildare. Det handlar alltså inte om några "Axess-åsikter", framarbetade under långa, prövande nattmanglingar, där varje bloggskribent skall kunna skriva under varje på bloggen uttryckt synpunkt. Lika litet är bloggen underordnad Axess Magasin och i varje bidrag heltigenom i linje med tidskriftens publicistiska idé.

Bloggen är ett eget forum, vilket även inbegriper de inte sällan konstruktiva, informativa och hetlevrade diskussioner som förekommer i kommentatorsfälten. Vi ser ett egenvärde i den diskussionen, vilket gör att vi ytterst sällan sällan censurerar åsikter, icke heller sådana som gravt avviker från våra egna. Tvärtom är målet att debattens vågor ska gå höga. Vi litar på att lärarna är tillräckligt intelligenta för att själva bilda sig en åsikt, utan att vi går in med klåfingriga pekpinnar. Vilket har resulterat i kritik från både vänster- och högerhåll - såväl bland bloggens egna kommentarer som i övriga medier.

Så har det varit alltsedan bloggens start. De som har skrivit på bloggen under sommaren - jag själv, Mats Wiklund, Mattias Hessérus och Anna Ekström - har olika stilar, olika temperament och olika ideologiska, inte sällan inbördes motstridiga ingångsvärden i debatten, men också olika ämnesmässiga kompetenser. Axess-bloggen kommer att fortsätta att odla den sortens spretigt divergerande åsikts- och stilideal. Inte minst viljan att tänka själv - utanför den politiska debattens färdigstöpta kategorier kommer att fortsättningsvis premieras. Liksom strävan att essäistiskt pröva olika tankebanor och hugskott; att trigga igång diskussioner på nya och oväntade områden.

Det är en blogg där man kort sagt inte bara skall finna det förväntade. Målet är att även fortsättningsvis ifrågasätta, analysera och utmana åsiktsbildningar som vi finner problematiska och kortslutna. Liksom vi kommer att uppmärksamma nya och i våra ögon konstruktiva och spännande tendenser i kultur- och samhällslivet. Det är och har alltid varit själva grundidén med Axess-bloggen. Och det är också det som - inbillar jag mig - har gjort att den har kommit att spela en förhållandevis framträdande roll i samtidsdebatten, och ofta åberopats på kultur- och ledarsidor.

Jag får be om ursäkt för att jag i mitt förra inlägg förväxlade de två sverigedemokraterna Ted och Kent Ekeroth.

Det var Kent Ekeroth som nyligen talade om för mig vad vi bara bör tala om och vilket målet för den så kallade debatten är.

Så långt hade jag rätt.

Däremot var det Ted Ekeroth som vid två tidigare tillfällen (här och här) skrev om judar på sin blogg och Kent Ekeroth som skrev om judar på Newsmill.

Budskapen är dock lika som bär.

Kent kallar bland annat de judar som inte stödjer Partiet för ”dumsnälla”.

Ted formulerar sig så här: ”Denna ryggradslösa inställning genomsyrar nästan alla judiska organisationer i Sverige och vad jag förstår de flesta judiska organisationer i världen.”

Dessutom hade jag i min kritik av deras sätt att tala till judar som grupp missat att Kent Ekeroths text, alltså den på Newsmill, innehåller ett besynnerligt resonemang om börd och åsikter – lika besynnerligt som det som förts i kommentarsfältet under mitt förra inlägg på Axess-bloggen.

Återigen: Åsikter är inte medfödda. Även om Ekerotharna anser sig vara judar har de rätt att hysa vilka märkliga och osmakliga åsikter som helst. Däremot är det inte särskilt typiskt för demokratiska politiker, vare sig de heter Ekeroth eller Reepalu, att utkräva politisk konformism av judiska församlingar eller av det judiska kollektivet i stort.

För (o)tydlighetens skull bör jag även påpeka att det inte var Kent utan Ted som första gången upplyste mig om vilket ämne jag borde fokusera på. Däremot är jag lite osäker på om han (och/eller Kent) tycker att alla de kollektiv som ordningsamma människor sorterat in mig i också borde fokusera på islam – muslimkramarna, de kristna, vänsterapologeterna, högerextremisterna, Israellobbyn, med flera.

Att båda bröderna uttrycker en betänkligt vårdslös inställning till personlig samvetsfrihet och det öppna samtalet torde – enligt min enkla matematik – fördubbla sannolikheten för att Sverige skulle bli synnerligen fåordigt om deras ord fick råda.

Dessutom märker jag nu hur lätt det är att förväxla de svenska brödernas syn på demokrati och mångfald med det muslimska brödraskapets. Har syskonskarorna möjligen övervägt familjerådgivning? Sådan lär erbjudas av Svenska Kyrkan. Hos valfri prästinna kan Kain och Abel komma till insikt om att de delar fundamentala – ja, till och med fundamentalistiska – värderingar.

Vem vet, det samtalet kanske utmynnar i en sant mångkulturell fridshälsning: Kram, Shalom, Salaam, Pax vobiscum...

I gårdagens Expressen börjar Dilsa Demirbag-Sten av okänd anledning om debatten om islam, islamofobi och liberalism för tredje gången sedan i våras. Tidigare har hon blivit ställd mot väggen, efter att ha kommit med ogrundade påståenden om än den ena, än den andra motdebattören. När hon inte har kunnat belägga sina fantasifulla påståenden om till exempel Ayaan Hirsi-Ali och Anna Ekström, har debatten ebbat ut. Dock för att kort därpå uppstå på nytt - med nya texter av Dilsa Demirbag-Sten - texter som tenderar att för varje gång bli alltmer skruvade.

Igår är det då alltså dags för ett tredje försök, där hon dock lyckas med konststycket att omedelbart göra en beskrivning av undertecknad, som rimligtvis måste sägas tangera gränsen för förtal.

Jag påstås där nämligen - tillsammans med Dick Erixom  - vara en av få svenska företrädare för en "reaktionärt konservativ" riktning i svensk politik. Jag och Dick påstås, till skillnad från våra övriga meningsfränder (vilka det nu kan tänkas vara, det sägs aldrig i klartext men beskrivning en av dem som icke önskvärda i den svenska debatten leder naturligtvis tankarna åt ett visst håll..), bli förhållandevis "väl mottagna" i svenska medier. Den politisk inriktning som vi sägs företräda, har enligt Demirbag-Sten gjort sig internationellt bemärkt genom att varna för Eurabia (dvs för muslimsk massinvandring till Europa). Vi påstås därtill förorda kolletiva bestraffningar av muslimer pga terrordåd och radikalisering. Och jag påstås generellt sett i artikeln vara en företrädare för den sorts kollektivtivistiskt synsätt, som Dilsa Demirbag-Sten kritiserar.

Inte ett enda citat anförs som stöd för att jag skulle hysa de åsikter som tillskrivs mig. Och det är inte så konstigt, ity jag aldrig har fungerat som talesman för denna sorts åsikter, och än mindre hyser någon av dem. Jag har aldrig någonsin skrivit om Eurabia. Den enda gången som jag överhuvudtaget har berört frågan om muslimsk invandring till Europa har det varit i min kritik av tesen i Christopher Caldwells bok  "Reflection on the Revolution in Europe" där jag kritiserar just Eurabiatanken. Jag vet inte heller vilka kollektiva bestraffningar av muslimer som jag skulle vara förespråkare för. Och jag har aldrig uppträtt som företrädare för ett kollektivistiskt synsätt på muslimer utan tvärtom kritiserat just ett sådant synsätt. Så här skriver jag till exempel i min recension av Lena Sundströms "Världens lyckligaste folk":

”Att man genomgående uppfattar samhället i termer av kollektiva grupper och intressen snarare än som en samling individer, blottläger multikulturalismens destruktivt reaktionära karaktär, liksom det kastar ljus över de likheter som jag tycker mig se mellan en författare som Lena Sundström och de rasister som hon menar sig kritisera. Och då handlar det inte bara om att både hon och de som ogillar muslimer tenderar att se muslimerna som ett enhetligt kollektiv. Medan Sundström tycks mena att allt tal om att det finns muslimer som av olika anledningar är problematiska är överdrivet, har de som hon kritiserar å sin sida uppfattningen att det är överdrivet att påstå att det finns moderata muslimer som lätt låter sig integreras. I intet fall finns viljan att se gruppen muslimer som en förhållandevis disparat samling människor, med destruktiva likväl som konstruktiva tendenser.

Den sorts rasism som frodas längst ut på högerkanten är i grunden en karbonkopia av den ideologi som är styrande för dem som i Lena Sundströms anda pläderar för vikten av att olika minoritetsgrupper bör ha möjlighet att renodla och bejaka sina särdrag. De islamister som protesterar mot den västerländska kulturens värdeupplösning och brist på normer och i motsätttning till detta konstruerar en påhittat traditionstrogen ideologi och just i detta avseende därtill menar sig vara motarbetade av etablissemanget, har ju exakt samma sorts världsbild och självförståelse som de högerextremister som menar att invandrare är ett hot mot den egna kulturens särart.”

Bakom alla sina ord om sharia är Sverigedemokraternas chefsideolog Kent Ekeroth tyst. Han svarar inte på mina frågor om vilka lagar han vill införa mot muslimer.

Tystnaden är talande. Den talar, liksom hans slutord, om tystnaden i sverigedemokraternas land:

”Den enda debatt vi bör föra, är den som syftar till att besvara frågan: hur kan vi se till att islams politiska aspekter hamnar i samma ideologiska skamvrå som nazismen?”

Vi. Punkt. Bör. Punkt. Ägna oss åt ett enda samtal. Punkt. Vars slutmål är förutbestämt. Punkt.

Verbet ”böra” klingar bekant. Han skrev en gång om fega judar. Hans bror också. Judar tycker inte som de bör tycka. Jag skrev om det Ekerotharna skrivit. Och fick en tillrättavisning. Om vad jag bör fokusera på här i världen.

Det påminner om något mera. Något min farmors mor berättat. En dag i Mainz hörde hon stöveltramp. Strax därefter en hård knackning på dörren. Besökaren var klädd i uniform. Av den sort sverigedemokraterna hängt undan. Fast de sjunger fortfarande sångerna som passar till kläderna. Underhuggaren från Gestapo frågade om min Mammi ville köpa ett porträtt av en liten man i mustasch. Det ville hon inte. Ett par dagar senare var ljuden där igen. Uniformen signalerade ”högre gradens huligan”. Ordvalet var därefter: Hon borde köpa porträttet. Mammi gav efter för "borde". Det, berättade hon som nittioåring, kunde hon fortfarande inte förlika sig med.

Skulle Ekeroths tystande ord bli till lag eller laglöst våld hoppas jag att något land förbarmar sig över alla oss som flyr för att vi sagt det vi inte borde ha sagt.

Tills den dagen inte kommer är – som det sagts förut på denna blogg – sista ordet inte sagt.

Kan man - jo, det kan man förstås - tänka sig något mer nedslående än att betala för vänskap? Alltså att betala någon för att under ett antal timmar vara ens vän.

En fascinerande och underhållande artikel i Guardian ger inblickar i fenomenet. På Facebook är vännerna virtuella och nätdejtning kan vara opålitlig och riskabel.  Så varför inte?

Men att hyra en kompis verkar vara en sämre sorts prostitution: man betalar för en mänsklig kontakt som inte nödvändigt ger vad man önskar. Dessutom ger verksamheten begreppet vänskap en, om man säger så, ny innebörd. Läggning för självbedrägeri är nog ett villkor för att man ska få valuta för pengarna.

Begreppet ”moralisk rasism”, som enkelt kan förklaras med att ”vitas” omoral tas på större allvar än ”vildars”, tycks vara underskattat som verktyg för att tyda samtidsdiskussionen.

Dock förekommer även missbruk, som i Ian Burumas  reflektion över att Israel bedöms efter en enastående oproportionerlig måttstock.

För premissen finns god täckning: Skribenten citerar inledningsvis Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogans utfall och jämför responsen på Israels agerande i allmänhet med svaren på andra blodiga konflikter i världen, dock utan att nämna turkiska tillslag mot kurder.

Därefter avfärdas antisemitism som huvudorsak till orättvisan. Moralisk rasism anförs som alternativ – huvudalternativ, tycks det, eftersom den korta diskussionen om europeisk lättnad över judiskt våld torde ha med föreställningar om judar som antingen änglar eller demoner att göra.

Vore begreppet relevant här skulle granskningen av ett enda land inte utmärka sig för en i statssammanhang unik delegitimisering. Såvida nu inte den judiska, drusiska och arabiska befolkningen anses exceptionellt ”vit”.

Skribenten övergår snart till en nära nog motsatt propå: Eftersom Israel är en demokrati ska vi använda en annan måttstock än för diktaturer; kräva mera av Benjamin Netanyahu än av Irans president Mahmoud Ahmadinejad.

