DN:s Bo Madestrand kritiserar en utställning som ska belysa Picassos starka beroende av konsthistorien med att den enligt recensenten visar upp för många verk ur konsthistorien. Att visa upp traditionens betydelse, verkar vara ett känsligt ämne för dagens konstkritiker, menar Karin Stensdotter.
Det finns ett märkligt surt-sa-räven-stråk i Bo Madestrands anmälan av eller läsning av den stora Picassoutställning som nu pågår på Grand Palais där Picassos verk visas tillsammans med förebilder som Greco, Vélasquez, Goya, Zurbarán, Ribera, Melendez, Poussin, Le Nain, Dubois, Chardin, David, Ingres, Delacroix, Manet, Courbet, Lautrec, Degas, Puvis de Chavannes, Cézanne, Renoir, Gauguin, Douanier Rousseau, Titien, Cranach, Rembrandt, Van Gogh etcetera.
Madestrand citerar en amerikan som kallar utställningen "svullen" och som hoppas av den här sortens utställningar ska ta slut i finanskrisens spår. Något jag har rätt liten förståelse för.
Själv blir jag uppriktigt arg när en av Sveriges största tidningar (för det är den väl fortfarande, eller?) presenterar en dylik bild av franskt kunnande och franskt vetande och franska resurser. Lyssnar man på de två ytterst upplysande intervjuer med utställningskommisarierna som finns på pressidan på Grand Palais hemsida förstår man att just den övermättnad som Madestrand retar sig på är själva poängen med utställningen. Läser man katalogen blir det ännu tydligare att DN:s utsände slår in öppna dörrar.
Vi får veta att Picasso under hela sitt liv hade ett förhållande till måleriet som för de flesta utomstående ter sig maniskt men som för en mästare är självklart (det tycker jag att man borde begripa utan katalog). Det handlar om att undersöka och att leka med möjligheterna. Det handlar om att inte kunna låta bli. Det handlar om livet självt. Men Picasso förhåller sig också till historien liksom till nuet. Han ser och omtolkar, det är så man alltid har gjort.
Vi får exempelvis veta att Picasso själv aldrig hade sett många av de tavlor av europeiska mästare som var förebilder för hans egna verk. Han hade sett dem på vykort och i reproduktion, något som förklarar de många svartvita eller bikulöra tolkningarna och något som också gav honom en ny och aldrig tidigare skådad frihet i förhållande till förebilderna. Det som hängde på Prado hade han sett i verkligheten, resten på vykort. När han sedermera kom till Paris blev han regelbunden besökare av Louvren. Samma sak där: han såg och han gick tillbaka till ateljén och målade, många gånger.
Kommisarierna understyker också Picassos klassiska motivval, modeller, det egna ansiktet, grupper, stilleben, ett måleri som sedan - efter honom - har haft svårt att göra sig gällande, milt uttryckt.
Vad som för mig framstår som det mest spännande och nya med den här utställningen är just det. Picasso har alltid framställts som den som rev ned och bröt mot det gamla. Det stämmer naturligtvis även idag. Det nya är förstås hur han ÄVEN hela tiden förhåller sig medvetet och aktivt till historien.
Det är Picassos "kulturkonservativa sida" (om man får tillåta sig att tala svenskt debattspråk ett ögonblick) som här belyses på ett för alla nytt sätt. Ska det vara så svårt att begripa?
Slutligen säger Madestrand att utställningskatalogen med "sedvanlig nonchalans" bara finns på franska, ett språk som säkert hälften av besökarna inte behärskar, påstår Madestrand.
Var inte så säker, svarar jag.
Nonchalansen i mina ögon ligger i att skicka en människa som, vad det verkar, inte kan tillräckligt med franska att rapportera om den här utställningen för svenska läsare.