Humor är en fråga om smak och tycke. Men jag kan ite låta bli att se det humoristiska i att Svenska Dagbladet smäller upp det här TT-telegrammet som en viktig nyhet:

En svensk medborgare, konstnären Lars Vilks, hotas till till livet av terrorister för att de anser att han smädar islam. Så här kommenterar den socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo situationen i in blogg på Expressen:

"Jag personligen tycker att Vilks är en respektlös pajas. Men han har en grundlagsskyddad rätt att uttrycka sig i både bild och ord. Det är värt att försvara. I alla lägen. Yttrandefriheten är nämligen central i vår demokrati.

Jag förutsätter därför att regering och polis gör vad som förväntas av dem för att skydda Vilks från andra dårar."

Det intressanta och  motbjudande är Astudillos behov av att omgärda sitt försvar av Vilks med förbehåll där han samtidigt tar heder och ära av honom: "en respektlös pajas", en "dåre". Varför kan han inte utan omsvep fördöma hoten och ensidigt ta parti för Vilks? Nu uppstår frågan om hans ställningstagande i själva verket är taktiskt och beräknande: att han också  strävar efter att hålla sig väl med grupper som i Vilks inte bara ser en pajas och en dåre utan också en fiende. I bästa fall är Astudillo naiv, i värsta fall en cynisk manipulatör.

Under alla omständigheter uttrycker han sig på ett sätt som är ovärdigt en riksdagsledamot.

Dagens Nyheters måste göra sig av med 100-120 tjänster och de journalister som drabbas har mina djupaste sympatier. Särskilt utsatt är DN:s kulturredaktion där 40 procent av tjänsterna ryker. Nu pågår en debatt om "hatet" mot DN-kultur. En skadeglädje noteras inom kåren över att de malliga och bortskämda kulturjournalisterna på Sveriges största morgontidning, 54 tjänster inalles, äntligen får känna på kallt stål som alla andra. Slut på sötebrödsdagarna! Det kan de gott ha!

Jag tror att sådana uppfattningar florerar. Och jag kan på basis av mina år som ledarskribent på Dagens Nyheter intyga att det existerar ett slags "DN-komplex" som yttrar sig i en nästan sjuklig upptagenhet med tidningen där varje rad skärskådas som vore den dekret från en ondsint övermakt. Det är rätt och rimligt att kritiserad sådana reaktioner, särskilt om de kombineras med njutningsfulla förhoppningar om fortsatta svårigheter.

Men i denna debatt ser man också som självklart att (1) DN:s kulturredaktion har en glans och en särställning i svensk press och (2) att detta förhållande nu riskerar att gå förlorat. Det första stämmer inte alls och det andra är långt ifrån säkert. Tiden då DN:s kultursidor ständigt höjde sig över mängden, bildade skola och inspirererade till efterföljd är sedan länge förbi. Visst finns flera fina stilister, men ambitionsnivå, bredd  och utblickar är en helt annan än för 15-20 år sedan. Svenska Dagbladets kulturbevakning, med sina mycket mindre resurser, har länge kunnat mäta sig med och i flera avseenden överträffa sin konkurrent. Utan Dagens Nyheters redaktionella svaghet och systematiska misshushållande med tjänster och pengar hade det aldrig varit möjligt .

DN-kultur och dess stödtrupper har inte täckning för sina anspråk och påståenden. De sidor som görs - hur många de än är - känns sällan angelägna eller ens läsvärda. Men myten om tidningens omistliga kulturjournalistik är stark och livskraftig.

Den nye kulturchefen Björn Wiman har alltså inte som det nu hävdas accepterat ett omöjligt uppdrag. Han borde i stället ha goda möjligheter att bryta en lång nedgångsperiod som visar att kvantitet inte med automatik innebär kvalitet.