Resonemanget skulle kanske hålla om Turkiet inte vore en demokrati och om de som dömer ut Israel värderade dess statsskick som enastående demokratiskt. Som Buruma antyder tycks minst fyra måttstockar vara i bruk: en för diktaturer, en för demokratier, en för demokratin USA och en för demokratin Israel. Som han också skriver finns en viss oro för den politiska utvecklingen i landet – bland befolkningen, får man tillägga, för det är deras stat vi talar om. Likt andra pressade människor kan judiska israeler hamna i ett läge där demokratin ter sig svag. De lever, trots ett starkt men inte obegränsat försvar, under tryck från stark fientlighet hos omvärlden, osäkerhet inför om Israel kan bli en belastning för USA, samt en grov antisemitisk propaganda där Förintelsen är ett bland flera vapen.

Vidare torde uttrycket ”moralisk rasism” vara mera tillämpligt mot ursäkter för diktatoriska regimers beteende än mot ursäkter för pressade medborgares ibland högst förståeliga reaktioner. Även i behandlingen av Ahmadinejad kan man skönja antaganden med koloniala – och universalistiska – undertoner av den typ Buruma tänker sig: ”Han är bara en pajas som tror på en ökenreligion”; ”Alla kan talas till rätta”; ”Iranier – vem bryr sig?” Ahmadinejads undersåtar är lika lite betjänta av en sådan hållning(slöshet) än Stalins var. Därtill kan nonchalerandet av diktatorer bereda omvärlden obehagliga överraskningar.

Härifrån kommer skribenten fram till att det oresonligt antiisraeliska budskapet – delar av vilket han själv utan motargument framför – kan uppfattas som en komplimang.

Avsändare som Erdogan och en förkrossande majoritet i FN:s människorättsråd har troligen en mängd avsikter utom just att ge beröm.

Ur ett mottagarperspektiv är det svårt att se något smickrande i att Netanyahu, som uppmanat till förhandlingar om formerna för ett framtida Palestina, kritiseras hårdare än Ahmadinejad, som uttalat avsikten att förpassa Israel till det förflutna.

Att förorda blind rättvisa vore konsekvent, särskilt som Buruma säger sig värna om de berörda människorna. I stället blir hans text en del av såväl premissen för diskussionen som av den dominerande förklaringsmodellen. Detta delvis tack vare ett bisarrt resonemang kring att Förintelsen inte får mildra vår bedömning, en bedömning skribenten som bekant själv anser vara oproportionerligt hård.

Från sin trygga ”vita” plattform ursäktar Buruma den fjärde måttstocken med att israeler kan känna sig hedrade av att förväntas tolerera pennalism – för att få vara med på ett hörn.

Petter Larsson kritiserar i en liten artikel i dagens Aftonbladet Svante Nycander, för att denne överdriver hoten från den så kallade kulturvänstern, och i synnerhet den vänster som har härjat runt på Dagens Nyheters kultursidor i cirka fyra decennier. "Vad DN Kultur beträffar behöver Nycander nog inte oro sig. Ett gäng antiliberala gnällpellar har ju redan slutat. Och nye kulturchefen Björn Wiman ska nog nedkämpa de sista också. Så blir det Astrid Lindgren och boklistor för hela slanten".

Enligt Petter Larsson tycks det alltså bara vara "antiliberala" skribenter som kan höja en kultursida till en anständig nivå. Finns inga "antiliberala" skribenter kvar så tar kommersen och lättsinnet över: barnlitteratur och boklistor. Själv måste jag erkänna att jag blir en smula oroad av Larssons framtidsscenario. Med tanke på att Axess sedan många år tillbaka inte direkt har dominerats av "antiliberala" skribenter, är det antagligen bara en tidsfråga innan hela tidskriften fylls med "boklistor" och Nils Karlsson Pyssling-texter.

Jag noterar att man i dagens Aftonbladet citerar mina ord här på bloggen om att "det liberala samhället har inte som syfte att låta människor agera hur de vill, utan i det upplysta, demokratiska och liberala samhällets väsen ligger att medelst regler, lagar och förordningar reglera relationerna även mellan individer".

Skribenten ifråga tycks hålla med mig om detta men vill icke desto mindre föra fram mig som exponent för svenska liberaler som mangrant sluter upp på de franska burkaförbudsivrarnas sida.

Som redan Aron Lund påpekat på Expressens ledarblogg, har jag aldrig förespråkat något burkaförbud. Tvärtom. Detta har jag flera gånger klargjort här på bloggen. Jag vet inte heller vilka andra svenska liberaler som är för ett burkaförbud. Det som jag i debatten har påpekat, är däremot att man drar alltför stora växlar, när man menar att det är oförenligt med liberala värden att förespråka ett burkaförbud. Liksom man kan vara liberal och vara för den svenska sexköpslagen och för lagstadgad delning av föräldrapenningen, eller för kvoterade bolagsstyrelser, kan man - enligt min mening - som liberal vara för även en lag som reglerar klädsel - allt för att på sikt främja jämställdheten.

Själv är jag dock motståndare till samtliga dessa lager och lagförslag, men inte därför att jag anser att de strider mot grunderna i ett liberalt och demokratiskt samhälle - utan kort och gott för att jag inte anser att staten bör lägga sig i hur vuxna människor klär sig; hur de väljer att idka sex; hur de väljer att vara hemma med sina barn; eller hur fördelningen mellan män och kvinnor ser ut i styrelsen för enskilda företag.

Såväl som konservativ, liberal eller som demokratisk socialist kan man dock enligt min mening inta en position där man förespråkar att staten går in och med lagar bestämmer över sexhandel, föräldraförsäkring, sammansättning i bolagsstyrelser och klädsel på offentlig plats,  utan att man för den skull gör sig skyldig till någon sorts politisk extremism.

Svante Nycander har många poänger i sin genomgång av synen på liberalism i kultur- och universitetskretsar. När jag själv läste idéhistioria och filosofi på 80-talet var liberalism inget som överhuvudtaget berördes på grundkurserna. Däremot lästes mycket om marxism. Så även för övrigt i litteraturvetenskap. Nu skall i sanningens namn påpekas att filosofiska institutionen i  Uppsala rymde en hel del dissidenter från det forna östblocket, varför en kurs i marxistisk klassteori exempelvis gick ut på att strimla sönder Marx teorier. Vilket därmed kom att bli något av det mest njutbara (och lärorika) under min studietid. 

Svante Nycander kunde dock ha gått betydligt längre i sin kritik mot dagens universitetsvärld. Han diskuterar postmodernismen flyktigt. Men det stora problemet under de senaste 10-15 åren har varit postmodernismens efterverkningar i form av diverse konstruktionistiska idéer som har lärts ut över stora ämnesområden inom humaniora och samhällvetenskap, som om det vore Gud faders egna ord.

Stora delar av de konstruktionistiska teoribyggena är heltigenom ideologiskt grundat och emotsägs av betydande delar ny naturvetenskaplig forskning. En kvalificerad gissning är att man om 20-30 år kommer att se tillbaka på de konstruktionistiska teorierna ungefär på som samma sätt som vi idag ser tillbaka på exempelvis rasbiologisk forskning: som mer eller mindre grundlöst svammel.

Men för att återgå till Nyvcanders text så missar han därmed det faktum att många unga så kallade liberaler idag har köpt den konstruktionistiska världsbilden med hull och hår - och detta av det enkla skälet att det är det (enda?) som de har fått lära sig på universitetens humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningar. Det problematiska i sammanhanget är dock inte bara att de konstruktionistiska teoribyggena till stora delar bygger på cirkelbevisning och saknar grund i empirin. Därtill fungerar de som ett slags ideologisk överbyggnad för kollektivistiska och planekonomiska samhällslösningar av mer eller mindre socialistiskt snitt.

Konstruktionismens uppfattning om att det mesta i våra liv är sociala och kulturella konstruktioner, vilka i sin tur är en konsekvens av de maktstrukturer som vi levt under, implicerar nämligen att det mesta i vår tillvaro kan förändras till det bättre genom statliga ingripanden - genom att människor skolas in i andra sätt att agera, bete sig och tänka. Konstruktionismen menar nämligen att i princip ingenting i vårt sociala beteende har vuxit fram naturligt. Det som vi tror är naturligt framvuxna beteenden, är enligt den konstruktionistiska filosofin - just det: - konstruktioner. Därmed kan vi aldrig slå oss till ro och tro att saker och ting kommer att ordna sig till det bästa, om vi lämnar folket åt sig själv, att leva sina egna liv - som om ingenting skulle ha hänt. Nej, då fortsätter ju människorna med en mängd beteenden som anses härröra från destruktiva maktstrukturer, beteenden som sedan vidareförmedlas till kommande generationer.

Det är därför som förändringar till det bättre alltid enligt den konstruktionistiska ideologin kommer att kräva kollektivistiska och överstatliga åtgärder.

Tror den person som författade DN:s huvudledare om burkaförbud verkligen att Europas demokratier är (vissa) diktatorers förebilder? Att de blir snällare när vi stiftar snälla lagar och elakare när våra lagar inkräktar på privatlivet? Eller förutsätter hon eller han att despoterna reagerar i ständig opposition mot oss?

Alla de iranskor som draperar sjalen så löst de vågar riskerar nämligen att drabbas av den europeiska tendensen. Det blir svårare för sudaneserna att sätta sig upp mot folkmördaren al-Bashir. För nu har deras herrar någon att skylla på, heter det:

"Slöjförbud i Europa stärker regimer som Mahmoud Ahmadinejads i Iran eller Omar al-Bashirs i Sudan. Det är fullt tänkbart att fundamentalisterna sporras till hårdare tag mot de kvinnor som bryter mot den muslimska klädkoden, med Europa som alibi. De gör ju faktiskt bara samma sak som fransmän och belgare när de angriper kvinnor på grund av deras klädsel, kan de hävda.”

Belgare kan ånyo få förödande inflytande på Afrikas mörka hjärta, och även på dess horn, minsann:

”Friheten kan komma att beskäras inte bara för muslimska kvinnor i Europa, utan också för kvinnor i Iran eller Somalia. Ett sämre utfall av en lag som påstås ha som syfte att stärka kvinnors ställning är svårt att föreställa sig."

Om man för ett ögonblick antar att despoter ”där nere” reagerar instinktivt, att de saknar förmåga att planera, formulera en egen dagordning och agera självständigt, infinner sig ett antal frågor. Sådana som dessa:

Har kvoterad föräldraförsäkring satt griller i huvudet på någon diktator som vill hindra fäder eller mödrar från att arbeta på fabrik? Är sexköpslagen inspirationskällan till de "tillfälliga äktenskap" genom vilka iranska kvinnor tvingas att klä av sig? Har det ganska typiskt svenska förbudet mot kosherslakt (som få protesterar mot trots att det finns bättre argument för att förbjuda jakt) nyanserat Ahmadinejads inställning till judar?

Och varför påstås det inte att turkiska och tunisiska slöjförbud, eller att den erkände egyptiske teologen Muhammad Sayyid Tantawys edikt från 2009 – där det fastlås att bruket av niqab inte har med islam att göra – radikaliserat den saudiska klädkoden?

Moralisk rasism med koloniala undertoner, DN? Eller bara ett väl maskerat konstaterande: att de mest barbariska islamistiska ledarna förklarat krig mot varje form av civilisation de kan komma åt, ett krig där muslimer utnyttjas som mänskliga sköldar?

(För att – om möjligt – undvika ytterligare tvångsdop à la Dilsa Demirbag-Sten, och för det fall någon läsare är intresserad av allmänt tyckande: Jag motsätter mig burka- och minaretförbud. Med något andra än anarkistiska, kolonialistiska och teatrala motiveringar, dock.)

Svante Nycander skriver klargörande, upplysande och intressant om antiliberalismen inom den svenska kultursfären i DN. Jag fäster mig särskilt vid följande passus:

"Att nyliberalerna i Timbrohögern blivit den starkaste motkraften till vänstern i idédebatten har gjort andra liberaler osäkra och modfällda. Nyliberalismen kom sent till Sverige, den saknar rötter i den frisinnade folkrörelsetraditionen och den kulturradikala Verdandiliberalismen.

Och vänstern är i dag antiliberal på ett annat sätt än förr, eftersom den saknar ett socialistiskt alternativ. Arbetarrörelsen trodde ännu på 1980-talet på socialism genom löntagarfonder och planekonomi, marxister kunde se DDR, Kina eller Kuba, om inte Sovjet, som en socialistisk förebild. I dag är antiliberalism och antikapitalism vänsterns enda fasta övertygelse.

Detta negativa paradigm är inom kultursektorn starkt styrande för urval av teman, böcker och personer, även i borgerliga tidningar. Kritiken yttrar sig i avfärdanden, mer sällan i resonemang. I skildringar av det förflutna suddas liberala insatser bort."

