Svenska Dagbladets artikel i fredags om "rätt till dödshjälp" fick mig att tänka på vad Albert Camus hävdade: att själmordet är det ett enda riktigt allvarliga filosofiska problemet. Som en kontrast till Camus förkunnelse möter läsarna Gerd Hagman, "en osedvanligt pigg och alert 89-åring, utan påtagliga krämpor, förutom lite ont i ena höften" som känner att livet "gradvis förlorat sin mening för henne". Hennes anhöriga och nästan alla vänner är borta.
Jag hyser den djupast respekt för inställningen men SvD:s text vilar på att Gerd Hagman"är en av vårt lands främsta skådespelare". Hennes berömmelse, påtalad två gånger på första sidan och fyra gånger i artikeln på sidan sju, och behov av att få "rätt" till hjälp att avsluta livet när hon själv så önskar behandlas inte som två vitt skilda ting utan iscensätts av Svenska Dagbladet till ett hemma-hos-reportage.
Gerd Hagman, som säger att hon "inte vill fylla år en gång till", uppträder som spelade hon åter en roll: allt är lugnt, avklarnat och osentimentalt. Döden blir ett praktiskt problem som ledigt och lätt kan lösas genom ett "livsslutspiller", om bara politikerna vill.
Svenska Dagbladet syfte är säkert gott men frågan om livet är värt att leva eller ej har, som Camus visste, en stark komplikationsgrad och förtjänar att behandlas seriöst och värdigt.