Så nu har sanningsdebatten även nått populärkulturen. Liza Marklund gör vad många betecknar som en pudel på Newsmill.

Denna pudel har föregåtts av något som nog får betecknas som en mindre bloggbävning, Monica Antonsson har envetet jobbat på, fått upp inlägg på knuff, skrivit och i sann FRA-anda klagat över gammelmedias tystgörande av henne och hennes bok. Måttliga konspirationsteorier har lanserats där ägarintressen i tidningar och förlag muttrats fram.

Vad hon har haft på ett sätt som ingen Norén eller Lundgren någonsin hade, är läsarnas fulla stöd, det syns på knuff, bloggar och i kommentarer. Många människor har läst Gömda och Asyl och många läsare har känt sig totalblåsta av Marklund och Piratförlaget. Med vilken rätt och varför kan man stilla undra. De har ju inte käkat neurosedyn eller något cancerframkallande i alla fall, de har betalat ca sextio spänn för en pocket. Snarare anar man alltså en hämndlysten mobb - hon ska inte tro att hon är något, deckardrottningen. Bloggrubriker som "Nu ska Marklund hängas" anger tonen.

Vi står alltså inför ett helt vanligt mediedrev, i någon mån folkligare än andra, men likförbannat.

Om man ska försöka sig på att ta ställning i sakfrågan. Marklunds böcker har tydligen fått till följd att lagstiftningen vad gäller skydd av hotade kvinnor skärpts. De har riktat ljuset mot svensk naivitet vad gäller sådant som skyddad indentitet och offentlighetsprincipen.

På mig har Marklund i de här frågorna alltid gjort ett sakligt och påläst intryck. Att hon sen säljer crap och vill tjäna pengar är hennes sak. Men så dåligt som alla påstår att hon skriver, skriver hon inte. Berättarteknik finns, driv i handlingen, angelägna frågor tas upp och belyses. Men hon spelar också på fördomar och klichéer, är verksam i en klart begränsad genre.

Dock har jag ingen större lust att fördöma Marklund. En viktigare principfråga är att få förlagen att sansa sig något vad gäller faktion, sanna historier och det självupplevda. Möjligen gäller det även somliga författare.