Exakt. Svenska liberaler gick under 50- och 60-talen i bräschen för yttrandefrihet, sociala reformer, kvinnors frigörelse men också mot kolonialvälde och exploatering av den tredje världen. När marxisterna tog över under 1970-talet hade de ett starkt egenintresse av att sudda ut och förvanska historien. Deras avsky mot liberalismen beror till stor del på att den erbjuder ett intellektuellt alternativ till och motstånd mot en samhällsmodell som påstås vila på vetenskaplig grund. Marxismens människosyn är repressiv och doktrinär. Naturligtvis är den oförenlig med liberala värderingar och principer.

 

Inom loppet av några dagar har två av Sveriges mest inflytelserika lyriker under efterkrigstiden avllidit: Bengt Emil Johnson och Ragnar Thoursie. Trots sina skilda utgångspunkter och referenser förenas de av ambitionen att driva en fortlöpande samhälls- och civilisationskritik. Socialdemokraten och folkhemsreformatorn Thoursie utgick från staden som social utopi och gemensam nämnare för ett friare, värdigare liv. Bengt Emil Johnson såg ett annat samhälle som han aldrig riktigt gillade utan ville hålla på avstånd. Det är inte konstigt att han slog om just på 1970-talet och utnyttjade sin muskikalitet i en personligt hållen och nyskapande naturlyrik.

Änu en gemensam nämnare för Johnson och Thoursie: båda var, höga, tjänstemän: Thoursie byråchef på AMS och Johnson programdirektör i Sveriges Radio. De var båda flitiga män i den svenska staten men drog olika slutsatser av de erfarenheterna i sina författarskap.     

Diskussionen om islamofobi börjar anta alltmer absurda former, vilka definitivt inte saknar komiska kvaliteter. Charlotte Wiberg påpekar till exempel förnumstigt att jag bör gå en grundkurs i argumentationsanalys så att jag kan lära mig skillnaden mellan "att det finns likheter" och att något är "liktydigt". Wiberg tycks nämligen förmoda att jag tror att hon anser att antisemitism är detsamma som islamofobi. Att så inte var fallet trodde jag in min enfald framgick av sammanhanget, men uppenbarligen kan man inte ta något för givet när det gäller den här debatten.

Wiberg säger i debatten - enkelt uttryck - att det finns likheter mellan mig och Åsa Linderborg i det att den sistnämnda inte reagerar mot antisemitism och jag inte mot islamofobi. Jag bestrider att denna parallell är relevant. Och jag bestrider det alltså inte därför att jag tror att Charlotte Wiberg anser att jag är fullkomligt identisk med Åsa Linderborg - därför att vi båda har två armar, två ben osv. Ok?

Därtill har den i samma debatt aktiva Dilsa Demirbag-Sten ännu inte svarat på frågan om var de åsiker som hon tillskriver Ayaan Hirsi Ali egentligen finns att läsa. Men hon har däremot skrivit en text om burkor där man kan ta del av en avslutande passus, som jag tycker på ett ypperligt sätt sammanfattar den intellektuella nivån hos mina meningsmotståndare i denna debatt. Där hävdas nämligen att varje liberal och "demokratiskt sinnad människa bör (...) motarbeta varje lagförslag som vill begränsa vuxna individers rätt att handla och klä sig som de vill".

Jag skulle vilja påstå att det av citatet framgår att det här föreligger en sammanblandning av de två ideologierna liberalism och anarkism. Det liberala samhället har inte som syfte att låta människor agera hur de vill, utan i det upplysta, demokratiska och liberala samhällets väsen ligger att medelst regler, lagar och förordingar reglera relationerna även mellan individer.

Individer i de flesta nutida liberala och demokratiska samhällen vare sig har eller bör ha rätt att handla hur de vill. De har inte heller rätt att klä sig hur de vill. Det finns en mängd regler för hur vi bör klä oss och uppträda för att inte stöta oss med våra medmänniskor liksom med det liberala och demokratiska samhällets innersta principer. Jag vet inte om jag ska behöva räkna upp exempel här eller om jag ska lita på att denna bloggs läsekrets klarar av det själv?

Charlotte Wibergs ”argument” mot uppmärksammandet av en annan intolerans än den mot etniska och/eller religiösa grupper – dit även anti-katolicism borde hänföras  – består av en antydan om att jag blivit hysterisk av värmen. Det visar tyvärr att hon, tvärt emot vad hon påstår, bär visst ansvar för en inställning till människor – eller människan – som Wolfgang Benz ger uttryck för i den av henne i Expressen citerade artikeln.

Jonathan Leman nöjer sig med en mildare diagnos: Johan Lundberg och jag skriver förvirrat.

Jag vidhåller att det är dags att tala även för dem som hörs minst av alla: de spädbarn som filosofen Peter Singer tycker att vi har rätt att och bör döda; de barn som på svenska sjukhus ”får behandlingsbegränsning” (dödas genom kvävning eller svält); de svårt sjuka som får ”välja” att inte ligga samhället till last; de handikappade som riskerar att bemötas av en hårdnande intolerans när fosterdiagnostiken utvecklas och blivande mammor uppmuntras till selektiv abort.

I sin bok Practical Ethics skriver Singer:

"If the fetus does not have the same claim to life as a person, it appears that the newborn baby does not either, and the life of a newborn baby is of less value to it than the life of a pig, a dog, or a chimpanzee is to the nonhuman animal."

"If we can put aside these emotionally moving but strictly irrelevant aspects of the killing of a baby we can see that the grounds for not killing persons do not apply to newborn infants."

Den grupp som anses värd att leva är här inte längre en mänsklig ras som identifieras med hjälp av en hierarki av antagna egenskaper. Den består av varelser som indentifieras utifrån en hierarki av antagna egenskaper. Skillnaden är akademisk. Det är svårt att se hur en eutanasipraktik byggd på den gruppens överhöghet skulle vara skonsammare än en praktik byggd på rasens överhöghet.

Ändå sprids Singers teorier och praktiska rekommendationer för människosortering via mittfåremedier och respektabla vetenskapliga tidskrifter. Inte heller är han den ende som förkastar de principer som ligger till grund för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Richard Dawkins är en annan världskänd och uppskattad teoretiker som kommit in på ett liknande spår, via sociobiologin. Han beskriver genen som en person. Individens överlevnad är underordnad genens. Från den tanken är steget inte så stort till genhygienisk praktik

Försvaret för människans okränkbara värde kallar Singer religiös extremism eller "artism" – i analogi, förstås, med rasism. Traditionell moral görs på så sätt till omoral och vice versa.

Så, återigen: Detta är ett försummat område i rasismens (samtids)historia.

Sista gången jag träffade Leif Alsheimer var på en hastigt improviserad middag i Stockholm i slutet av april. Leif dök som vanligt upp solbränd och välklädd. Och som alltid: intensiv och energisk. Att äta på restaurang med Leif innebar en konstant rädsla för att han skulle förflytta hela sällskapet till en annan del av lokalen. Leif tog ofta bordet i ett stadigt grepp om kanterna och påbörjade sedan en intensiv utläggning om exempelvis behovet av bildning inom näringslivet. En utläggning som man aldrig visste vart den skulle sluta – såväl intellektuellt som geografiskt.

Leif Alsheimer var ovanlig som humanist inte bara i den bemärkelsen att han hade gjort sig en stor förmögenhet som affärsjurist. Han var samtidigt ovanlig i egenskap av konst- och litteraturintresserad just därför att han till skillnad från många humanister och så kallade kulturarbetare aldrig tycktes tvivla på den humanistiska traditionens betydelse för dagens människor. Bland humanister blev han känd först som lektor i rättsvetenskap på Handelshögskolan i Jönköping (där han lyckades genomdriva att juridikstudenterna skulle läsa upp till hundra skönlitterära texter under utbildningen). Och därefter som anordnare av och lärare på ”bildningsresor” för människor inom näringslivet. Överallt gjorde Leif succé med sina kurser, där han demonstrerade betydelsen av klassikerläsning: hur läsning och diskussion runt den kanoniserade litteraturen har betydelse för vårt sätt att fungera som människor, både privat och i yrkeslivet.

När vi skiljdes åt i slutet av april, talade vi om att försöka ses så snart som möjligt igen, om inte förr så åtminstone på bokmässan i Göteborg i höst.

Därefter kom Leif mig ofta i tankarna under det att jag i början av sommaren ägnade mig åt att läsa en del nyutkomna böcker om evolutionistisk konst- och litteraturteori – undersökningar som regelmässigt visade sig ge ett välunderbyggt vetenskapligt stöd åt Leifs uppfattning om humaniora. Det känns verkligen tragiskt att inse att jag inte kommer att få möjlighet att diskutera detta med Leif, vare sig på bokmässan i Göteborg eller vid något annat tillfälle. Några lunch- och middagsbord kommer således aldrig mer att flyttas på det sätt som Leif gjorde till sitt signum.

Men värre är att vi alla har gått miste om en entusiastisk idealist och kunnig föredragshållare och skribent av precis den sort som svensk humaniora har så stort behov av.

En kommentar till mitt inlägg om Robert Spencer väcker en viktig fråga: Vad säger termen ”islamofobi” om attityden till sådant som är lika mänskligt som religiös tro: spindelrädsla, cp-skada, sjukdom, med mera?

Frågan är mera angelägen än man i förstone kan tro. Eugeniken är ett försummat kapitel i rasismens idéhistoria. Vetenskapsmän, filosofer och medier för traditionen vidare utan att förvisas ur kretsar som anses respektabla.

Det vore intressant att höra hur Charlotte Wiberg ställer sig till det tredje stycket i den artikel av Wolfgang Benz hon i Expressen citerar i syfte att motverka intolerans.

Benz skriver (snabb översättning): ”Fiendebilder är produkter av hysteri. De konstruerar och instrumenaliserar karikatyrer av den andre. Om vi definierar hysteri som en vittomfattande beteendestörning, vilken bland annat karakteriseras av hämmad varseblivning, känslomässig labilitet, teatrala gester och en egocentrisk habitus [Bourdieus term som ungefär betyder socialiserad subjektivitet och som jag inte riktigt begriper], då finner fobier mot andra kulturer eller distinkt annorlunda minoriteter inom det egna samhället sin förklaring i försvarsreflexen.“

Kan det vara intolerant att använda termer ur psykoanalys och neurologi på ett nedlåtande vis? Var placerar sig Benz i relation till andra forskare som förstår intoleransen som en allmänmänsklig tendens som vi därför behöver vara vaksamma inför, även hos oss själva? Illustrerar Benz möjligen just detta faktum? Har vi inte blundat för något uppenbart där?

Själv måste jag erkänna att jag missade detta vid första anblicken, fick bara en vag känsla av att något var fel. Framför allt därför, på grund av en intolerans som är så accepterad att den rotat sig i vardagligt tal, får jag konstatera att valet av termen ”islamofobi” är olyckligt.

Dock är det knappast möjligt att byta ut ett ord som är lika etablerat bland vuxna som ”cp” är bland barn.

Därför är det nog mera fruktbart att försöka leda uppmärksamheten mot en innebörd som liknar den hos ordet ”antisemitism” som inte heller det är etymologiskt optimalt. Betydelsefältet kan sträcka sig från fördomar om människor som av sig själva eller andra identifierats som muslimer (jag har bland annat fördomen att alla människor har milda fördomar om någon grupp), via en rasistisk inställning som innebär att muslimen är oförbätterligt dålig eller ond, till mordisk fientlighet.

I fientlighetssammanhang torde moral, kunskap, val och ansvar vara betydligt mera relevanta begrepp än det föråldrade ordet ”hysteri” som ju för övrigt sprungit ur en fördom om kvinnor, vilket också detta tyder på att fördomar är högst allmänmänskliga och oförargliga så länge de inte går över gränsen, var man nu ska dra den. Att smärtgränsen ofta överskrids när det gäller personer som på något område är handikappade står klart från uppgifter från funktionshindrades intresseorganisationer, vilkas talan få självutnämnda antirasister för.

I Dagens Nyheter svarar Sven Otto Littorin  att han avvisade uppgifterna om sexköp "flera gånger till Aftonbladet via min pressekreterare och statsministerns presschef
på kvällen den 6 juli – samma dag som Aftonbladet konfronterade mig med uppgifterna."

Om det stämmer kan man fråga sig varför AB alls publicerade: Lena Melin skriver att "Hade Sven Otto Littorin sagt att han absolut inte köpt sex av den här kvinnan så hade vi inte publicerat uppgifterna." Och senare på frågan (från en AB-reporter till LM): "Han säger att han före Aftonbladets publicering förnekat uppgifterna
om sexköp. Stämmer det?"

(Lena Melin) "När reportern först ställer frågorna till honom på flygplatsen så svarar han först ”nej, nej”, som framgår av den filmade intervjun vi lagt ut på nätet. Men det tolkar vi som att han blev överrumplad, allt eftersom frågorna blir mer detaljerade svarar han ”'inga kommentarer'."

Det verkar som om någonting skevar. Påståendena från SOL om att han 6 juli avfärdade uppgifterna om sexköp för AB bemöts inte av Lena Melin. Hennes resonemang - vi hade inte publicerat om han nekat till anklagelserna - går inte ihop. Visst hade det varit bättre om Littorin i stället för genom ombud personligen framfört dementin, men det kunde ju inte råda något tvivel på Aftonbladet kvällen 6 juli om att han avfärdade sexköpsanklagelserna.

