Det är kontrastens ögonblick. Ett oförstört barnansikte som nyfiket betraktar världen från sin barnvagn på tunnelbaneperrongen. Mamman står stolt framför vagnen och tittar ned i den lillas trygga bo av kuddar och filtar som hon byggt upp och arrangerat utifrån barnets behov på bästa tänkbara sätt. Vagnen ser ut att tillhöra den krocktestade typen, med välavvägt fjädringssystem och precisionsdesignade detaljer för att utgöra en såväl säker som estetisk boning för det lilla livet. Barnet ler sitt allra största "charma- främlingar-leende" och för en stund verkar det som att själva åsynen av en tandlös skrattande bebis får snöflingorna att smälta innan de ens hunnit träffa den kalla marken. Men så plötsligt flyttar modern på sig en bit och på vagnens framsida blottas för alla trötta morgonresenärer betagna av barnets utstrålning, en stor svart dödskalle. Jag tittar upp på flickan i vagnen och sedan ner på dödskallen igen. Plötsligt är harmonin bruten.

För många människor idag så utgör dödskallen inte mer än en sliten rest av popmusikens dekadenta estetik och är inte uteslutande laddad med ond bråd död. Likväl så kan jag inte sluta förundras över vilka symboler man väljer att omgärda sitt nyfödda liv med. Man behöver inte vara en inbiten Jungian för att förstå att symboler utövar en viss påverkan på vårt medvetande. Jag tror knappast att samma medelklassmödrar som pryder sina mobila barnsängar skulle tycka att det var okej om någon stod och svor dödsramsor över deras barn. Men det som inte är tillåtet att säga med språket är tydligen accepterat att meddela med ljudlösa symboler?

När samma mödrar oroar sig över de lite äldre sönerna som leker med pistoler och tror att det innebär att de så småningom ska växa upp och bli våldsbrottslingar undrar jag om de funderat över hur försvarslösa deras minsta är och varför det skulle vara mindre troligt att ett barn som klätts i helsvart och dagligen slagit upp ögonen till benknotor och kranium skulle förbli opåverkade.

En kultur där råttgift och barnvagn pryds med samma symbol är en ganska förvirrande plats att leva i.

Det är ganska vanligt så här års att de röster som dominerar tar upp allt som är eländigt med julen. Även i år har det handlat om att det är så jobbigt med julbestyren och att man minsann avskaffat det här med julklappar, "ja, det är bara barnen som ska få...". Man känner sig progressiv och rationell, när det handlar om någonting så basalt som gåvor och om den glädje som finns med att ge och få. Med alla intressanta familjekonstellationer som finns i det här landet är det väl inte så konstigt att man kanske avstår från att köpa presenter till alla ingifta och omgifta bonusmedlemmar och så vidare. Men jag tycker samtidigt att det är tråkigt att gåvor har reducerats till ett rent pengavärde, där kvitton medföljer varje överlämnat paket, så att den som fått en present ska kunna byta ut den om han/hon inte är helt nöjd med den.

Vad hände i ett sådant läge med glädjen med att ge? Man tycks förutsätta att det inte finns någonting positivt med att ge.

Jag skulle snarast vilja föreslå att alla som vill ge bort någonting ska få göra det utan att mötas av "ja men vi har ju bestämt att vi inte ska ge varandra julklappar" "jag har ju ingenting till dig.." osv.

Inga gåvor ska ges av pliktskyldighet, därför menar jag att man bara borde ge julklappar till dem man vill ge, oavsett tråkiga överenskommelser som egentligen är en omskrivning för att man inte bryr sig och inte orkar bry sig om någon annan (argumentet att man inte har råd håller inte - en pepparkaka eller tvål är minst lika bra julklappar som någonting annat och ruinerar inte de flesta). Tänk om alla som ville ge någon en julklapp kunde få göra det, utan att riskera en utskällning för att de bryter mot det snåla förhållningssätt som genomsyrar relationerna människor emellan, då skulle det säkert kunna bli en riktigt fin jul - för att inte säga en mer autentisk sådan.

Samtidigt som många jagar månader när det handlar om den egna livslängden genom att undvika de värsta hoten som övervikt och destruktivt leverne jagar andra efter rättigheten att få avsluta sitt liv vid valfri tidpunkt. Önskan om ett långt liv står i konflikt med åldrandet som följer med ökad medelålder.

Men nu är det ju faktiskt så, vare sig vi tycker om det eller inte, att man f å r ett liv, man tar sig inte ett liv - när ska det enkla förhållandet stå klart för alla som enträget kämpar för rätten till sin egen och andras död. Att ha rätt att avsluta sitt liv förefaller omöjligt, inför födelse och död står vi helt maktlösa.

Livet, det som utspelar sig mellan dessa två punkter, står vi däremot fria att förfoga över. Räcker då inte det? Vi äger inte livet, det går inte att äga och hur mycket sympati man än kan känna med svårt sjuka och lidande människor som inget annat gör än längtar efter döden, så tror jag att det är högst vanskligt att börja köpslå med grundvalarna i tillvaron. För var går gränsen för hur mycket hjälp som är tillåtet? När det blivit acceptabelt att ha ihjäl en åldring för sinnesrons skull, kommer det så småningom inte att kännas lika främmande att diskutera barmhärtighetsmord på handikappade eller psykiskt labila. Med största respekt för den hårda verkligheten så tror jag att alla till mans, vare sig man är troende eller inte, bör försöka frigöra sig från kontrollbehovet som rör det slutgiltiga. För oavsett vilken bild av döden som man har, så finns det inga garantier att den skulle bli en mer angenäm upplevelse bara för att det egna jaget fungerar som någon slags medregissör.