Vi lever i en tid av märklig förflackning. Lidandet och döendet "städas bort" och flyttas ut ur livet och hamnar därigenom egentligen på dödens sida. Livet ska bara vara lätt och glassigt. "De' ska va' lätt å leva, annars kan de' kvetta", som det heter i sången. Men samtidigt som vi förnekar allt hinsides vill vi ändå "påverka" religionerna "så att de passar dagens människor".

I en kort notis i SvD den 5.1 med rubriken "Jesus på korset inte alltid bra för försoning" får vi veta att korset är en "problematisk symbol inom den kristna försoningsläran". I den lilla texten står det att det "inte längre är relevant för människor att lidande och offer ska vara nödvändigt för att nå det högre goda". Så menar i alla fall - enligt artikeln - Sofia Camerin som nyligen doktorerat i teologi vid Uppsala universitet. I sitt arbete utgår hon ifrån två feministiska teologer som anser att den kristna försoningstanken är skadlig. Sofia Camerin "fastslår" att "försoningsteologin måste fungera och vara relevant för människor i varje tid." Hon har därför givit sig på att "utforma tre kriterier för korset", som skulle göra det mer relevant i vår tid. Kristi lidande och död på korset kan alltså, förstår man av detta, ge fel signaler till oss nutidsmänniskor.

En fråga man kan ställa sig här är, varför man med sådana här utgångspunkter inte helt enkelt bara släpper greppet om kristendomen och andra religioner och skapar något modernt och nutidsrelevant. Något oproblematiskt som ger rätt signaler.

Dagens skola är som att halvligga i mjuka soffor och zappa lite slött och ostbågsätande bland underhållningsprogrammen i stället för att röra sig ute i det fria. Dock har synen på vad skolan har för uppgifter förskjutits åt ett håll som ger åtminstone ett visst hopp. Den nya lärarutbildnigsutredningen är ett tecken på att något också har börjat hända också i praktiken.

I nya numret av Arena skriver Annika Ström-Melin mycket intressant om svensk skolpolitik. Redan i ingressen anges riktningen:

"Den svenska flumskolan är en politisk kliché. Men den finns. Priset för alla vackra ord om ansvarstagande elever och antiauktoritära lärare betalas av barn från hem utan akademisk tradition. Socialdemokratin och vänstern har skapat ett system som belönar rätt klassbakgrund och högt självförtroende."

Det här har sagts förr, bland annat ett flertal tillfällen av mig, men det förtjänar att upprepas eftersom det är sant och eftersom Björklund trots hård kamp för en förändring ännu inte åstadkommit någon märkbar förbättring i den svenska skolans verklighet. Detta har förmodligen flera orsaker och en är naturligtvis att det tar tid att bryta upp från alla de gamla tankefelen. En annan är att reformer och förändringar motarbetas - gång på gång hör jag tal om "den där Björklund som förstör så mycket" - av människor som sitter fast i de gamla strukturerna. En tredje är att Björklund, trots all energi och all vilja, kanske inte går tillräckligt långt i sitt försök till uppbrott och kanske omger han sig inte alltid med de bästa rådgivarna. Jag tror i och för sig att en del har hänt och synen på vad skolan har för uppgifter har förskjutits åt ett håll som ger åtminstone ett visst hopp, men snart måste det också börja hända någonting i praktiken.

Därför är det en god idé att - såsom föreslås i den nya utredningen - stoppa utbildningen av nya lärare för ett år. Detta kan vara en framkomlig väg, trots att ett sådant steg medför en hel del praktiska problem, men dessa problem finns på ett förhållandevis ytligt plan, om man beaktar hur mycket mer djupgående problem en fortsatt utbildning enligt dagens system kommer att medföra. Lärarutbildningen behöver göras om från grunden. Som den ser ut nu är den ett övergrepp både mot eleverna i landets skolor (som förses med snömos i stället för med kunskaper) och mot de blivande lärarna (som får en undermålig utbildning). Utbildningen för exempelvis förskolelärare och gymnasielärare måste se olika hela vägen, för det är olika yrken. Ämneskunskaperna måste uppvärderas radikalt. Ingen, vilken didaktik som än används, kan bli en bra lärare inom ett område som han/hon själv inte behärskar.