Det kanske finns anledning att ställa frågor om halvsanningar och dimmråder från landets största tidning?

Jonathan Leman ifrågasätter på sin blogg mitt påstående om att hans kollega Charlotte Wiberg hävdar ”att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism”. Med tanke på att Lehman själv beskriver Wibergs artikel i Expressen (där hon kritiserar mig och Anna Ekström) som att den handlar om ”strukturella likheter mellan antisemitism och islamofobi”, kan det kanske vara lite svårt att förstå vad det är som Leman menar att jag har missuppfattat hos Wiberg.

Problemen är naturligtvis orden ”islamofobi” respektive ”kritk mot islam och islamism”. Wibergs artikel är ett inlägg i en debatt om Ayaan Hirsi Ali, en debatt som handlar om huruvida Hirsi Ali är islamofob eller inte. De som har argumenterat för att Hirsi Ali knyter an till en islamofobisk tendens i Europa, gör detta genom att tillskriva henne en rad åsikter som gör henne till islamofob. När jag har bett dem belägga dessa åsikter med citat har dessa kritiker tystnat betänkligt.

Nu vill Wiberg likafullt i sin artikel anföra Hirsi Ali som exempel på islamofobi. Varför det? Och med grund i vilka argument och citat? Så länge ingen av dessa svenska debattörer kan anföra några relevanta argument för varför man kan påstå att Hirsi Ali ansluter sig till islamofoba, nationalistiskt rasistiska och högerextremistiska tendenser i Europa, är jag böjd att se Hirsi Ali som just inget mer än en ”kritiker av islam och islamism”.

När Wiberg och nu även uppenbarligen även Jonathan Leman uppfattar Ayaan Hirsi Ali som en företrädare för en islamofobi jämförbar med antisemitism, så visar detta två saker. För det första att det tydligen numera inte spelar någon roll om påståenden om en person går att belägga. För det andra att det uppenbarilgen är omöjligt att  rikta kritik mot islam och islamism utan att man med automatik i svenska medier blir uppfattad som rasist.

Och återigen: Det är onekligen märkligt att se liberaler hamna i en position som omöjliggör en viss sorts religionskritik.

Svårare än så är det inte.

Jag rekommenderar starkt Niklas Ekdals artikel på Newsmill om affären Sven Otto Littorin. Han har flera viktiga poänger. Det här avsnittet är särskilt relevant, anser jag:

"Vuxna människors privata och frivilliga relationer mår bäst av att vara privata, för skrapar man lite på ytan är bara de onormala normala. Politiken mår bäst av att utgå från sakfrågor.
Att publicera uppgifter om en ministers sexköp är rätt och riktigt eftersom det är ett brott, om man har bevis. Att skriva artikel efter artikel om en ministers uppslitande vårdnadstvist (Aftonbladet), eller hans "sex-chatt med okända kvinnor" (Expressen), är det inte.

Oavsett vad som är sant och falskt i denna affär kan man konstatera att hyckleriet har slagit nya svenska rekord både till höger och vänster. Alla Littorins politiska motståndare utgår ifrån att han ljuger när han förnekar sexköpet, ett eventuellt brott för vilket det hittills saknats bevisning."

Inställningen att Littorin ljuger exemplifierar Niklas med Helle Kleins utbrott i Aftonbladet Jag fäster mig särskilt vid följade formulering av henne om Littorin: "En politiker som visade sig kunna ljuga hela svenska­ folket inklusive journalistkåren rakt i ansiktet och till på köpet använda sina barn för denna lögn."

Jag förstår att Helle Klein inte kan ifrågasätta sin tidnings story, men tiraden bär ett tydligt drag av beräkning. Klein har ett behov av att försvara AB:s märkliga publicistiska agerande: tidningen höll inne med uppgifterna om Littorins sexköp i ett par dagar efter det att den skrev att det låg anklagelser om brottslig gärning bakom hans avgång. Om AB var säker på sin sak, varför då vänta?

Helle Klein försvarar det med hänsynstagande till Littorin. Men skadan var redan skedd genom tidningens påståenden om brott. AB kunde inte annat än veta att man därigenom drog i gång en ryketsspridning som skulle pressa Littorin hårt och förhoppningsvis tvinga ut honom på banan - detta är inte hänsynstagande utan psykologisk krigsföring. Samtidigt kittlades förstås läsekretsens nyfikenhet och chansen att sälja fler tidningar ökade.

Helle Kleins skenhelighet är av bibliska proportioner. Här ett citat som rinner mig i hågen: "Den av eder som är utan synd, han kaste första stenen". 

 

En dag i Almedalen på Gotland hade sverigedemokraten Kent Ekeroth ”det stora nöjet att presentera” Robert Spencer, ”en av de mest framträdande islamkritikerna”. Värden sade sig även beklaga att ingen vågat ta debatten med gästen från Amerika.

Aftonbladet hade visserligen publicerat en varning under rubriken ”Islamhatare talar för SD”, men inte förklarat på vilket sätt Spencers verksamhet utgör ett hot.

Förtigande och förvisning är förvisso en beklaglig taktik då Spencer och liknande ideologer är pålästa och deras egna ord förmedlas via medier som har bredare spridning än svenska papperstidningar.

Om man väljer att dölja obehagliga och ovederläggliga fakta i syfte att skydda muslimer kan Ekeroths politruk och dennes meningsfränder kvickt och oemotsagt hänvisa till någon imam som predikat att islam kommer att ta över världen. Därefter kan de sarkastiskt fråga ”Är han också islamofob?”

Den svagaste länken i Spencers retorik är troligen språnget mellan fakta och fiktion. Innehållet i hans bloggalster och snarlika källor är av två skilda slag. Å ena sidan redogörs det noggrant för det värsta som islamister ägnar sig åt, som deras apologeter undanhåller och som muslimska teologer uttrycker. Å andra sidan dras slutsatser som saknar förankring i empiri.

Där, i det glappet, lämnar Spencer allt vad vetenskap och journalistik heter och blir culture fiction-profet av det mörka slaget. Redan studiet av ett kort stycke text ger en någorlunda rättvisande uppfattning av var gränsen mellan islamofobisk dikt och krass verklighet kan dras.

Med anledning av att någon svensk åhörare överräckt en ask islamofobil till Spencer kontrade han med ett recept till den muslimske patienten, utskrivet på bloggen jihad watch. Medicinen verkar inte ge några allvarligare biverkningar; den innehåller fem substanser som är relativt förenliga med den amerikanska konstitutionen.

Det är sjukdomsorsaken och -prognosen som är mest illavarslande: ”Men de [muslimerna] kommer självklart inte att göra någon av dessa saker. Och den här fempunktslistan som jag många gånger lagt upp här är bara en övning i att syna en bluff. Om muslimer i väst är så ’moderata’ som de påstår skulle de för länge sedan ha gjort allt detta. Men det gör de inte, och de kommer inte att göra det. Man kunde tro att detta faktum skulle väcka dem som stiftar och verkställer lagarna. Naturligtvis har det inte hänt, och kommer antagligen inte att hända.”

Här rör sig Spencers penna i rasande fart från karaktärsteckningen av muslimen till skissen av en dystopi i annalkande. Vägen dit har han tidigare nogsamt dragit: genom vanliga muslimers list och våra ledares godtrogenhet drivs västliga samhällen till underkastelse. Bakom en falsk fasad är Spencers muslim i själ och hjärta en oförbätterlig erövrare, uppenbarligen styrd av sina memer (Richard Dawkins term som ungefär betyder ”kulturgener”).

Inför en sådan hotbild kan man knappast förbli passiv. Den väcker onekligen ett antal frågor hos betraktaren:

Om muslimen förklarat krig mot vår frihet, kanske mot vår existens, och denna varelse inte kan förmås till bot och bättring, exakt vilka lagar borde då rättsväsendet verkställa? Och vad ska vi ta oss till om våra duperade politiker inte stiftar dessa lagar? Ska vi kriga mot muslimer och förtrycka orena ickemuslimer liksom jihadisterna krigar mot ickemuslimer och förtrycker orena muslimer? Och hur ska vi definiera en muslim? Håller sig memerna omuterade intill andra, tredje eller rentav fjärde led?

Vågar Kent Ekeroth bereda oss det tvivelaktiga nöjet att lyssna till hans svar på dessa frågor?

En offentlig person får sin heder och integritet ifrågasatt och vips! konsulterar de så kallade pr-experterna, ofta med bakgrund i medierna och med försänkningar hos tidigare kolleger. I stort sett varje gång kommer de dragandes med sina plattityder: man "ska säga som det är" så fort krisen "exploderar"; det farligaste och dummaste som finns är att ljuga; sanningen kommer alltid förr eller senare fram. Dessa expertuttlåtanden portioneras nu naturligtvis ut under affären Littorin.

På en fråga från en Aftonbladet-läsare om hur Reinfeldt skulle ha skött situationen, svarar konsulten och förre journalisten Paul Ronge: "Regeringens krisstrateger borde ha tvingat fram ett beslut: Antingen tror vi på Littorin och stöder honom, eller så får vi honom att tala sanning och även då stöder vi honom - alla gör fel och har brister."

Om Littorin påstår att han inte köpt sex kan det påståendets sanninghalt bara kontrolleras mot de fakta som föreligger: hans egna uppgifter och eventuellt andra fakta. När Reinfeldt säger att han måste tro på Littrin är det givet att han försökt bilda sig en uppfattning på basis av vad han kunnat få reda på. Samtidigt kan han inte vara hundra procent säker, och ord står mot ord. Ändå hävdar Paul Ronge, som vore det hur enkelt som helst, att man kan få en människa i djup kris och under extrem press att "tala sanning".

Hur då? Det talar Ronge inte om.

 

Det är dags för andra delen av Axess-bloggens sommarföljetong och tillika sommartävling. Där gäller det kort och gott att i varje avsnitt urskilja så många litterära allusioner som möjligt. Svaren skickas till johan.lundberg@axess.se och vinnaren belönas med en flaska champagne. (Del två rymmer tolv allusioner, vilka skall anges med korrekta titlar samt författare. Observera att vinnaren alltså förväntas hitta sammanlagt tjugotre allusioner)  

Mellan Stekenjokk och Örträsk löper en brant kustlinje utan så mycket som en varningstriangel eller ett fluorescerande halkband. Samerna tycks ha slagit sig fria ifrån allt vad ockupation och socialstyrelse heter.

Nej, rättar mig färjkarlen, det var di svenske som greps av vemod inför fornstora dar då Palmes rykten flög som örnar över världen. Här uppe hade det alltför länge varit stört omöjligt att ställa till med kalabalik, så de bände sig loss och följde den stjärna vars sken det är farligast att se. Det gör en törstig och färdig för väntande äventyr. Vad som hänt i sagan måste hända även dem.

På väg mot Svea, numera i Stena Viking Coops ägo, girar vi västvart för att undvika Danmark innan vi rundar kontinenten och mellan Scylla och Charybdis styr in i östra Medelhavet. Vi är i höjd med Saloniki när vi siktar världens modernaste, osänkbara skepp.

Midskepps, på kungliga slottets tak, njuter Lars Ohly av månskärans glans. Iklädd en keffiyeh-bandana och rökande ”fem blå bröder” inväntar han de allra sista nyheterna från Jerusalem. Nedanför, på det absintgröna gräset, dansar Mona Sahlin efter hans pipa medan hon byter rosor i spruckna krus mot snus i gyllne dosor. I rotationsparasoller omkring henne svävar strängt avlönade kommunalbarnjungfrur på moln som gjorts fyrkantiga av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens).

Könlösa vitaminarbetare kommer i årsklasser avtalsvis svärmande. Emellan master och tåg spänner de en fladdrande cerisefärgad slöja. Genom tyget spanar Gudrun Schyman in mot land. Hon skådar en martyr, en hjälte, en tro, en lära. Hon ser samma blanka terror som hon minns den från Warsawa och Berlin. Hon tänker så fria tankar, men tänker så tyst, så tyst.

Carl Bildt har följt med på färden – han rattar sin egen oljetanker. Över honom lågar den europeiska unionens stjärnvalv. Han befinner sig i samma båt som de förenta nationerna. Så slipper den sluge att ensam i bräcklig farkost våga sig på det vida hav.

Med benen dinglande från en av Sveas kanonportar sitter Åsa Linderborg och fyller bläckpatroner med billigt blod från Pravdas överskottslager. Radarparets bättre hälft, riddar Guillou, beskyddar sin svartnande trofé. Men framför allt sköter han FRA och skjuter vilt – mest fredsduvor och finanshajar. Han drömmer om att en dag få sjunga: Tallyho, tallyho, jag har skjutit en dront. Han var stor, han var blåvit, och han skrek som ett barn då han föll till det rum, där som fiskarna bo. Och nu går jag till byn, där som bröderna bo. Och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.

