I dagens SvD kan man läsa att det inte längre finns någon gymnasieskola som undervisar i latin i Uppsala.

Då jag för tolv år sedan tog studentexamen vid Katedralskolan i Uppsala var vi en hel latinklass, dvs 30 elever som hade gått humanistisk linje och läst latin, varav några även läste klassisk grekiska. Även på Lundellska skolan i Uppsala, fanns en latinklass samt en lärare i klassisk grekiska. Men inte bara vi humanister läste latin, även de som gick naturvetenskaplig linje kunde välja att läsa latin för naturvetare. Något de säkerligen haft stor glädje av i sina fortsatta studier. Året därpå var latin så populärt att jag fick höra att hela två gymnasieklasser av samma årgång på Katedralskolan läste latin. Så vad har nu hänt!? 

Latinet var ett av de tuffaste/svåraste ämnena jag läst, och då jag efter gymnasiet fortsatte med ett års latinstudier vid Uppsala universitet var det råplugg som gällde. Kanske är det så att många gärna vill läsa latin men att ambitionen och motivationen inte finns. Eller är det bara så enkelt att man inte vill läsa ett språk som inte längre lever. Fast det gör det ju, i allra högsta grad! Vi omges av latin i vår vardag; engelskan består exempelvis av 70% latinska ord.  För mig personligen är latinet en investering. 

Vid Lunds universitet upprätthålls latinet just nu genom en tillfällig lösning, en privat donation.  Hur lång tid kommer det att ta innan latinet läggs ner vid Uppsala universitet kan man fråga sig. Kan vi inte läsa latin, kan vi inte bedriva historisk forskning och i ett historielöst samhälle… Ja ni vet.  ”Så hindras ännu fler unga att lyssna till röster ur det förflutna, och med deras bistånd skapa struktur i det strömmande nuflödet”, skriver Inge Jonsson tänkvärt i boken Hållbara värden från 2008 

Se Axess Webb-TV, Kanon-TV, om latinet.

Hur stor roll spelar egentligen kunskaper i dagens samhälle? Allt fler kulturinstitutioner bryr sig mindre om de anställdas bildning och ämneskunskaper. Att vara disputerad humanist leder ofta rakt in i arbetslösheten.  Aldrig förr har samhället varit så fixerat vid sin egen tid. Har humanioras betydelse helt spelat ut sin roll? Det är dystert att dessa frågor alls behöver ställas men så ser det faktiskt ut idag.

Själv tror jag att trenden kommer att vända. Vi kan inte leva i ett samhälle utan innehåll, utan kunskaper eller förståelse för vår historia. Helt krasst går vi ju utan bildning eller kultivering sakta men säkert tillbaks till våra primitiva förstadier.

Idag styr publika rekord och siffror de statliga kulturinstitutionernas intressen. Det finns varken tillräckligt med tid eller pengar för fördjupade kunskaper, forskning, förståelse eller vård av museala samlingar och kulturarv.

Med jämna mellanrum tas frågan upp i dagstidningarna men utan någon större reaktion. Då latinet som universitetsämne hotades av nedläggning vid Lunds universitet protesterades det dock en hel det.  Att lägga ner latinet vid ett av Sveriges främsta universitet framstod som helt absurt… Hur ska forskare utan latinkunskaper alls kunna läsa äldre texter då latinet var det lärda språket fram till 1800-talets slut, hette det i reaktionerna.

Men i Sverige har detta med klassisk bildning snarast kommit att framstå som något lätt kuriöst. Vi anställer helst de som på universitetet har läst ett ”program” – jurist, ekonom etc. Att ha läst fristående kurser i humanistiska ämnen i en kandidat- eller magisterexamen anses konstigt. Men förhoppningsvis kan dessa gränser och snäva principer luckras upp. Förr var det ju snarare bildningen en arbetsgivare såg till – själva utbildningen skulle ske på arbetsplatsen. Kanske kan den rådande lågkonjunkturen härvidlag föra något gott med sig: insikter om att mer långsiktiga strategier på sikt kan vara att föredra, både bland arbetsgivare och bland studenter och framtida arbetstagare.

Jag har vid flera tillfällen de senaste åren vistats på Svenska institutet i Athen.  Institutet har en fantastisk terrass med utsikt upp mot Akropolisklippan samt bort mot berget Lykavittos. Men nu är utsikten till stor del skymd av det nya Akropolismuseet i stadsdelen Makrygianni. Men det är såklart inte av egoistiska skäl som jag har haft avvaktande känslor för museibyggnaden utan för att den stora ”glas- och betongklumpen” inte passar in i den småskaliga, nyklassicistiska arkitekturen den omges av.

Väl inne i  det nya museet försvinner emellertid  all skepsis och ersätts av en ”aha-upplevelse”. Det är nästan högtidligt att långsamt, som i procession gå upp för rampen – som ska påminna om vägen upp för Akropolisklippan – för att slutligen möta föremålen så ljust och luftigt exponerade. Till skillnad från det gamla museet som på alla sätt hade sin charm, kommer skulpturen nu mer till sin rätt fristående placerad så att den kan betraktas från alla håll och de arkaiska leendena nästan skrattar. Och det är festligt att kunna se vilka olika slags hårflätor de majestätiska karyatiderna egentligen har genom att få se dem bakifrån då de tidigare varit utställda i väggmontrar. 

Utställningen följer en kronologisk ordning. På tredje, översta våningen kommer den laddade frågan – hur blir det med Elgin Marbles? Runtom våningsplanet löper parthenonfrisen runtom. De stora glasfönstren eller snarare glasväggarna ger kontakt med Akropolisklippan och Parthenon och hela våningen är vriden så att den exakt följer Parthenons orientering.

Vi får nu hoppas att detta nya museum värdigt kan förvara Akropolis skatter in i framtiden. Med ett mycket sofistikerat system kommer byggnaden vid händelse av jordbävning att sväva på ett kullager. Men än återstår att se om gudinnan Athenas vrede blidkar museet. Under antiken var det inte tillåtet att förflytta religiösa föremål som en gång tillhörde templet. Nu har ju föremålen färdats och förflyttats ner från klippan.