Jag vet inte om bloggens läsare har följt debatten mellan DN-murveln Nathan Shachar och diplomaten, den dubble hedersdoktorn och den vitterhetsakademijetongbelönade författaren, publicisten och forne konsuln Ingmar Karlsson, bördig från Småland. Vi var givetvis många som reagerade mot att Shachar, som annars försörjer sig med att skriva notiser i Dagens Nyheter, fick möjlighet att på tidningens kultursida föra fram några petimäteraktiga invändningar mot Karlssons senaste bok, den i mina och de flesta andras ögon helt briljanta ”Bruden är vacker men har redan en man”. Det kanske mest osmakliga i sammanhanget var naturligtvis att Shachars invändningar var riktade mot en gammal konsul, med inte bara vitterhetsakademi-jetongen tydligt synlig på doktorsfracken utan därtill försedd med dubbla doktorshattar. Vi är givetvis många som fann det betryggande att den forne konsuln i Dagens Nyheter fick komma till tals och förklara även för dem som inte har haft det otvivelaktiga nöjet att möta konsuln i levande livet, att han inte bara uppbär jetong och två hedersdoktorshattar utan även har premierats med en översvallande recension i Dagens Nyheter samt har klättrat till plats nummer ett på en bästsäljarlista i kategorin "Samhälle och politik" under kategorin "Facklitteratur".

Igår var det dags för den forne konsuln att fortsätta sin tappra kamp mot alla dessa illasinnade krafter och kritiker i vårt samhälle, vilket kom att ske vid Författarförbundets årliga stämma. Det hade tydligen kommit till diplomatens, den dubbla hedersdoktorns och vitterhetsakademijetongbelönade författarens, publicistens och den forne konsulns Ingmar Karlsson, bördig från Smålands vetskap, att Torbjörn Elensky, mest känd för illasinnade kommentarer på Facebook, var nominerad till  Författarförbundets styrelse, från vilket dubbeldoktor Karlsson själv ämnade avgå. Sagt och gjort: i syfte att i sedvanlig ordning dra sitt anspråkslösa lilla strå till världsfredsstacken fanns inget annat för den sjuttiotvå år gamle konsuln och författarstyrelseledamoten att göra, än att än en gång ikläda sig sina två doktorsfrackar, och bege sig iväg till nämnda möte med jetongen på plats, de båda doktorhattarna på svaj samt med ett inramat faksimiltryck av recensionen ur Dagens Nyheter i högsta hugg. Huruvida han fortfarande innehade förstaplatsen på en bästsäljarlista i kategorin "Samhälle och politik" under kategorin "Facklitteratur", hann han dessvärre i stridens hetta inte få vidimerat.

Väl på plats var vi många som nöjaktigt applåderade vår store svensk i världen, när vi såg honom skrida in i den föga väl underhållna lokal där ett fletal luggslitna medlemmar av det kantstötta författarskrået hade samlats denna molnbeprydda dag. Äntligen lite stjärnglans, och icke vilken eterstrålning som helst. Aldrig har väl två doktorsfrackar burits upp med sådan gracil blygsamhet. Jag skulle inte tveka att bruka synonymen ”blyg viol”, när jag under alla hedersbetygelser, förtjänstordnar, akademiska belöningar och hattar kunde iaktta den motvillighet med vilken konsul Karlsson skred till verket på detta i sanning ideella uppdrag.