Ädlingen nödgas själv ordna med hushållningen, ty skutans skattkista läcker piratguld som ett såll. Maskinrummets grottekvarn står och stampar, överdundrande knotets röst. De på översta däck som slukar varje läckerbit hör inte ett knyst från de skinnade som ärvt skulder och löften; från de plundrade som är lämnade att gnaga idealet.

I aktern, vars roder ersatts av ett blindstyre, står en cyklop på vakt. Ingen ser kapten Barbosa och hans fyrtio vålnader äntra skeppet. Ingen utom Herr Guillou som tar sikte på den annalkande Sparrow.

Medan örnarna fällas i flykten spelar fartygsorkestern Närmare Gud till Dig. Det känns lite fånigt, men ändå rätt typiskt för just vår tid.

Från Pireus kaj blickar Europa ut över horisonten där brotten stå så röda som bengaliska eldar och lysa på eländet. Borta vid västerrand slocknar Orion.

”De potentiella väljarna uppger att partiet måste bli mindre religiösa, mer toleranta, ändra sin syn på homosexualitet och ändra sin familjepolitik för att man ska ta steget och rösta på partiet”. Det hävdades i en undersökning gällande Kristdemokraterna, presenterad under Almedalsveckan, av Synovate och Retriever. Man skulle lika gärna kunna säga att för att partiet ska få fler röster borde det bli ett annat parti – och då gärna ett som är särskilt populärt.

Att Göran Hägglund inte hade för avsikt att lyssna på ett opinionsinstituts förnumstiga råd stod klart under kvällens Almedalstal. I ett anförande lastat med metaforer och ”one liners” talade han först och främst till, ja, de redan frälsta, om uttrycket ursäktas. Kristdemokraterna beskrevs som ett ”värdeorienterat” parti och ”inget liberalt parti”, ett parti som står upp för personlig integritet, den privata sfären och ett starkt civilsamhälle.

Förra årets hetaste kulturdebattsämne, ”verklighetens folk”, nämndes naturligtvis också, men en kvalificerad gissning är att begreppet är på väg att fasas ut ur den Kristdemokratiska retoriken. Verklighetens folk, som rent logiskt borde vara många, har uppenbarligen inte hittills känt sig manade att samlas under parollen - och endast 1800 av dem kom för att lyssna på Hägglund.

Starkast är Hägglund när han talar om Kristdemokraterna som ett idéparti, ett parti som genomsyras av ideologisk övertygelse utan ambition att till varje pris fånga upp en flyktig dagsopinion. Ett sådant parti behövs och gör det politiska livet i Sverige mer intressant. Hägglund får hoppas att ”kyrkobroder fyra procent” också tycker det.

Min första upplevelse av förfrämligande inför att ha påklistrats etiketten ”företrädare” för ett oönskat kollektiv fick jag inte under läsningen av Dilsa Demirbag-Stens så kallade genmäle. Flera sådana lärorika erfarenheter förvärvade jag redan vid tiden kring 1976, ”kulmen på en enastående historia”  i ett folkhemskt Malmö och i en klosterskola i Mainz. Av min lågstadiefröken i landet där ”skolorna, föreningslivet och bostadsområdena möjliggjorde möten” tilldelades jag rollen som representant för en ”intolerant” katolicism. I Tyskland framhöll den pimpinetta föreståndarinnan mig som ”ett bra exempel” på den nordiska hedenhet som stod utanför vi-kollektivets värderingar och moral. Bakom etiketterna var jag i största hemlighet människa – i inre exil, omgiven av ”det som enar”.

Jag har rötter i flera kulturer. Mina familjemedlemmar föddes på spridda orter mellan Nya Guinea och Öland. Någon undkom en totalitär regim, någon annan försvarade under en period densamma. En släkting var kolonialminister med makt att döma ut, en annan dömdes att tyna bort bland de lägsta i tillvarons kedja. I min familj har människor ägnat sig åt så skilda gärningar som diplomati och moderskap (om det nu inte är ungefär detsamma). Deras berättelser ingår i min egen. Flera ligger mig varmare om hjärtat än många andras. I så måtto företräder jag en gemenskap av unika personligheter som jag inte kan välja bort utan att förslösa mitt arv för att ”börja på en ny svensk berättelse”.

Varken i deras eller några andras berättelser kan jag se ett ”magiskt ljus som ingen […] kan motstå och därför likt zombies förvandlas till bokstavstroende” eller ”i hypnos konverterar”. Inte heller kan jag skönja något allena saliggörande kultursjälsflöde mellan liberalismens heliga texter och personen. Alltför ofta har jag hört kravet på konformism för att inte känna igen det i antagandet att jag ”steg för steg avlägsnar [mig] från liberalismen” eller att den ”liberala ståndpunkten” ”sätter gränsen” för ”vår gemensamma moral”. Alltför ofta har jag mött den alltigenom övertygades ovilja att tänka sig att någon kan utgå ifrån en annan ideologi eller eklekticism. Jag har varken bekänt mig trogen liberalismen eller den katolska ideologin.

Jag har inte använt uttrycket ”vi katoliker” , men jag har skrivit ”min födelsereligion”, en fras som inte tvångskonverterar dem som tror att Jesus är Guds enfödde son till min agnosticism. Det är oroväckande att människor misstänkliggörs för sitt kulturarv eller sin födelseidentitet. Likaså är det med sorgsenhet jag uppfattar grupptryck från förment frihetligt håll och kollektivanslutning till vi:et i ”drömmen om ett Sverige som vi och hela världen minns med beundran”.

Mitt fädernesland byggdes inte på föreställningen att brist på tid krävde en stark politisk ledning i stället för det stötande och blötande som oftast kallas demokrati. Det hade mera av polsk riksdag över sig; det var så ljudligt, färgskiftande och livligt att det behövde två namn: Rom och Ölands Segerstad. I Segerstad samsades Gammelfarfars Solhus med Pappas kapell, Hugos lanthandel, Brödernas gård, en luthersk kyrka, Roséns lusthus och de antennbemängda sovjetiska ”trålare” som som låg i lä för brisen en bit bortom strandlinjen.

Kring vårt matbord möttes monsignoren från Vatikanen, lantarbeterskan Svea, konstnären Sven-Bertil, den tyska släktingen från Sydafrika och fiskaren Kalle som varit i Amerikat en gång. I Rom syntes lite varstans en dörr eller ett omsorgsfullt format spår som ledde till andra tiders människor som funnes det självklart fortfarande rum för dem i staden. Jerusalem – människans värde – och Athen – individen – var närvarande, de också. I mitt fädernesland vandrade människor och tankar över politiska gränser och bortom gränsen för politiken. Människor med olika kunskap och tro sade rakt ut som det var, lyssnade till varandras berättelser, eller drog sig tillbaka för att syssla med sitt. Det gick för sig vilket som. Där fanns inga krav på konvertering, varken till liberalismen, kristendomen eller något annat sanningssystem.

Om det urgamla i det landet ”måste” ”vi” inte ”släppa taget innan motsättningarna blir ohanterliga”. Motsättningar är stimulerande om det trevande samtalet tillåts, ett samtal där man hellre svarar på frågor än tar avspark i förutfattade meningar, och där människor vågar betrakta såväl olycksbådande samtidsströmningar som varandras nyansrika berättelser. Med min kommentar till Dilsa Demirbag-Stens artikel om Ayaan Hirsi Ali avsåg jag att föreslå nyfiken och initierad granskning av politisk ideologi framför stämpling av personer för något enskilt de yttrat eller andra påstått att de yttrat.

Fascislamismen är en politisk ideologi, inte en religion. Den hämtar energi ur kultursjälsmysticism och är belastad av ett arv från den europeiska nazismen som vitaliserades av rassjälsmysticism. Främst drabbar den personer med ett muslimskt arv- eller valfrändskap. Bland dem som under dödshot vågar berätta sin historia syns Ayaan Hirsi Ali. Hon har gjort intressanta iakttagelser i länder där hon bott. Den holländska rädslan för att uteslutas ur konsensuskollektivet känns ganska så bekant, för att ta ett exempel. Personligen är jag kritisk till somliga tankar hon hittills givit uttryck för, delvis på grund av tvekande, men dock penndrag som tangerar den nationalliberala framtidsvision som Dilsa Demirbag-Sten med bestämd hand tecknat i några av sina senaste – inte tidigare och kanske inte kommande – texter.

Vad jag också ville säga och sade i mitt svar på en ställd fråga var att Ayaan Hirsi Ali som person inte rimligen kan dömas lika hårt som en totalitär våldsförhärligande ideologi. Likväl görs detta – genom att hon påklistras den sortens etikett som förvisar och genom att fascislamismen just inte utforskas i proportion till sin genomslagskraft och intoleransgrad. Ayaan Hirsi Ali har ingenstans förordat våldsam kamp mot muslimer. Däremot hörs åtskilliga fascislamister uppvigla till mord på judar och andra människor.

Jag tror att det är svårt att förhålla sig omdömesgillt till fascislamismens organisationer, sympatisörer och apologeter utan att tänka om på två punkter. För det första behöver den alltför enkla kopplingen mellan invandring och extremism brytas. Den västliga intoleransens historia, vilken jag som sagt själv upplevt ett fragment av, är lång, vindlande och berör tyvärr även upplysningstraditionen, liberalismen och individualismen – betänk eugeniken och den utilitära moralfilosofin. Humanistiska ideal kan rentav, som George Mosse påpekar i sin odyssé genom Förintelsens idéhistoria, ses som nödvändiga förutsättningar för den moderna rasismen: bejakar man människans lika värde måste man gå mycket långt för att rättfärdiga uteslutning.

För det andra behöver islam accepteras och studeras som del av en inhemsk tradition. Såvida det inte går så långt som till att muslimer fördrivs eller på annat sätt utesluts ur det västliga livet kommer den muhammedanska religionen att ingå i framtidens arv. Både den förmenta tolerans som angriper islam genom att dra all religion över en stålkam eller slätar över destruktivt beteende och tankegods med ett ”det är deras kultur”, och den öppna intolerans som bekämpar islam via dess yttre tecken som klädsel, matvanor och arkitektur är hinder för nyfikenheten inför och acceptansen av en verklighet i förändring. Det går inte att komma ifrån att fascislamismen har rötter i islam, men religionen förvaltar också, i likhet med varje religion som är äldre än laicitén, ett rikt kulturarv att vara stolt över – är inte en konstfärdig moskés former och utsmyckningar behagligare än miljonprogrammets funktionella boxar?

Om inte växelverkan mellan nya och nygamla fascistoida rörelser och deras motrörelser bemöts med en forskning så fri och akademiskt konservativ att den även tillåter välgrundade slutsatser  till islamismens fördel, med idé- och konstutbyte utan vare sig föraktfullt förkastande av eller nedlåtande ursäkter för det individuellt och gemensamt mänskliga som kan upplevas som främmande är risken stor att majoriteter och minoriteter fortsätter på en inslagen väg mot missriktade lagar och konventioner som inkränktar på allas, enskilda gruppers eller individers personliga integritet och frihet.

I mitt önskade fosterland som är både större och mindre än Sverige och som, liksom Dilsa Demirbag-Stens, är slående likt den rosenskimrande hågkomsten av ett barndomsland råder inte monokultur, inte mångbarbari, men väl mångkultur med betoning på kultur.

Expressen avslutar idag debatten om Ayaan Hirsi Ali, islamism och politisk extremism med att Charlotte Wiberg fastslår att kritik mot islam och islamism är liktydig med antisemitism och rasism. Man får anta att hon i konsekvensens namn anser att kritik mot stalinism är liktydig med rysskräck och således att betrakta som rasism och så vidare. Noterbart är att inte heller Wiberg bryr sig om vad Ayaan Hirsi Ali verkligen har sagt. Hirsi Alis kritik av politisk islam är att betrakta som rasism. Punkt slut.

På Axess går vi dock vidare med att fortsätta diskussionen om relationen mellan religion, politisk extremism, etniskt ursprung, åsiktsmässig pluralism etc utifrån ett perspektiv som inte så mycket går ut på att klistra etiketter på folk. Istället vill vi fördjupa och problematisera dessa frågeställningar bortom de partipolitiska slagordens retorik. 

Först ut är Anna Ekström som ser ett problem i Expressenskribenternas tendens att sortera in sina meningsmotståndare i en gång för alla fastslagna politiska fack, ja att klistra kollektivistiska etiketter på dem istället för att betrakta dem som individer. Inte minst spelar detta roll för hur man argumenterar: Om man är intresserad av vad motståndaren säger och argumenterar mot dessa utsagor. Eller om man argumenterar emot det som man anser att meningsmotståndaren bör tycka i egenskap av företrädare för en grupp (och gärna då en rasistisk sådan) som man själv har sorterat in meningsmotståndaren i.

