Kristoffer Flensmarcks Almanacka (Natur & Kultur) är en riktigt underfundig bok. Flensmarck har tagit sin farmors almanacka som utgångspunkt för ett spännande projekt med rötterna i 1960-talets cut up-teknik. William Burroughs är en självklar referens hos Flensmarck, som med denna bok onekligen profilerar sig som en av de mest intressanta rösterna i vår unga svenska poesi. En annan referens är förstås Marcel Duchamp och dennes så kallade ready mades. Flensmarck knyter alltså an till en lång tradition av spännande experimentalister på konstens och poesins område, vilket inte hindrar att det som han gör är unikt. Väldigt unikt.
Det har på senare tid talats om en formlig lyrikboom. Johan Jönsons groteskrealistiska mastodontdiktsamling Efter arbetsschema var enligt många kritiker förra årets i särklass viktigaste bok. Jag är böjd (och väldigt nöjd) att instämma. Plötsligt är poesin på allas läppar, och vilken poesi sen? Vi har fått en samhällskritisk poesi, som tycks utmana alla våra föreställningar om vad en dikt egentligen är och kan vara. Ja, vad en människa är och kan vara. Och samtidigt som den nya unga poesin utmanar Fredrik Reinfeldts nyliberal-neokonservativa samhällsordning är den ofta så hejdlöst rolig. Underfundig och utmanande på en och samma gång. Alltså.
Kristoffer Flensmarck skriver in sig i denna samhällskritiska poesis utmarker. Hans bok utmanar varje föreställning om diktsubjekt. En farmor? Vi får fragment av ett liv i livets utkanter. Det är piller. Det är en sjukvård som inte tycks fungera nämnvärt. Hemsk mat. Fiskpinnar. Kontaktlöshet. En ordlöshet som nästan hinner skriva läsaren på näsan innan denne riktigt hunnit vare sig vända blad eller blinka.
Almanacka är ingen lätt bok att ta sig igenom. Det bör påpekas. Dess experimentella karaktär ställer sig inte sällan ivägen för läsaren. Men den som orkar igenom dessa fragmentariska textbitar - varav säkerligen många är strikt autentiska (även om ett sådana anspråk naturligtvis ytterst sett utmanas av samlingens form, jag vet) - blir rikligt belönad. Ty Almanacka erbjuder i sin utmanande form ett slags okänd resa - rakt in i språkets och existensens utmarker. Det är spalter bredvid varandra. Ibland står det saker i flera spalter samtidigt. Ibland hänger sakerna det står om ihop. Och ibland gör de det inte. Och till sist tar det slut. Precis som livet tar slut. För oss. Alla.
Kristoffer Flensmarck inte bara belyser en värld som av tradition inte är diktens, han belyser också denna värld på ett sätt som utmanar varje föreställning om hur man beskriver ett liv och en farmor. Om jag vore Kristoffer Flensmarcks farmor så skulle jag vara på en gång stolt och hedrad. Går det att kombinera, undrar kanske vän av ordning. Jag svarar: vänner av ordning bör inte ge sig i kast med Kristoffer Flensmarcks poesi. I Kristoffer Flensmarcks underfundiga värld går - nämligen! - allt att kombinera!