Med sin sonora stämma begärde han äntligen ordet och lät på finlemmad småländska meddela de närvarande sanningen om ”Författaren” Elensky. Det gick ett förvånat, ja jag skulle närmast säga av djupa suckar interfolierat, sus genom församlingen i den förfallna lokalen, när den vältalige konsuln och dubbeldoktorn avslöjade vad hans modesta efterforskningar hade givit vid handen: att Elensky i själva verket tillbringade sina dagar med att under det mystiskt klingande täcknamnet ”Anna Ekström” sprida förtalsliknande lögnaktigheter om vår ordensbeprydde dubbbeldoktor. Med gråten i halsen erbjöd sig till slut dubbeldoktorn och tillika den forne konsuln att själv sitta kvar i förbundets styrelse för att förhindra att nu även Författarförbundet genom Elenskys statskuppartade tilltag skulle kunna infiltreras av näthatets illasinnade kolportörer. Själv lade jag märkte till att mången blid tår försiktigt strilade ner längs flera av alla dessa i det övriga livet ofta så hårt prövade förbundsmedlemmars skäggbeprydda kinder inför detta ödmjuka erbjudande. Samtidigt som nog de flesta inom sig ställde samma fråga som undertecknad: är vi verkligen värda detta offer?

Det begärdes därpå votering i ärendet. Och behöver jag säga vad som blev resultatet? (Eller rättare sagt kan jag inte hålla mig från att meddela den jordskredsseger som konsul Karlsson vann, med nästan 70 procent av rösterna!!!) Det är således med stor glädje som jag härmed kan låta meddela att Författarförbundets styrelse numera kan skryta med att även fortsättningsvis inhysa inget mindre än en jetongbelönad dubbeldoktor.

 / N K K N Tosstenson, poet, skribent, kulturvetare, transkribent, fil kand, entreprenör, författare samt sedan 2009 medlem i Författarförbundet

Helena Looft har i dagarna kommit ut med boken "Brusa högre lilla å".

Hen har även publicerat ett språkmaterialistiskt manifest.

I sitt språkmaterialistiska manifest glömmer dock Looft det språkmaterialistiska diktandets politiska dimensioner. Hen nämner ingenting om att denna antihierarkiska estetik har ett starkt demokratiserande syfte. Genom att frångå grammatikens över- och underordning - liksom de underförstådda regelverk som beledsagar varje språklig utsaga, bryter sig den språkmaterialistika poesin ut från det språkliga fängelse som skapats som ett maktverktyg i syfte att vidmakthålla en senkapitalistisk nyliberal världsordning med ultrakonservativa undertoner.

Nåväl. Desto bättre att Looft i sin praktik som poet visar hur den språkmaterialistiska slipstenen ska dras. Hennes "Brusa högre lilla å" är en stor satsning av en poet som tidigare har verkat i det lilla format som vi av tradition har sorterat in poeter i i allmänhet, och kvinnliga poeter i i synnerhet. Den nya samlingen är på över 400 sidor. En tegelsten.

Titelns syftning till en eländigt banal slagdänga av Björn J:son Lind bör inte missförstås. Looft samplar Björn J:son Lind, men lyckas utvinna en dold betydelse ur hens verktitel. Tänk åö! Men - Vad är det du egentligen säger, Nils Karin? Åö? Ja! Själv tänker jag inte på en grönskande ö i Fyrisån, utan snarare på en stenig, karg klippö i en torrlagd å. Men samtidigt något annat. ÅÖ. Bokstäver. De sista. Ramverket runt Ä. Äckel-ä.

Min fråga till Helena Looft är enkel: Varför inte ä? Den kanske mest marginaliserade bokstaven? Nej, Looft är smartare än så. Hon förbryllar läsaren, ställer språket och vår föreställningsvärld på ända genom att ta fasta på tredje bokstaven från slutet: å.

Bokstaven å beskriver genom hennes bok en resa, ja jag kallar det för resa även om man kanske kan använda den kolonialistiskt kontaminerade termen "safari" i sammanhanget. Från nedre vänstra hörnet rör sig bokstaven å till det övre högra. Vänster till höger. En hemsk, skrämmande utveckling, men också en utveckling i Sverige. Från August Palm till Fredrik Reinfeldt. På slutsidan händer det något. Ett moment av överraskning: åå. Ett besvikelsens utrop?

Looft överlämnar till läsaren att själv dra slutsatsen. Hos Looft är läsaren utlämnad. Som ett å. som i å-bäke, å-sna. å-tlöje!