Alla som är ärligt och genuint intresserade av en verklig dialog rörande dessa frågor, med allt vad det innebär av möten, ömsesidig tolerans och vilja att lösa konflikterna, är naturligtvis välkomna att delta i den diskussionen.

Kommunikationsbolaget Hill & Knowlton har idag presenterat finalisterna till utmärkelsen Årets varumärke i Almedalen, och Axess är ett av de sex nominerade varumärkena. Den som är väldigt nyfiken på vem som vinner utmärkelsen gör bäst i att infinna sig i Spegelsalen på Clarion Hotel Wisby imorgon kl. 11.00 – 12.00

Borgerliga sympatisörer med segervittring kan sluta önsketänka: Mona Sahlin kommer att ge alliansen en match. I strategisk mening var hennes tal i Almedalen en tour de force: klassisk socialdemokratisk valagitation med partiets grundläggande värderingar i centrum och med hårda, ideologiska markeringar mot regeringen. Hon vågade sig till och med på en referens till Karl Marx.

Jag tycker att hon gör helt rätt i att ställa välfärd mot skattesänkningar. Socialdemokraternas enda chans att vinna valet är att mobilisera sina kärnväljare och det kan bara ske om de känner igen sitt parti. Mätning efter mätning visar också att Socialdemokraterna just förknippas med social rättvisa, trygghet och jämlikhet. Här är de borgerliga - det visade debatten om sjukförsäkringen - sårbara. Sahlin kunde också med retorisk framgång sätta dit de regeringen efter Fredrik Reinfeldts tarvliga resonemang i sitt anförande i söndags om väljare som särintressen.

Valet kommer inte att avgöras på frågan om sänkta eller sunda statsfinanser utan på frågan om välfärdspolitikens framtid. I dag tror jag inte att alliansen förstår det. 

Vad passar bättre i dessa Almedalstider än att ta del av första delen av Axess-bloggens sommarföljetong och tillika sommartävling? Där gäller det kort och gott att i varje avsnitt urskilja så många litterära allusioner som möjligt. Svaren skickas till johan.lundberg@axess.se och vinnaren belönas med en flaska champagne. (Del ett rymmer elva allusioner, vilka skall anges med korrekta titlar samt författare.)

Blåsippan inne i backarnas snår snörvlar och viskar att tiden är svår; solen har vänt, Ölandstoken har knoppats av och fula furor är de enda som får spira. Hon lägger bladet för munnen när stålet hörs klappra mot gruset.

Skog, bete, en fähund och en skock med får, se, det är en idyll, som äntlig man förstår, bräker bönderna där de som hösäckar sitter uppbärgade på sina höga hästar. Jag frågar efter vägen till huvudstaden. De förmår visst inte tala, bara lalla: Framåt, uppåt, sjung me’, häng me’.

Välkommen till Vellinge, hälsar en runsten. Därunder skymtar något finstilt på dialektal futhark. En röd stuga, två röda stugor, tre röda stugor stegar jag förbi. Ur skorstenarna väller ett kväljande os av svenskodlat kaffe. Rikstingsstugan – Valhall – är inte särskilt rymlig. Det är valfritt där. Nådiga luntan väger lätt, och tycks av dammet att döma länge ha förmedlat samma budskap: För sött och för klemigt vi bakat vårt bröd; giv smaken som fäderna smakat, av kärvhet och nöd. Här är oss för bonat och varmt; kom, döp oss till liv som är härdigt och armt.

Den närliggande akademiska bondbyn har förlorat halva sitt epitet. På ruinerna av Domkyrkan reser sig Storstugan. Mitt i helgedomen står en påle av märket IKEA. Vidhängande monteringsanvisning utlovar en enkel transsubstantiationsprocess mellan julgran och midsommarstång. Jag begriper inte ett barr av skriften, och distraheras snart av att en bortvänd Mohamed Omar stämmer i bäcken i takt med de huckleprydda älvornas dans. Över hela härligheten svävar Försynen, flykting från Teutonia. I vapenhuset uppenbarar sig gudskelov ärkebispen med en kalk iskall punsch.

På flygande fot mot Stockholm blir jag stoppad av polisen. Under hot om bot tuggar jag i mig ett stycke Särimner med mos. Knölsvinet tackar för komplimangen.

Rosenbad står i lågor. De som inte dukat under av lattetörst har låtit utvisa sig till Vinland. I slottet tronar en ensam jarl. Tystnaden gör honom trygg, för hvem skulle Landsfader vilja bli, om hvarje tunga fick löpa fri? Men är inte det där Gustav den tredje? undrar jag. Nä, han är död. Men han rör ju på sig! Han snor sig faktiskt förvånansvärt raskt.

Rikets kulturliv är lika levande som Upplysningskonungen. Hötorgskonsten blomstrar. På var odalmans vägg hänger en kolorerad teckning av en skäggig karl i kanonhatt. Ingen känner längre igen profeten. De flesta tror att han är åskans gud och dyrkar honom glatt.

Mitt hopp vänds mot Uppsala, den fria – nja, den rätta – tankens äldsta bastion. Det börjar bra i Birka. En vithårig professor står och blotar. Svavelgula flammor förtär hans broders böcker. I skolor och medier har sanningen förbjudits. Vid universitetets enda institution föreläses det om kulturbiologi och humanekonomi. Under aulans devis ”Låt oss tåligt famla i mörkret” lär sig de unga blonda att sälja mänskligheten och förvandla den höga tanken till en dvärgväxt blomma.

Tror Jonas de Geers och Jimmie Åkessons kompani, ja, men i källaren möts Djingis Khans exil-lundensiska rebeller. De trycker ännu en upplaga av En död liten stuga. Och mot morgonglansen af den nya dagen skallar Härjasången, den heliga frihetens ord.

Dilsa Demirbag-Sten påstår i dagens Expressen att jag, Axess och Anna Ekström ”försvarar Ali Hirsi till varje pris och svartmålar hennes kritiker. Samtidigt” påstås vi avvisa ”en möjlig dialog, med allt vad den innebär av möten, ömsesidig tolerans och vilja att lösa konflikterna”.

Dilsa Demirbag-Sten anser alltså att den som frågar sig varför liberala debattörer stämmer in i den kritik som från vänsterhåll riktas mot Ayaan Hirsi Ali, ”försvarar henne till varje pris”. Vidare tycks hon mena att man ”svartmålar hennes kritiker”, när man ber Hirsi Alis kritiker att underbygga sina kritiska påståenden med citat.

Till exempel undrade jag i min Expressen-artikel nyfiket varför den från ett liberalt perspektiv heltigenom rimliga åsikten att man i förorter bör erbjuda unga muslimer alternativ till radikal islamism (i form av till exempel ateistisk upplysningsfilosofi, feminism och kristendom) beskrivs som ”masskonvertering”. Och varför Demirbag-Sten påstår att Hirsi Ali förordar bestraffningar av enskilda moderata muslimer. Vilka sådana ”bestraffningar” har Hirsi Ali föreslagit? Och var har Hirsi Ali formulerat några ”uppmaningar att förbjuda minareter”?

När nu Dilsa Demirbag-Sten tar till orda i debatten igen så väljer hon att angripa Anna Ekström istället för att besvara dessa frågor. Vilket dessvärre föranleder ytterligare frågor till Dilsa Demirbag-Sten: Vad är det för sorts ”kristendom som Ekström själv företräder”? Och var i Ekströms texter kan man utläsa att hon har närmat sig "den fanatiska idén om ett framtida Eurabien"?

Eftersom Dilsa Demirbag-Sten väljer att inte åberopa några konkreta utsagor av Ayaan Hirsi Ali, är det lätt att förledas att tro att hon mer litar på Per Wirténs karakteristik av Ayaan Hirsi Ali än på vad denne själv har skrivit. Vilket inte gör det helt lätt att föra en ”dialog" med Dilsa Demirbag-Sten - "med allt vad den innebär av "möten" och "ömsesidig tolerans”.

Jag röstade på Centerpartiet i det senaste valet. Den här gången ska det mycket till för att partiet ska få min röst. Problemet är inte värderingarna och förslagen, utan hållningen. När Maud Olofsson talade i Almedalen kunde ingen tveka om hennes engagemang för företagande och för människors rätt att skapa något eget. Hon är den mest liberala ledare som Centerpartiet haft.

Men hennes anförande var signifikant för Centerns utveckling de senaste åren: en brist på både perspektiv och djup. Maud Olofsson verkar ha tappat bort sig på vägen i regeringsställning. I går talade Jan Björklund engagerat om skolan, men han satte in utbildningspolitiken i ett större sammanhang så att dess betydelse för hela samhällsutvecklingen blev alldeles tydlig. Maud Björklunds värnande av entreprenörer, däremot, blev en plädering för ett intresse närmast frånkopplat det övriga Sverige.

Det är en politik som trots sin stora betydelse därför framstår som smal och ointressant. Det är helt i sin ordning att Centerpartiet går dåligt i opinionen.

I Almedalen verkar ”negative campaigning” vara en brännande fråga. Det trots att valrörelsen hittills varit precis så beskedlig som svenska valrörelser alltid brukar vara. Under två intressanta seminarier, arrangerade av Fokus respektive Novus Opinion, diskuterades frågan. Men var finns egentligen problemet?

Bortsett från några utspel om ”Tobleronepolitik” från Alliansen och ett mindre lyckat kedjebrev i Grönköpingsanda, där Mona Sahlin påstås ge råd för en bättre privatekonomi, får man nog ändå säga att det är de politiska sakfrågorna som de senaste månaderna har stått i centrum. Något som är typiskt svenskt. Svensk politik har alltid präglats mer av respekt för meningsmotståndaren än av rabiata utfall och karaktärsmord.

Undantagen finns naturligtvis: Sten Andersson hävdade 1988 att Bengt Westerberg skulle ha en ”felprogrammerad hjärna”, socialdemokraten Mats ”mejlmannen” Lindström spred 2006 sytematiskt illasinnade rykten om Fredrik Reinfeldt från partihögkvarteret via mejl och samma år ertappades SSU:s regionombudsman i Stockholm, Tobias Gerdås, med att på sin blogg utpeka Fredrik Reinfeldt som pedofil. Lärdomen från dessa tre fall är att ”negative campaigning” straffar sig hårt.

Nej, problemet i svensk politik är knappast aggressivitet och fula tricks eller motståndare rustade till tänderna med ”War Rooms” och staber med politiska ”hit men” av amerikansk modell (även om man ibland får känslan av att vissa journalister skulle önska att det vore så). Den prövning som möter den svenske politikern är snarare en annan: den att klara balansgången mellan folklighet och statsmannamässighet med en smula värdighet i behåll.

Tage Erlander och Torbjörn Fälldin tillhör den lilla skara politiker som alltid klarade att navigera i folklighetens svåra vatten utan att förlora den pondus som krävs av en statsman. Men många andra har försökt och misslyckats. Lars Leijonborg ville 2000 i programmet Silikon framstå som avslappnad genom att diskutera ”om han rakade pungen” och två år senare valde Göran Persson det mer barnvänliga alternativet (för att nå framtidens väljare får man tänka) och dansade med en ko i ett barnprogram.

När Fredrik Reinfeldt, som ofta excellerar i statsmannamässighet, under söndagens Almedalstal prövade att verka avspänd med ett tal direkt hämtat från den lokala golfklubben påmindes vi än en gång om hur hårfin gränsen är mellan det som framstår som folkligt genuint och det som bara verkar löjligt. Och att den politiska konsten spänner mellan det här  och det här. Så länge vi har politiker som väljer det förstnämnda alternativet behövs ingen "negative campaigning".

Tills på tisdagsmorgonen kunde man tro att sedelbränning är något som endast ohängda Östermalmsslynglar kan få för sig att syssla med. Först tack vare Gudrun Schymans tilltag (visserligen understött av ynglingar från Malmö) gick nog en och annan fördom om kön, ålder, och vänsterpolitik upp i rök. En rök som lär sticka i ögonen på de kvinnor som berättade om sina familjers levnadsvillkor i förra sommarens Expressenserie om barnfattigdom.

Jag tänker på pojken som ägde ett enda par byxor och drömde om att någon kändis skulle förära honom sina avlagda skor. Hans mor skulle säkert blivit tacksam för ett par av Schymans ratade hundralappar.

FI-ledarinnan brände en krona för varje miljon Lars Ohlys önskelista kostar och en för varje människa Jimmie Åkesson påstår ligga oss till last, men enbart sju procent av den årsinkomst Riksdagens Utredningstjänst räknat ut att en ensamstående förälder till två dagisbarn måste uppbära för att generera ett överskott till samhället.

En låg men anständig föräldralön borde därför inte kosta Sverige ett öre – inte ens med tanke på multiplikatoreffekten, och i synnerhet inte med tanke på arbetslösheten. Däremot skulle den berika oss med valfrihet, bland mycket annat: Man skulle visa respekt för att även barnet behöver det privata rum för reflektion och kreativitet som Virginia Wolff skrev om och som är en viktig förutsättning för att odla tålamod, koncentration och hänsyn till egen och andras integritet. Forskningen som visar att daghemsbarn lider av en förhöjd nivå av stresshormonet kortisol skulle erkännas och egenskaper som av tradition anses kvinnliga skattas högre.