Vi måste lämna allt ytligt fjäskande med barn och unga människor bakom oss, för vi ger dem faktiskt ingenting när vi serverar lätta nöjen och slapp frihet i stället för att visa dem en väg till kunskaper som generationer har byggt upp. Vi måste lära våra barn och unga att se ett värde i mödan och ansträngningen igen. Det är värt att arbeta hårt för att nå höga mål. Om vi jämför med näringslära, så är det som erbjuds i dagens skola (fast det finns undantag, men de är just undantag) som massor av godis och mjukglass i stället för riktig mat. Och jämför vi med ett annat område, kan man säga att dagens skola är som att halvligga i mjuka soffor och zappa lite slött och ostbågsätande bland underhållningsprogrammen i stället för att röra sig ute i det fria.

Vi måste ge vägledning åt barn och unga. Lärare ska undervisa och förklara och underlätta elevers väg till kunskap och vetande. Vi får inte slösa med deras tid för det är den enda gången som de är unga och varje utvecklingsfas har sin specifika mottaglighet för undervisning. För att ta ett exempel, så är det viktigt att utnyttja tiden före puberteten för att lära in mönster av olika slag (gärna utantill för det går lätt i den åldern, men den lättheten försvinner och kommer aldrig igen), mönster som den unga människan längre fram kan ha som fast utgångspunkt när han eller hon arbetar vidare med sitt kunskapsbygge. Om man inte lär ut regler i till exempel grammatik blir eleven tvungen lära sig varje enskilt fall för sig, alltså tusentals småregler med ringa räckvidd i stället några få regler som täcker ett stort stoff. Under ytligt babbel om att allt ska vara lätt och roligt drar vi undan mattan under fötterna på våra unga och tvingar in dem i hjälplöshet eller desperation.

Och det är förstås sant att dessa skador drabbar främst de unga som inte kommer från familjer med en studietradition. Det ironiska är att den här "lätt-och-kul-pedagogiken" ofta framställs som mer jämlik och demokratisk. Det är tvärtom. Dessutom ställer den till med stora skador i hela samhället.

Då och då läser eller hör man att det är få eller alltför få studenter vid svenska universitet och högskolor som har arbetarbakgrund. Man borde man inte i stället glädjas över att andelen studenter från arbetarklass minskar som en följd av att fler och fler svenskar blir tjänstemän, undrar Bodil Zalesky.

Låt oss tänka oss att ungefär 15-20% av studenterna på svenska universitet och högskolor idag har arbetarbakgrund. Med detta menas då - antar jag - att föräldrarna tillhör arbetarklassen eller motsvarande. Skulle vi titta en generation bakåt, skulle utslaget bli ett helt annat och skulle vi backa ytterligare en generation så skulle en majoritet visa sig ha arbetarbakgrund eller motsvarande.

Det underförstås ofta eller kanske till och med alltid att det ligger något negativt eller orättvist i att få studenter har arbetarbakgrund. Är detta så självklart? Låt oss titta lite närmare på ett som jag föreställer mig representativt exempel: Studenten X har i sin farfarfarsgeneration torpare och i farfarsgenerationen dels arbetare och dels torpare och i föräldragenerationen tjänstemän eller medelklass. Å ena sidan kan man säga att den här studenten visst har arbetarbakgrund och därmed säger vi också att det är för snävt att bara räkna in den sociala nivån hos generationen direkt före när man talar om bakgrund. Å andra sidan kan man välja standardspåret vid definierandet och säga att nej, den här studenten har medelklassbakgrund och att det är ett problem att en så stor andel av studenterna har denna bakgrund. Och följer vi det spåret vidare så bör man väl säga att barnbarnen till alla de torpare och arbetare vars barn blivit tjänstemän eller liknande borde återföras till arbetarklassen för att andelen arbetarklasstudenter skall förbli jämnt. Jag ställer till det den överflödiga frågan: Är detta verkligen något eftersträvansvärt?

Sedan kan man naturligtvis också fundera över vad medelklass respektive arbetarklass är. Var drar man gränserna? Vilka faktorer räknas in? Vad är viktigast, ekonomiska aspekter eller bildnings- och utbildningsnivåer?