En av de mer klarsynta artiklarna om kriget i Gaza publicerades för snart en vecka sedan i Scotland on Sunday. Författaren Michael Gove, tar upp flera aspekter i den märkliga rapporteringen om kriget. Många av dem är i högsta grad relevanta för svenskt vidkommande. 

För det första kan man fundera över proportionerna i såväl den massmediala bevakningen av som upprördheten över kriget i Gaza. Det har hittills rapporterats om 900 döda, vilket i dagens Dagens Eko beskrevs i termer av "ett blodbad". Utan att förringa lidandet bland palestinier i Gaza, kan man ändå fundera över, menar Gove, den medietystnad som länge rått och fortfarande råder ifråga om så många andra väpnade konflikter med talrika cilila offer som pågår just nu, till exempel i Kongo, där hundratals fler dog förra månaden, eller i Somalia, där civila har blivit offer för de mest fruktansvärda konflikter, eller för all del Zimbabwe och Burma, där outhärdliga lidanden hos befolkningen sedan länge varit en konsekvens av dessa staters politik.

Och varför så lite om den kontext som kriget i Gaza utspelar sig i? Varför så lite om Hamas ideologi och historia? Om ideologin hos det muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna? Eller om förkunnelsen hos ledare som Sheikh Yassin? Hur mycket utrymme har givits åt att analysera Hamas tankar om till exempel att judarna låg bakom franska revolutionen eller förutsägelserna av att Yttersta domen inte skall infinna sig förrän muslimer bekämpat och dödat alla judar.

Och varför ses konflikten i så liten utsträckning i relation till det faktum att Hamas, liksom dess systerparti i Libanon, Hizbollah, är verktyg för den iranska regimen med dess ambition att bli den dominerande regionala stormakten i Mellanöstern, vilket kommer att utgöra ett hot mot övriga arabstaters intressen och säkerhet? För att nu inte tala om vilket hot en sådan utveckling skulle kunna utgöra mot staten Israel? Varför kopplas inte Israels styrkedemonstration samman med den iranske presidentens klargöranden att han skulle föredra en värld utan Israel? Eller med hans upptagenhet med att förvärva kärnvapenteknik i syfte att göra verklighet av denna sorts önskemål? Och den brist på konkreta motreaktioner som Irans agerande i dessa avseenden fått i övriga världen?

Finns det inte - kort sagt - anledning att i åtminstone någon liten utsträckning försöka förstå och förklara i stället för att till varje pris fördöma israeliska agerandet?