Plötsligt har frågan om Liza Marklunds trovärdighet börjat beskrivas som ett krig mellan å ena sidan ett starkt och mäktigt medietablissemang och å andra sidan ett folkuppror i form av en nätgerilla, som genom ihärdigt bloggande och bloggkommemterande till slut lyckats välta gammelmedias egen okrönta drottning från hennes tron.
Men situationen låter sig bättre beskrivas i termer av en utvecklingsprocess, där Liza Marklund själv deltagit högst aktivt i skapandet av det monster som till slut förgör henne.
Det är nämligen precis den mobbmentalitet som idag tar sig uttryck i att tiotusentals bloggkommentatorer excellerar i spydigheter om Marklunds falskhet, som Liza Marklund själv vädjat till med sina böcker, vilka blivit populära just genom att aldrig bry sig om nyanser, just genom att alltid måla upp svart-vita verklighetsscenarier. För att nu inte tala om hennes egen tendens i att i alla stunder uttala sig kategoriskt entydigt och alltid blott ha hånfulla gliringar till övers för den sorts journalistik som strävar efter fördjupning och problematisering.
I Liza Marklunds fall har denna attityd lett till att hon följt tangentens riktning med en sådan manisk framåtanda och ett sådant intensifierat tunnelseende att hon uppenbarligen farit med osanningar både ifråga om Gömda och rörande stiftelsen Trossen och dess grundare Elisabeth Hermon, som efter Marklunds artikelserie i Expressen 1992 (och senare i romanen Paradiset) fick sitt liv slaget i spillror.
Huvudproblemet är dock, skulle jag vilja påstå, att det överhuvudtaget fästs någon vikt vid böcker som Gömda, Asyl och Paradiset, vare sig de är sanna eller inte. Det finns något i grunden osmakligt över böcker som Gömda och det mesta av det som Liza Marklund producerat i skönlitterär väg, vilket ytterst sett inte har så mycket att göra med böckernas sanningshalt som med det faktum att hela den världsbild som målas upp där är så typiskt marklundsk i sin inskränkta gapighet och extrema självgodhet.
Att som man nu är på väg att göra, måla upp Liza Marklund som den ultimata och otvetydigt onda representanten för gammelmedia, vilken håller på att gå över styr och ersättas av en härliga bloggvärldsordning av kringvirvlande och oformligt växande kommentatorstrådar, är emellertid bara att ytterligare befästa Liza Marklunds svart-vita världsbild.