Det är Nobelpristider och den nya boken av årets litteraturpristagare JMG Le Clézio har lockat fram en förenklad form av postkolonial kulturkritik. I en text i Aftonbladet, till brädden fylld av stereoptyer, kritiseras JMG Le Clézio för att använda stereotyper.
Athena Farrokhzad skriver kritiskt om JMG Le Clézios bok Raga i Aftonbladet. Det är en upplysande artikel - som exempel på hur postkolonial kulturkritik i Edward Saids efterföljd kan se ut.
Utgångspunkten för Farrokhzads resonemang är Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist från 1992: "Där Lindqvist reste till Sahara för att skärskåda konstruktionen av den rasistiska ideologi som möjliggjorde kolonialismen reser Le Clézios huvudperson till Stillahavsön Pentecost för att bejaka sin vurm för det ickevästerländska, en sysselsättning som är nära besläktad med rasism, trots att den ofta framställs som dess motsats."
Varje tidningsartikel vilar på outtalade premisser. Det är oundvikligt. Klar begreppslighet finner man i bästa fall i akademin. Men i Farrokhzads antydningar om rasism och kolonial överlägsenhet hos Le Clézio finns ett ärende så allvarligt att ett minimum av förklaring bortom postkoloniala paroller hade varit av nöden.
Man kunde beskriva Athena Farrokhzads metod som postkolonial diskursanalys i miniformat. Artikeln vittnar då om en svaghet i diskursanalys: man intresserar sig inte för verkligheten utan för talet om densamma, diskursen. Alltså är det från den diskursanalytiska horisonten irrelevant om exempelvis Athena Farrokhzad vet något om eller har besökt den kultur som exempelvis JMG Le Clézio skildrar. Bruket av förmenta klichéer och stereotyper fäller diskursanalytikerns avgörande om texten ska stämplas som kolonial/rasistisk/fördomsfull eller inte. Huruvida författaren har fog för sina iakttagelser - oavsett om de råkar sammanfalla med stereotyper eller ej - intresserar inte diskursanalytikern.
Mot slutet av artikeln hamnar Farrokhzad i en märklig motsägelse. Hon sätter in Le Clézio i "en tradition av vandrande vita män som tar sig rätten att ohämmat betrakta och beskriva sin omgivning. Själv blir han aldrig iakttagen eller avkrävd på berättelser, ingen skulle komma på tanken att använda honom som projektionsyta."
En litteraturkritiker i en av Sveriges största dagstidningar sätter likhetstecken med huvudpersonen i en bok och dess författare. Hon konstaterar att denne författare, humanistiskt sinnad och engagerad i andra kulturer, ägnar sig åt något med släktskap till rasismen. Hon sätter in författaren i en kontext där hans hudfärg sägs spela roll.
Ingen skulle komma på tanken att använda Le Clézio som projektionsyta? Fråga Athena Farrokhzad.