Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola, har hamnat i mediernas blickfång sedan hennes Inte bara spioner… – Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget publicerades. Boken behandlar den grupp ”inofficiella medarbetare”, IM, som för DDR:s räkning under decennier rapporterade om allt från spetsteknik till vilka unga socialdemokrater som deltog på partiets kursgård Bommersvik.

Igår talade Almgren i Avesta på seminariet ”Kalla kriget – Sverige, en stormakt utan vapen?” arrangerat av Ax:son Johnsons stiftelse. Almgren har fått tillstånd att gå igenom Säpos akter över ett antal personer som ingått i en utredning om svenskars kontakter med östtyska säkerhetstjänsten – men hon är förhindrad att publicera namnen efter en dom i regeringsrätten. Expressen var dock snabb med att leta upp två av de i Almgrens bok anonymiserade informatörerna och skanderade stolt: ”Expressen hittade det misstänkta spionparet”.

Även om Almgren i en artikel på DN debatt betonar att det ”viktiga är inte namnen på personerna utan att skapa en empirisk grund på mikronivå för att med större säkerhet på makronivå analysera Stasi-infiltrationen i Sverige” så går det inte att komma ifrån att en publicering av namnen skulle ha ett värde. Om inte annat för att de skulle öka möjligheterna att få tillgång till de inblandades egna berättelser. Men ett fullständigt offentliggörande av namnen skulle naturligtvis potentiellt kunna innebära ett rättssäkerhetsproblem, då det ofta handlar om personer som inte har blivit lagförda.

Regeringsrätten har valt att inte tillåta offentliggörande av namn över huvud taget. Man väljer att skydda alla för att inte riskera den enskilde. Men kanske är det en alltför absolut attityd.I Tyskland, där diskussionen pågått längre, har man gjort en mer pragmatisk bedömning. Enligt Stasi-Unterlagen-Gesetz §§ 32-34 fastslås att man kan publicera namn om informatören ifråga har agerat i sin tjänst dvs. i kraft av sitt ämbete eller spelat en särskild roll i samtidshistorien. Det kan tyckas som en rimlig hållning – långt rimligare än att skydda spioner.

Erik Helmerson skriver intressant om Blue Labour och Axess Almedalsseminarium på DN:s ledarsida. Han för bland annat fram vikten av akademiskt perspektiv i politiken:

”Rörelsens guru Maurice Glasman talade i Almedalen och en försiktig diskussion om Blue Labours tankar har börjat föras också inom svensk socialdemokrati. En lärdom som Håkan Juholt redan nu kan dra av rörelsens framväxt är att om man vill ha en frisk, vital idédebatt i partiet kanske det inte är så smart att frysa ut dess akademiker”

Se de akademiska brittiska socialdemokraterna och seminariet här.

Under det senaste halvåret har den konservativa falangen av det brittiska Labourpartiet, Blue Labour, fått stor uppmärksamhet i hemlandet. När Ed Miliband omfamnade inriktningen genom att skriva förordet till Blue Labours programförklaring ”The Politics of Paradox” stod det klart att en ”konservativ socialdemokrati” var en reell utmaning i brittisk politik.

Men Blue Labour är knappast ett okontroversiellt projekt inom Labourpartiet. Parlamentsledamoten Helen Goodman har anklagat Blue Labours frontfigur Baron Maurice Glasman för att både vara sexistisk och önska 50-talet tillbaka.

Även om Lord Glasman inte kan räkna med Goodmans stöd för sin politik, verkar han dock ha väljarna med sig. Labours egna opinionsundersökningar tycks stödja den inriktning som Blue Labour representerar.

Så är då Blue Labour endast ett populistiskt utspel för att vinna väljare? Under gårdagens Axess-seminarium i Almedalen framstod falangen faktiskt mer som ett intellektuellt och filosofiskt projekt riktad mot en socialdemokrati som glömt sin historia än som kalkylerad väljarmaximering à la Nya Moderaterna. Oxfordforskaren Marc Stears visade att Blue Labour har tydliga rötter i en stark Labourtradition från första halvan av 1900-talet medan Prospect-redaktören David Goodhart redogjorde för en vänster som konsekvent under decennier alienerat sina väljare.

Men också den svenska socialdemokratin kom att kritiseras då lord Glasman beskyllde Olof Palme för att ha skapat förutsättningarna för ett elitparti utan ideologisk spänst.

Senare under kvällen skulle Glasman, Goodhart och Stears visa sig besitta djupa kunskaper i Labours sångbok. Om det räcker för att slippa sjunga socialdemokratins blues får tiden utvisa.