Dagens skola är som att halvligga i mjuka soffor och zappa lite slött och ostbågsätande bland underhållningsprogrammen i stället för att röra sig ute i det fria. Dock har synen på vad skolan har för uppgifter förskjutits åt ett håll som ger åtminstone ett visst hopp. Den nya lärarutbildnigsutredningen är ett tecken på att något också har börjat hända också i praktiken.
I nya numret av Arena skriver Annika Ström-Melin mycket intressant om svensk skolpolitik. Redan i ingressen anges riktningen:
"Den svenska flumskolan är en politisk kliché. Men den finns. Priset för alla vackra ord om ansvarstagande elever och antiauktoritära lärare betalas av barn från hem utan akademisk tradition. Socialdemokratin och vänstern har skapat ett system som belönar rätt klassbakgrund och högt självförtroende."
Det här har sagts förr, bland annat ett flertal tillfällen av mig, men det förtjänar att upprepas eftersom det är sant och eftersom Björklund trots hård kamp för en förändring ännu inte åstadkommit någon märkbar förbättring i den svenska skolans verklighet. Detta har förmodligen flera orsaker och en är naturligtvis att det tar tid att bryta upp från alla de gamla tankefelen. En annan är att reformer och förändringar motarbetas - gång på gång hör jag tal om "den där Björklund som förstör så mycket" - av människor som sitter fast i de gamla strukturerna. En tredje är att Björklund, trots all energi och all vilja, kanske inte går tillräckligt långt i sitt försök till uppbrott och kanske omger han sig inte alltid med de bästa rådgivarna. Jag tror i och för sig att en del har hänt och synen på vad skolan har för uppgifter har förskjutits åt ett håll som ger åtminstone ett visst hopp, men snart måste det också börja hända någonting i praktiken.
Därför är det en god idé att - såsom föreslås i den nya utredningen - stoppa utbildningen av nya lärare för ett år. Detta kan vara en framkomlig väg, trots att ett sådant steg medför en hel del praktiska problem, men dessa problem finns på ett förhållandevis ytligt plan, om man beaktar hur mycket mer djupgående problem en fortsatt utbildning enligt dagens system kommer att medföra. Lärarutbildningen behöver göras om från grunden. Som den ser ut nu är den ett övergrepp både mot eleverna i landets skolor (som förses med snömos i stället för med kunskaper) och mot de blivande lärarna (som får en undermålig utbildning). Utbildningen för exempelvis förskolelärare och gymnasielärare måste se olika hela vägen, för det är olika yrken. Ämneskunskaperna måste uppvärderas radikalt. Ingen, vilken didaktik som än används, kan bli en bra lärare inom ett område som han/hon själv inte behärskar.
Vi måste lämna allt ytligt fjäskande med barn och unga människor bakom oss, för vi ger dem faktiskt ingenting när vi serverar lätta nöjen och slapp frihet i stället för att visa dem en väg till kunskaper som generationer har byggt upp. Vi måste lära våra barn och unga att se ett värde i mödan och ansträngningen igen. Det är värt att arbeta hårt för att nå höga mål. Om vi jämför med näringslära, så är det som erbjuds i dagens skola (fast det finns undantag, men de är just undantag) som massor av godis och mjukglass i stället för riktig mat. Och jämför vi med ett annat område, kan man säga att dagens skola är som att halvligga i mjuka soffor och zappa lite slött och ostbågsätande bland underhållningsprogrammen i stället för att röra sig ute i det fria.
Vi måste ge vägledning åt barn och unga. Lärare ska undervisa och förklara och underlätta elevers väg till kunskap och vetande. Vi får inte slösa med deras tid för det är den enda gången som de är unga och varje utvecklingsfas har sin specifika mottaglighet för undervisning. För att ta ett exempel, så är det viktigt att utnyttja tiden före puberteten för att lära in mönster av olika slag (gärna utantill för det går lätt i den åldern, men den lättheten försvinner och kommer aldrig igen), mönster som den unga människan längre fram kan ha som fast utgångspunkt när han eller hon arbetar vidare med sitt kunskapsbygge. Om man inte lär ut regler i till exempel grammatik blir eleven tvungen lära sig varje enskilt fall för sig, alltså tusentals småregler med ringa räckvidd i stället några få regler som täcker ett stort stoff. Under ytligt babbel om att allt ska vara lätt och roligt drar vi undan mattan under fötterna på våra unga och tvingar in dem i hjälplöshet eller desperation.
Och det är förstås sant att dessa skador drabbar främst de unga som inte kommer från familjer med en studietradition. Det ironiska är att den här "lätt-och-kul-pedagogiken" ofta framställs som mer jämlik och demokratisk. Det är tvärtom. Dessutom ställer den till med stora skador i hela samhället.