Vem är radikal och vem är konservativ? Under vinjetten kulturkonservatism menar Göran Greider idag att de som ser sig som de verkliga kulturradikalerna i själva verket är de allra konservativaste. Men frågan är om inte Greiders begreppsexercis bara ställer sig i vägen för vad han egentligen vill ha sagt, nämligen att dagens språkexperiment är exkluderande och hämmande för ett vitalt och framåtblickande litterärt klimat.

I måndagens Aftonbladet påstod Sinziana Ravini att Umberto Ecos historia om fulheten är en "revolt mot alla kulturkonservativa svanesånger som beklagar skönhetens försvinnande ur samtidskonsten. Jag tänker förstås på tidskriften Axess frontman Johan Lundberg". Vilket nog är att överskatta mina internationella kulturpolitiska insatser en smula.

Dagen därpå var det dags för Aleksander Motturi att i samma tidning hävda att kulturklimatet idag är reaktionärt. Jag bemöter i min tur både Ravini och Muttori i dagens Aftonbladet. Vilket sker under vinjetten "kulturradikalism". Samtidigt som Göran Greider i dagens Expressen ta till orda under vinjetten "kulturkonservatism". Vilket föranleder Arenas VD Håkan A Bengtsson att tala om "rena rama kultursnurren". I nya numret av just Arena skriver å sin sida Lars Mikael Raattamaa en artikel om radikalism och konservatism där han menar att jag vänder ut och in på begreppen konservativ och radikal.

Något som för övrigt även Göran Greider gör i sin text i Expressen. Där utmålas nämligen just Lars Mikael Raattamaa och hans språkmaterialistiska kompisar som de riktigt konservativa bakåtsträvarna. Tydligen betydligt konservativare än jag. Genom att karakterisera människor som säger sig stå långt ut till vänster och som i det närmaste förespråkar revolution (som Raattamaa) som konservativa, kommer Greider utan tvivel nära det som George Orwell en gång gav beteckningen "nyspråk".

Det riktigt allvarliga problemet med Greiders text är dock hans märkliga karakteristik av arbetarförfattarna, för vilka bildningsgången enligt Greider var ett ok. Han tar som exempel Harry Martinson och Dan Andersson. Åtminstone ifråga om Martinson så stämmer detta inte.

Greider har uppenbarligen uppfattningen att arbetarförfattarna hade skrivit mycket bättre om de inte hade utbildat sig, vilket för övrigt vanligtvis skedde helt på egen hand, under stora vedermödor och uppoffringar samt - icke att förglömma - av fri vilja. Ja, ofta med en till besatthet gränsande intensitet och längtan efter kunskap. Det är i grunden djupt osmakligt att uppfatta det som att dessa författare (i syfte att underblåsa deras latenta konstnärliga kvaliteter) borde ha hindrats från att skaffa sig kunskaper om verkligheten - de kunskaper som Greider själv inte har underlåtit att förse vare sig själv eller sina egna barn med.

Sedan påstås Martinson ha befriat sig ur den borgerliga bildningens ok genom att fördjupa sig i naturvetenskap, och det är väl här någonstans som jag ger upp att försöka förstå hur Greider egentligen resonerar.

Men i grunden handlar det här liksom ifråga om språkmaterialisterna om att sätta in i sig korrekta iakttagelser i en kontext där de inte hör hemma.

Kvaliteterna i Martinsons författarskap fördjupades i den mån som han sökte sig helt egna vägar och bröt sig ut ur sin tids begränsande ramverk för vad som fick sägas, läsas och tyckas i hans tids litterära etablissemang (något som dessutom senare tiders litteraturforskare missat på grund deras tids begränsande ramverk för vad som fått sägas, läsas och tyckas i deras tider). Och Johan Jönson författarskap begränsas och hämmas av att han gör det motsatta, det vill säga fogar in sig i sin tids underförstådda krav för hur en författare bör tänka och skriva - vilket naturligtvis sker på bekostnad av personligt tilltal och politisk sprängkraft.

Det är helt riktiga iakttagelser. Och det är viktiga iakttagelser. Inte minst i en tid när ingen tycks vilja diskutera frågor om estetisk kvalitet och dess betingelser längre. Men problematiken har mycket begränsad bäring på debatten om kulturkonservatism, vilken från min horisont syftar just till att aktualisera och bejaka den sorts resonemang som Greider i slutänden landar i.