Samtidigt som många jagar månader när det handlar om den egna livslängden genom att undvika de värsta hoten som övervikt och destruktivt leverne jagar andra efter rättigheten att få avsluta sitt liv vid valfri tidpunkt. Önskan om ett långt liv står i konflikt med åldrandet som följer med ökad medelålder.
Men nu är det ju faktiskt så, vare sig vi tycker om det eller inte, att man f å r ett liv, man tar sig inte ett liv - när ska det enkla förhållandet stå klart för alla som enträget kämpar för rätten till sin egen och andras död. Att ha rätt att avsluta sitt liv förefaller omöjligt, inför födelse och död står vi helt maktlösa.
Livet, det som utspelar sig mellan dessa två punkter, står vi däremot fria att förfoga över. Räcker då inte det? Vi äger inte livet, det går inte att äga och hur mycket sympati man än kan känna med svårt sjuka och lidande människor som inget annat gör än längtar efter döden, så tror jag att det är högst vanskligt att börja köpslå med grundvalarna i tillvaron. För var går gränsen för hur mycket hjälp som är tillåtet? När det blivit acceptabelt att ha ihjäl en åldring för sinnesrons skull, kommer det så småningom inte att kännas lika främmande att diskutera barmhärtighetsmord på handikappade eller psykiskt labila. Med största respekt för den hårda verkligheten så tror jag att alla till mans, vare sig man är troende eller inte, bör försöka frigöra sig från kontrollbehovet som rör det slutgiltiga. För oavsett vilken bild av döden som man har, så finns det inga garantier att den skulle bli en mer angenäm upplevelse bara för att det egna jaget fungerar som någon slags medregissör.