En intressant iakttagelse rörande kanon gjordes häromdagen på Gunnar Petterssons blogg. Han skrev om det till synes paradoxala i att de mest hängivna kanonförespråkarna i den offentliga debatten ofta har djupa invändningar att rikta mot rådande kanon. Jag kan känna igen mig i det där, då jag på en gång är just en hängiven förespråkare av kanon, och samtidigt anser att dagens kanon, åtminstone under perioden från mitten av 1800-talet och fram till idag, är i behov av omfattande revideringar. Det jag avser är naturligtvis den kanon som för tillfället är den rådande vid svenska universitet och högskolor, och som därmed sipprar ner till gymnasierna, vilken jag menar har varit alltför styrd av den modernistiska historieskrivningen. Vilket är föga förvånande: Det är som bekant segrarna som skriver historia. Dock har detta lett till en i stora stycken destruktiv uppfattning om vad som genererar estetiskt värde.
Nåväl. Det intressanta är att de som i den offentliga debatten tar strid mot kanon, samtidigt har en uppenbar tendens att bli extremt störda av varje försök att ifrågasätta de rådande kriterierna för kvalitet i nutiden och därmed också för den nu rådande värderingen av kulturtraditionen som möter i dagens kanon. Ifrågasätter man den konst och poesi som för närvarande är den högst värderade på våra kultursidor så utbryter ett ramaskri, och de som främst tar till orda är lustigt nog just den sorts människor som i andra sammanhang säger sig vara motståndare till kanon. Samma sak inträffar om man på rent kvalitativa grunder dristar sig till att ifrågasätta värderingen av det förflutna - var den svenska 40-talismen verkligen så märkvärdig? Var den kubistiska rörelsen verkligen intressantare än prerafaeliterna?
En liknande paradox vidlåder frågan om högt och lågt i kultursektorn. De som blir mest upprörda över att man tar högkulturen i försvar mot en trivialisering av kultursamtalet, är påfallande ofta personer som endast tycks hysa någon sorts abstrakt gillande av populärkultur. Själv har jag skrivit artiklar om Seinfeld, Kraftwerk, Depeche Mode - jag har diskuterat Clint Eastwood-filmer, porrfilmsestetik, ja till och med hiphop-texter. Inte sällan har detta skett mot bakgrund av ett återanvändande av traditionella tekniska färdigheter, men icke desto mindre genomgående utifrån ett engagerat perspektiv.
Mot bakgrund av det sistnämnda ter det sig märkligt att ta del av den vanligtvis så initierade Thomas Steinfelds diskussion om kulturkonservatismen i dagens SDS. Jag förstår i ärlighetens namn inte vilken relevans de invändningar som Steinfeld tar upp har. Jag är den förste att hålla med honom om att det kan finnas livskraftiga kulturyttringar inom ramen för populärkulturen. Var har jag påstått något annat? Däremot förefaller det mig besynnerligt att i det sammanhanget dra upp Dante eller Seneca. Var distinktionen mellan populärkultur och högkultur överhuvudtaget en relevant utgångspunkt i skapandet av och diskussionen om konst före det borgerliga samhället? De vore intressant att höra Steinfeld utveckla det spåret vidare.
Vid sidan av Steinfelds tyska perspektiv så kan även noteras att Karin Stensdotter anlägger ett motsvarande franskt perspektiv på frågan i Expressen. Debatten togs även upp i en artikel i Sundsvalls Tidning av Curt Bladh samt av Per Svensson i SDS.