Som läsare får jag min världsbild ruckad. Inte så lite. Och det kan behövas. Det är på många sätt skönt. Men för många människor givetvis skrämmande. Vilket gör att Loofts bok sannolikt kommer att avfärdas av vissa. Konservativa. Reaktionära. Kvinnofientliga.  Odemokratiska. Rasistiska. Krafter. I Sverige idag. Skrämmande. Är min enda kommentar!

Men mer än något annat är ändå "Brusa högre lilla å" ett ställningstagande för den lilla marginaliserade bokstaven, bokstaven som ingen vill ha. Hur utlämnad ter sig inte bokstaven å, ensam på varje sida, sysselsatt med sin Sisyfosvandring, diagonalt över sidan... En bild av det kvinnliga kön som Looft uppenbarligen tillhör själv. Den kvinnliga poeten sedd genom den patriarkala historiens raster. Men också en bild av alla de människor som språkmaterialisten vill lyfta fram och ge röst åt - de människor som av olika anledningar marginaliserats. I det avseendet läser jag samlingen som ett ställningstagande mot trafficking. Vad beskriver bokstaven å om inte en känsla av resa, övergrepp, utlämnadhet och kvinnligt kön - alltså allt det som är själva kärnan i traffickingverksamheten. (Ett hugskott: syftar bokens 450 sidor på de 450 miljoner traffickingoffer som uppskattningsvis skeppas runt mellan världens bordeller?).

Samtidigt är Helena Looft samling mer är så. Den är vidöppen för tolkning på ett sätt som kommer att göra den ständigt aktuell. En sann klassiker.

Jag har av Axess-redaktionen blivit ombedd att återuppta mitt bloggande. Den främsta orsaken är de många läsarreaktioner som tydligen föranletts av min bortavaro. Lite motvilligt har jag nu accepterat detta, under villkor att jag slipper dras in i någon sorts destruktivt skyttegravskrig.

Men först några ord om min bortavaro, vilken har två intimt sammantvinnade (huvudsakliga) orsaker. För det första befinner jag mig mitt i arbetet med ett nytt, stort anlagt (s)könlitterärt verk – ett slags hybrid vill jag kalla det – mellan diktsamling, roman och bibliografi. Ja ni hörde rätt! Inte biografi - utan bibliografi. Själv vill jag gärna se mitt ”författarskap” som ett slag vildsint lek med arkiveringens fundamentala topos. Men verket är också tänkt att rymma ett stort antal illustrationer, även om jag drar mig för att använda denna i flera avseenden fyrkantiga terminologi. Hellre vill jag tala om ett slags anti-illustrativa illusioner i bildform, huvudsakligen föreställande mitt könsorgan.

Ja ni hörde rätt!

Under koncipieringen av detta verk har jag nämligen påbörjat ett könsbyte. Ja ni hörde rätt! Men ni som förväntar er några detaljerade redogörelser för mina kontakter med den reaktionära svenska sjukvården med allt vad den rymmer av könsfördomar, lär bli besvikna, då mitt byte ej är av medicinskt slag utan syftar till att på ett mer grundläggande plan bryta med våra föreställningar om kvinnlig respektive manlig biologi och sexualitet. Enligt mitt sätt att se, är en stor del av HBT-rörelsen fången i traditionella könsuppfattningar, där man har föreställningen att en kvinnas kön inte kan se ut hur som helst. Själv har jag då alltså valt att utmana föreställningarna om kön genom att låta mitt kvinnliga kön (-sorgan) se ut på ett sätt som uppenbarligen upplevs som väldigt svårhanterligt och provocerande av såväl män som kvinnor.

Hur som helst har den delen av min tillvaro således inte varit av patologisk eller medicinsk natur utan uteslutande ägt rum på samma platser som mitt författarskap: på KB och Stockholms universitet.

(-sorgan) är för övrigt också namnet på mitt kommande (s)könlitterära verk. En i alla avseenden gränsöverskridande upplevelse är att vänta!

Nu ska jag registrera twitter- och facebook-konton. Och återkommer förhoppningsvis under dagen med någon liten anspråkslös litterär betraktelse.