Salig professor Boströms kända filosofiska kuggfråga om kakelugnen finns inom eller utom kandidaten, tycks ha fått förnyads aktualitet vid filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet. Där har en animerad diskussion spirat upp om institutionens genusdirektiv, vilka institutionsledningen anser bör följas trots att ingen vet varifrån de härrör eller vad de egentligen innebär.

När jag tidigare på bloggen diskuterat förslagen om genuscertifikat vid våra högre lärosäten (i detta inlägg, detta och detta), har detta ändå skett på en förhållandevis hypotetisk nivå. Nu kommer dock från Göteborg fingervisningar om hur det kan komma att gå till i praktiken.

Vid filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet utgick det i september i år ett påbud om att samtliga lärare vid institutionen under varje kurs bör ta upp genusaspekter på ämnet samt att lärarna, i de fall då genusaspekter inte tas upp, måste motivera för studenterna varför så ej sker (med tillägget: "raljera icke!").

Detta utlöste - föga förvånande - ett visst bryderi inom lärarkåren. Dels undrade man varifrån ett sådant direktiv egentligen härrörde, dels frågade man sig inte minst inom teoretisk filosofi hur omfattande motivationer man egentligen förmodades leverera. En lärare menade att i en kurs om "direkt realism inom perceptionsfilosofin" så är det svårt att ge någon annan motivering än "att kön inte har något med den frågan att göra, lika litet som exempelvis Orionnebulosans fysikaliska beskaffenhet har det".

Och för det tredje så bad man om lite tips på genusaspekter, det senare i synnerhet riktat till institutionens genusansvarige, som tillsammans med studierektorn är inlasad som expert på genuspedagogik, ett ämne som de båda till och med har skrivit en bok om.

Men inga tips inkom om genusaspekter på Humes regelbundenhetsteori, Anselms gudsbevis, Kants transcendentala idealism eller Russells teori om bestämda beskrivningar. I stället ombads lärarkollegiet brainstorma och själva inkomma med förslag, varpå en av förslagets tillskyndare påpekade att även om nu inte Anselms gudsbevis i sig är så genusrelaterat, kanske man ändå kan anlägga en genusvinkling på det faktum att vi betraktar Anselms grubbel över gud som filosofi medan mycket av kvinnors grubbel inte uppfattats som filosofi.

Om det var det faktum att även mycket manligt grubblande inte uppfattats som filosofi, som gjorde att ingen nappade på denna infallsvinkel, låter jag vara osagt. Men till slut hamnade kollegiet hur som helst i ett läge där det bara var att acceptera att det hade utfärdats ett direktiv enligt vilket det underförstås att lärare kränker studenter då de inte anlägger genusperspektiv som å andra sidan ingen kan säga vari de skulle kunna tänkas bestå.

Någon klarhet bringades inte heller i frågan om varifrån genusdirektiven egentligen härrörde. Vilket väl torde förpassa direktivet som sådant till samma kategori föreställningar som ordet kön. Av genusteoretikerna har vi ju fått lära att kön blott existerar i våra föreställningar och icke i sinnevärlden.

Om detta därmed gör att genusteorin som helhet bör uppfattas som en utväxt på det idealistiska filosofiträdet, är jag nog inte rätt man att uttala mig om, men det kanske man kan utreda som en aspekt när genusaspekter av filosofi ska utredas på filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet. Men det kräver så klart att berörda lärare i ett sådant läge klarar av att leva upp till institutionsledningens krav: "raljera icke!"

Då och då läser eller hör man att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. Man borde man inte i stället glädjas över att andelen studenter från arbetarklass minskar som en följd av att fler och fler svenskar blir tjänstemän, undrar Bodil Zalesky.

Låt oss tänka oss att ungefär 15-20% av studenterna på svenska universitet och högskolor idag har arbetarbakgrund. Med detta menas då - antar jag - att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt, skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund eller motsvarande.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det spåret vidare så bör man väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande borde återföras till arbetarklassen för att andelen arbetarklasstudenter skall förbli jämnt. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?