Lön är ett kvitto på utfört arbete. Kravet på – om inte rättvis, så åtminstone någon – ersättning för ett viktigt och krävande yrke vore ett feministiskt framsteg. Det är dags att bryta ett alltför vanligt mönster hos personer som är – eller som av andra anses vara – maktlösa: att anamma nedvärderande projektioner som sin självbild och försöka överträffa de härskande eller de beundrade i efterlevnaden av dessas normer. Tragiskt nog anser många feminister – kvinnliga som manliga – fortfarande att det är finare och mera inflytelserikt att vara styrelseordföranden i Kvantitet före Kvalitet AB än handledare åt växande människor inom det egna familjeföretaget.

Därtill skulle ett aktivt och närvarande föräldraskap sannolikt bespara oss de värsta slyngelfasonerna.

PS: En ung dam kommenterade lakoniskt händelsen med "Det var nog ett konstverk” och påminde om en politisk och kulturell verklighet den uppväxande generationen med självklarhet lever i, ett sakernas tillstånd som den kinesiske konstnären Ai Weiwei bland annat tolkat genom att krossa en vas från Han-dynastin.

Ett Almedalstal gör ingen högt flygande liberal svala, men Jan Björklunds insats var den hittills starkaste i Almedalen: pregnant, ideologisk och väl sammanhållen. Särskilt inledningen med konkreta exempel på brister och byråkratisk okänslighet i äldrevården var klassiskt socialliberal. Naturligtvis uppehöll sig Björklund vid sin paradfråga skolan - inga nyheter där - men det kändes väldigt skönt att han nu breddar perspektiven. För att bli omvalda måste de borgerliga ha en politik med ett socialt patos. Jag är ännu inte säker på att Folkpartiet verkligen har börjat söka sig bakåt till sina rötter, men det här var en löftesrik ansats.

Anna Ekström invänder i Expressen mot Dilsa Demirbag-Stens påpekande tidigare i samma tidning om sufismen som ett positivt alternativ till radikal islamism:

"Den iranska revolutionens ledare ayatollah Khomeini, det muslimska (egyptiska) brödraskapets fader Hassan Al-Banna och Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin Al-Nabhani var alla sufier." 

"För att beskriva en så omfattande rörelse inom vilken (lag)vidriga handlingar förespråkas och begås är begreppet 'individer' inte tillämpligt. Det krävs ett ord med kollektiv innebörd. 'Fascislamism' är en adekvat samlingsterm för ett antal politiska organisationer, varav en sitter i regeringsställning i en erkänd stat.

Denna vår tids förmodligen grymmaste och mest expansiva ideologi borde granskas hårdare än Ayaan Hirsi Alis bakgrund och motiv. Bland annat är samarbetet mellan nazismen och panislamismen under andra världskriget ett underbeforskat område."

"Vad man än tycker om Hirsi Alis förslag att genom ateistisk eller kristen mission neutralisera effekten av den dödliga propaganda unga muslimer bland annat via tv-sändningar utsätts för i västs getton kan man inte rimligen porträttera henne som ett lika stort hot mot liberalismen, feminismen eller demokratin som Khomeinis, al-Nabhanis och al-Bannas rörelser tveklöst utgör. "

Lars Ohly förnekade sig inte i Almedalen. Han "döpte om" Vänsterpartiet till Välfärdspartiet (för en dag) och presenterade en katalog av krav, önskningar och visioner. Vem ska betala? Ohly medger själv att det blir dyrt och att han själv inte vet hur dyrt - men det är viljan och inriktningen det hänger på.

Han har förstås rätt. Almedalsveckan hade inte varit möjlig utan den politiker som myntade begreppet att politik är att vilja. Men till skillnad från Lars Ohly var Olof Palme realist och representerade ett parti som tog ansvar för hela samhället. Vänsterpartiet har aldrig känt ett behov av att medge att verkligheten sätter gränser för det politiskt möjliga.

Ändå har jag en gnagande känsla av att Lars Ohly vet vad han gör. Välfärds- och trygghetesfrågorna är de borgerligas svagaste punkt, och Fredrik Reinfeldts mästrande anförande här i Almedalen erbjöd de rödgröna en öppning att ifrågasätta alliansens sociala ambitioner och anspråk. Ohly vet självfallet att hans och Vänsterpartiets manöverutrymme kommer att starkt beskäras i händelse av ett maktskifte. Men han förstår och utnyttjar väl sin opinionsbildande uppgift: att agitera mot alliansen utifrån ett klass- och vänsterparti.

För mycket länge sedan frågade jag Per Ahlmark om vad som krävdes för att de borgerliga skulle vinna. Han svar: mobilisera mot socialism och ha torrt på fötterna i trygghetsfrågor. I dag kan socialistspöket inte frammanas med trovärdighet samtidigt som de borgerliga saknar ett socialliberalt parti som erbjuder ett underifrånperspektiv, en känsla för de svagaste och mest utsatta och ett trovärdigt och engagerat alternativ till Lars Ohlys välfärdsvisioner.

 

Jan Guillou gör det igen.  Han sitter i trygga Sverige och dikterar hur vi ska bidra till att avskaffa en annan stat och genom ombud fördriva och/eller döda dess judiska befolkning. Med tanke på de våldsamma stämningar som Israel omges av skulle död och fördrivning nämligen med största sannolikhet bli följden av en ”demokratireform i Storisrael”. Detta land skulle, med tillskott av ättlingarna till de palestinier som flydde 1948 och till skillnad från de arabisk-judiska flyktingarna inte erhöll medborgarskap i sina nya hemländer, bli ett Storpalestina.

Kolumnisten beskriver Israel som en rasistisk apartheidstat. Landets 20-25 procent arabiska medborgare har rösträtt. Det hade inte de svarta i Sydafrika. I Knesset tolereras till och med parlamentariker som vill avskaffa staten. Några sådana sitter inte ens i Sveriges riksdag. För att palestinier från de omtvistade områdena – Gaza är knappast ockuperat då landremsan sånär som på den kidnappade EU-medborgaren Gilad Shalit är judefri – ska få medborgerliga rättigheter måste områdena annekteras. Så långt har man inte gått.

Men låt oss för ett ögonblick slita blicken från Israel och betrakta tre nyheter från Egypten, det moderata grannlandet med vilket Israel sedan 1979 har ett fredsavtal.

Egyptisk gränspolis sköt nyligen en 38-årig kvinnlig eritreansk flykting till döds.  Två andra kvinnor och ett barn tillfångatogs. Bara i år har man skjutit 19 flyktingar. Många är de som riskerar livet för att ta sig till Israel eftersom de i Egypten möts av ekonomisk marginalisering och rasism. Yaha Mohamed, flykting från Darfur, berättar för BBC varför han riskerat allt för att undkomma Kairo: ”Här är det svårt att få arbete och de kastar stenar och tomater på mig på gatorna. De svär åt mig och kallar mig ’svartingen’”, säger han.

Apropå särlagstiftning har Egyptens högsta administrativa domstol rekommenderat att män som gift sig med israeliskor, dock inte arabiska sådana, fråntas sitt medborgarskap. Deras barn kan nämligen bli ”sionister”. ”Sionismen” går ju i arv på mödernet. Man vill undvika att nära ”en generation som är illojal med Egypten och arabvärlden”. Enligt Wahsh, juristen som först tog upp saken, kan det röra sig om 30 000 män, varav majoriteten är gifta med ”israeler som betraktas som sionister och bara tio procent med arabiska israeler”. Egyptisk lag säger att man kan förverka sitt medborgarskap på tre sätt: om man utgör ett hot mot nationell säkerhet, gjort sig skyldig till högförräderi eller är sionist. Den juridiska bakgrunden förklaras i denna genomgång av landets nationalitetslagstiftning.  Svensk lag och israelisk lag ser något annorlunda ut. Problemet med domslutet är att även barn och barnbarn till judar över hela världen riskerar att bli sionister, det vill säga har rätt till israeliskt medborgarskap. Egypten borde således i konsekvensens namn förbjuda äktenskap mellan araber och samtliga judar – intill tredje led.

En person som, enligt Guillous definition av begreppet, torde vara svartfot är den egyptiske skådespelaren Khaled Nabawy. Han riskerar att bli utesluten ur sitt skrå. Den iranskfödda Liraz Charhi och Nabawy har understått sig att spela bror och syster i en amerikansk film. Eftersom Charhi har israeliskt medborgarskap kallas sådan fraternisering ”normalisering med den judiska staten”. Detta är förbjudet inom flera egyptiska yrkesorganisationer. Nabawy ertappades därtill med att ge sin motspelerska en kram under Cannesfestivalen. För en så normal fredsgest ådrog han sig officiell kritik. Utredning pågår. Filmen heter passande nog Fair Game – lovligt byte.

Jag ser inga stora rubriker. Men jag kan tänka mig hur det kunde ha sett ut om det varit tvärtom, om det bara funnits en liten arabisk stat (med 20-25 procent judiska medborgare) omgiven av ett stort judiskt område: ”Judisk stat inför Nürnberglagar”; ”Judisk stat mördar svarta flyktingar”. Jag ser heller inga extrainkallade möten i FN:s människorättsråd eller uppmaningar till oberoende internationella utredningar.

Det är - fortfarande - något otäckt fel på detta fokus.

I valrörelsen 2006 talade Göran Persson om sig själv och om allt vad han (och, emellanåt, socialdemokraterna) uträttat. Denna självgodhet och oförmåga att tala om framtiden hade stor del i socialdemokraternas valnederlag.

Jag påmindes om detta faktum under Fredrik Reinfeldts tal här i Almedalen. Hans anförande var till stora delar en uppvisning i självupptagenhet och förnöjsamhet. Anförandet var helt renons på visioner, däremot pepprat med varningar om de rödgrönas planer på skattehöjningar och en skrytvals om statsfinanser i balans. Omvärlden nämndes knappt alls.

Illa nog bidrog Reinfeldt med raljanta insinuationer om arbetslösa som särintressen och en allmänt arrogant inställning till de som är ofina nog att ifrågasätta regeringens politik. Ja, Almedalen är en uppvisning i lobbyism och ett eldorado för särintressena - men de är en del av den bökiga demokratin som landets statsminister tycktes ha så svårt för.

Fredrik Reinfeldt är omvittnat torrolig privat, men även i offentliga sammanhang kan han också få till det. Den här kvällen förväxlade han gapighet med kvickhet och uppträdde över huvud taget som om han hade ett behov av att sätta omvärlden på plats. Så uppträder inte en statsminister i harmoni. Jag förstår inte vad som tagit åt honom.

Jag ser att Åsa Linderborg, i den nedan av Anna Ekström kommenterade artikeln, också indirekt berör den i Expressen pågående debatten om Ayaan Hirsi Ali. Det måste kännas skönt för Dilsa Demirbag-Sten och "några av landets mest klartänkta liberala kolleger" se att deras tolkning av Hirsi Ali passar som hand i handske för komunisten Linderborg, som ansluter sig till den tolkning av Hirsi Alis påståenden som får hennes åsikter att framstå som omöjliga att publicera på svenska kultursidor. Så här skriver Linderborg:

 "Av samma skäl hade jag aldrig, som Expressen, publicerat Ayan Hirsi Ali – Omars omvända spegelbild – som menar att muslimerna är en cancer i samhällskroppen."

Återigen undrar man var alla dessa svenska publicister hittar de Ayaan Hirsi Ali-citat som skyfflas runt på den ena ledar- och kultursidan efter den andra.

Jag ser också att en av Dilsa Demirbag-Stens "mest klartänkta liberala kolleger", Isobel Hadley-Kamptz, på Twitter drar slutsatsen att vi på Axess ser Holland som någon sorts mönsterland, att hålla på i vått och torrt. Detta sannolikt på grund av att 1. jag anser det märkligt att ingen reagerar över att terrordömda politiska extremister får komma till tals i den LO-finansierade tidskriften Arena; och: 2. jag envisas med att be om belägg för de åsikter som regelmässigt på svenska kultursidor tillskrivs Ayaan Hirsi Ali, som att hon vill "straffa även de moderata och demokratiska muslimerna" - eller att hon påstått att "att muslimerna är en cancer i samhällskroppen".

Hellre publicera jude- och demokratifientlighet klädd i Mohamed Omars språkdräkt än i Åsa Linderborgs.

I Omars alster blottar sig förnuftsvidriga ressentiment för läsaren. Genom texter skrivna eller utvalda av Linderborg suggereras de fram hos läsaren.

Det är skillnad mellan öppen och falsk varudeklaration. Avgörande skillnad.

