Sverige bäst i Europa på kulturpolitik utropar DN - och ingen säger emot! Eller!?
Jag måste säga att jag häpnar när jag läser det här. Jaha. Och om det nu verkligen ÄR så, varför ser jag då fortfarande bara Dagerman och Lagerlöf på franska boklådehyllor, varför är den ende svenske dramatikern som sätts upp fortfarande Strindberg och varför möter jag bara (annan) svensk kultur på en med svenska skattemedel betald institution, Svenska Kulturinstitutet i Paris? Jag överdriver något, men jag lovar, IKEA och Stieg Larsson är fortfarande mer kända som svenska och bra än den svenska kulturen, vilken den nu är.
Hela artikeln andas Scherp på kulturområdet, en svensk kulturbyråkrat, Carl-Johan Kleberg, får basunera ut hur fantastiskt bra den kulturpolitik han själv var med och utformade 1974, har lyckats. Europabäst! Jomän. Vi hukar och tror dig, vi i stugorna. Men när man tittar närmare på siffrorna börjar man ändå undra. Jaha, flest svenskar i Europa kommer i kontakt med eller använder sig av kultur(institutioner). De sjunger i kör, är med i en studiecirkel och går på biblioteket. Men vad sjunger de och vad får de ut av det de studerar eller läser? Och VAD läser de? Det framgår inte.
Att svensk kulturpolitik varit med europeiska mått mätt DYR och att många svenskar kommer i närheten av "kultur", säger ju dessvärre ingenting om kvaliteten på densamma. Och det är här, liksom på skolans område, som den stora stötestenen ligger. Inom kultursektorn, liksom inom skolans område, har en sorts "enhetskultur" framsprungit - som det ser ut nu i alla fall. Det är ingen slump att Historiska muséets Mariautställning inte går på export. Det är heller ingen slump att svensk film ytterst sällan får några priser i Cannes numera. Listan kan göras lång på "kulturyttringar" som säkert kostar dyra skattepengar men som är under all kritik vad gäller kvalitet.
Allt är inte dåligt, precis som på skolans område, men mycket är det. Det är här jobbet ligger. Vilken är egentligen grunden för den svenska kulturen, och till VAD ska offentliga pengar användas för att just kulturen ska bli blomstrande?
Även små nationer kan ha sällsynta perioder av högkultur, se på den isländska sagadiktningen eller den danska guldåldern. Inte var det svensk kulturpolitik enligt 1974 års modell som skapade dem.