PS. Jag borde tillägga att de flesta kan se att Mohamed Omar skrivit in sig i den fascislamistiska traditionen. Det finns nämligen undantag. Bland Lars Ohlys favoritbloggare finns en som ”misstänker” att Omar går Israels  ärenden. Sådana associationsbanor är inte märkliga alls – i antisemitiska kretsar. Även Hitler beskylls stundtals för att gå judarnas ärenden; Förintelsen skulle ha varit hans sätt att ge judarna ett land. När antisemiter anklagar varandra för att hjälpa judar, då är det ordentlig fart på karusellen. Det snurrar till och med fortare än när Linderborg skriver att Omar står för en traditionell borgerlig politik. Men Ohly tycks inte lida av åksjuka.  Snarare av svårartad färgblindhet, åtminstone på vänster öga – eller om det är höger.

Idag svarar jag i Expressen på Dilsa Demirbag-Stens och Per Wirténs artiklar om min text i senaste numret av Axess.

Är det någon som blir förvånad över att den kritik som i det senaste numret av Axess framförs mot atonal musik uppfattas som liggandes "farligt nära kultursynen i högerpopulistiska partier på uppsving i Europa"? Själv har jag inte tänkt dra debatten om huruvida modernismkritik är nazistisk ett varv till. De som inte har förstått mina synpunkter i den här frågan efter 47 artiklar i DN, Sydsvenskan, Aftonbladet och Expressen, lär inte förstå det efter en fyrtioåttonde...

Desto mer förvånande är dock att Gunilla Brodrej i den artikel där nazistkortet spelas ut ytterligare en gång, argumenterar mot Axess-artiklarnas påståenden om att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka, genom att anföra ett antal exempel på att tonalitet och traditionella harmonier är på väg tillbaka.

Av detta frestas man dra slutsatsen att det för vissa tycks vara väldigt viktigt att till varje pris profilera sig mot Axess, vare sig man är överens eller inte med innehållet i de diskuterade artiklarna.

UNT:s inte sällan läsvärde politiska chefredaktör Håkan Holmberg är verkligen ute och cyklar i dagens ledare. Där kommenteras nämligen min artikel om liberaler och vänsterextremister på ett sätt som får mig att undra om han verkligen baserar sig på det som jag har skrivit eller på det som Dilsa Demirbag-Sten skrivit i Expressen och twittrat om. Det finns egentligen ingen anledning att bemöta Holmbergs text i detalj, då den är till brädden fylld med missförstånd. Holmberg tycks på allvar tro att jag menar att alla som har invändningar mot Ayaan Hirsi Ali därmed ställer sig på de terroristers sida som i mitten av 1970-talet planerade att kidnappa Anna-Greta Leijon. Och visst: skulle jag påstå något sådant så skulle jag naturligtvis vara ute och cykla. Minst sagt.

Vad jag i själva verket säger kan dock alla som vill själva bilda sig en uppfattning om genom att läsa min artikel här.

Av Håkan Holmbergs sarkastiska kommentarer rörande det faktum att Arena publicerat texter av terrordömda vänsterextremister sluter jag mig till att han i konsekvensens namn inte ser det som något som helst problem med att terrordömda - eller andra - högerextremister bededs plats i våra seriösa medier.

I övrigt går väl Holmergs analys ut på att man gör bort sig om man ställer sig på Paul Bermans och Pascal Bruckners sida i deras kritik av Tariq Ramadan. Detta eftersom "Ramadan är en internationell celebritet som ofta deltar i symposier och seminarier". Vilket naturligtvis låter som en väldigt seriös och väl underbyggd analys av kritiken mot Tariq Ramadan liksom av dennes intellektuella gärning i stort.

Idag bemöter Dilsa Demirbag-Sten min Axess-artikel. Visserligen sakligare än Wirtén men icke desto mindre med samma tendens att föra över diskussionen på något helt annat än det som min artikel handlade om.

Framförallt argumenterar hon mot bestraffningar av muslimer. Men vem har i dessa sammanhang argumenterat för några som helst bestraffningar? Är det burkaförbud som avses? Var har Hirsi Ali förespråkat burkaförbud? Var har jag förespråkat det? I min intervju med henne tar hon tvärtom bestämt avstånd från burkaförbud. I min Axess-artikel deklarerar jag tydligt att jag är emot ett burkaförbud.

Trots att Per Wirtén under det senaste decenniet huvudsakligen har ägnat sig åt LO-finansierad verksamhet är han stundtals lite underhållande att läsa. Som mest underhållande är han när han är riktigt arg. Och riktigt arg är han i dagens Expressen där han gör svavelosande utfall mot min artikel i senaste Axess. Jag frågade mig där hur Wirtén resonerat när han påstått att Ayaan Hirsi Ali har trätt över viktiga ideologiska gränser då hon kritiserat det saudiarabiskt finansierade byggandet av minareter, alltmedan han i sin egen tidskrift släppt fram terrordömda extremister på vänsterkanten utan att i de fallen låtsas om som om några som helst gränser är överskridna.

I sin upprördhet tycks dock Wirtén inte ha lyckats urskilja min huvudsakliga frågeställning utan ägnar Expressens uppslag åt att fäkta mot den ena väderkvarnen efter den andra.

Själv ska jag ägna eftermiddagen åt att återigen bege mig ut i de nietzscheanska bergsmassiven. Enligt uppgift tog den store filosofen en och en halv timme på sig uppför berget, en sträcka som för min del nu är nere i 35 minuter. Men då hade ju å andra sidan Nietzsche viktigare problem att fundera över än Per Wirténs argsintheter.

I den lilla franska staden Èze vill det sig inte bättre än att jag finner mig vandrande samma stig ner mellan bergsmassiven som Friedrich Nietzsche en gång vandrade och där han tillika lär ha koncipierat viktiga delar av Also sprach Zarathustra. Numera leder stigen ifråga fram till Bonos och Edges hus vid strandkanten, vilket torde säga något om vår tid, oklart vad.

För min egen del ägnade jag inte vandringen åt att koncipiera något annat än ett ringa blogginlägg, vilket antagligen torde säga något om vår tid även det, likaledes oklart vad.

Jag funderade nämligen på hur mitt tidigare blogginlägg om smak egentligen harmonierar med David Humes iakttagelser i essän Of the Standard of Taste från 1757, där han menar att de generella principerna för smakomdömen är och förblir konstanta i den mänskliga naturen.

Att vi icke desto mindre gör olika estetiska bedömningar förklarar Hume som konsekvens av diverse missöden. Man kan inte förvänta sig att en tondöv person förmår att göra en heltigenom relevant kritisk bedömning av en operaföreställning, lika lite som en person som aldrig satt sin fot i en operabyggnad.

Men Hume menar också att vi därtill bör beakta individuella karaktärsegenskaper mellan olika människor (och mellan olika faser i dessa människors liv) samt tillfälliga trender och åsiktsyttringar, specifika för olika länder och tidsepoker.

Som bland annat Dennis Dutton påpekat bör detta inte tolkas som att Hume menar att smaken är som baken... Tvärtom kan man bakom tanken på Humes diskussione om olika felkällor ändå ana en tanke om en objektiv estetisk bedömningsgrund, där inte minst tiden fäller avgörandet om vad som är bra eller dåligt: de verk som står emot tidens tand har uppenbarligen vissa kvaliteter som förmår beröra människor över generationer.

Det lustiga i sammanhanget är att just de människor som i nutiden talar sig varma för konsensus och ogillar estetiska meningsskiljaktligheter om den samtida kulturen ofta blir oerhört provocerade av tanken på konstanta kvaliteter av det slag som Hume diskuterar.

Bedömningen av nutidskultur i sig är heltigenom bräcklig på just det sätt som Hume påpekar. Det är där som vår bedömning regelmässigt är föremål för misstag varför meningsskiljaktigheter i fråga om samtida bildkonst, musik och litteratur inte bara är naturliga utan bör uppfattas som någonting eftersträvansvärt.

Stödet för monarkin minskar, visar det sig. Joacim Timander, opinionsanalytiker på Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier, FSI, säger i DN att det är "skandalrapporteringen i veckotidningar och kvällstidningar som bidrar till den ökande negativa inställningen."

Han får det att låta som om det vore mediernas fel att kungahusets representanter skandaliserar sig. Sanningen är att dess medlemmar ska tacka sin lyckliga stjärna för hur de bevakas: inställsamt och överslätande. Svenska journalister talar, med rätta, om att de inte ägnar sig åt de avarter som förekommer på kontinenten eller i Storbritannien. Men de nämner inte att Sverige dessutom saknar vad som också förekommer i dessa länder: en seriös, saklig och informativ hovjournalistik.

Jag tror att det minskade stödet för monarkin beror på att den för allt fler svenskar framstår som en teaterpjäs som inte längre övertygar. Varken skådespealinsatser eller intrig håller måttet. Vi vet, trots att medierna gör ett så dåligt jobb, för mycket om kungen, drottningen, prinsen och prinsessorna. Vi har sett igenom dem. En journalistik som tog det skattefinansierade kungahuset och dess statschef  på allvar, som granskade det som ett politiskt parti eller ett stort företag granskas, skulle troligen leda till att stödet för monarkin ytterligare minskar. Den skulle fylla ett stort behov.

I denna artikel i senaste numret av Axess (som nu finns ute i handeln) frågar jag mig varför Arenas nyligen avgångne redaktör Per Wirtén inte tycks reagera mot att den LO-finansierade tidskriften Arena publicerar texter av vänsterextremister som är dömda för terrorbrott - bland annat av Pia Laskar som dömdes till ett flerårigt fängelsestraff för inblandning i den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Alltmedan samme Wirtén i Expressen yrar om att Ayaan Hirsi Alis liberala åsikter inte bör ges utrymme på svenska kultursidor.

Vilken betydelse har det för svensk opinionsbildning att gränsen på kultursidor för ovälkommen "högerextremism" dras ungefär mitt i Folkpartiet, alltmedan man med öppen famn tar emot företrädare för åsikter till vänster om partier som Socialistiska partiet och Kommunistiska partiet? Och varför spelar liberalerna med i detta och agerar gårdvarar åt grindvakt Wirtén?

Så vulgär kan responsen bli när en idétext som Bernard-Henri Lévys artikel förvanskas.

Filosofen, och flera med honom, bekymrar sig för den skada en närmast religiös hänryckning inför det judiska – i fallet Israel kan man i den svenska opinionen urskilja en resa från onyanserad idealisering av den nyfödda judiska staten till delegitimisering och demonisering – även åsamkar oss andra.

Mystifieringen av det judiska är en del av vårt kulturarv. Det är vi som lever i kulturer präglade av judendomens två dotterreligioner som har ett” judiskt problem”, ett pubertalt problem om man så vill, som vi tycks ha svårt att växa ifrån.

Problemet får de mest sansade människor att se svartvitt. För även om det vore rimligt att lägga hela skulden för tragiska händelser som den blodiga bordningen av Mavi Marmara på Israel står världens uppmärksamhet och reaktion – enorma och delvis hätska demonstrationer från Stockholm till Sydney, direkt antisemitiska uttalanden i FN, medial detaljgranskning av Israels ”själ”, med mycket mycket mera – inte i proportion till svaren på händelser i andra delar av världen.

Judar är varken änglar eller demoner. De är bara människor. Israel är inte världens centrum. Landet är inte ens Mellanösterns centrum. Där finns andra aktörer med egna ambitioner. Detta måste sägas och sägas igen. Omvärldens "judiska problem" måste studeras noggrant. Inte minst nu när Turkiet närmar sig Iran länk Ahmadinejadinlägget och populismen frodas i Europa.

Det finns den sorts "smak" som man möter i de flesta hem hos den så kallat bildade och välbesuttna medelklassen i våra svenska storstäder. Ofta ser dessa hem exakt identiska ut - med exakt samma exponenter för "god smak". De som bor i dessa hem menar själva att de är väldigt intresserade av inredning, av smak och stil, men detta intresse inskränker sig uppenbarligen till att ha samma smak som alla andra, vilket likaledes är den stil som man finner exponerad i diverse inredningstidningar och dylikt. Men kan man tala om "smak" och "stil" i de fall så man endast rekapitulerar och kopierar de smakomdömen som alla andra hyser? Är inte det motsatsen till smak och stil? 

Detta kan man också fundera över i relation till kulturskribenters smak och stil. Är inte kriterierna för en bra konst- och litteraturkritiker i dagsläget exakt desamma som kriteriet för den smakfulla och stilmedvetna medelklassen, det vill säga att man tycker som alla andra?

Men smak - ligger det inte i sakens natur att smak och stil bör bedömas med utgångspunkt i det personliga och individuella? Smak handlar ju om själva bedömningen av vad som är bra eller dåligt och inte om att kunna sammanföra och sortera ett antal objekt som andra redan har bedömt såsom varande bra, fina och smakfulla. Smak är alltså en abstrakt färdighet, kopplad till den den egna historien och den egna högst individuella estetiska utvecklingen. Det är inget som man kan erhålla genom innantillinlärning och mekanisk sortering.

Därför kan smak och stil egentligen bara visa sig genom avvikelser från det allmänt omfattade och erkända.