Liksom många andra redaktörer vill jag inte bespara läsekretsen en anspråkslös redovisning av de förväntningar som jag i skrivande stund hyser på Barack Hussein Obama. Det stora demokratiprojekt som jag själv är inbegripen i, nämligen att demokratisera språket genom poesin, har onekligen fått en skjuts framåt genom denne magnifike ledare. Ett antihierarkiskt språk är ett språk utan över och underordning, ett språk där alla får plats, alla får vara med, och där sådana gammalmodigheter som rubriker ("jag är högst upp och jag sammanfattar och skriver på näsan de övriga orden") är BIG NO NO. I min värld.
I min värld får alla ord vara med. På lika villkor. I min värld finns ingen skillnad mellan predikatfyllnad (dessa oförtjänt marginaliserade bokstavsanhopningar, som ursprungligen var tänkta att tjäna herrefolket, predikaten) och subjekt. Bryt ner grammatiken är mitt valspråk. Säg nej till avstavningsregler och ordbokspedanteri. Acceptera inte alfabetets ordning med a först och ö sist.
Det nya språkliga demokratiseringsprojektet syftar till att göra språket till en mötesplats mellan olika folk och olika kulturer.
Och därför är det erbarmligt sorgligt att se min i övrigt så insiktsfulle och tjusigt skäggprydde redaktörskollega Peter Viktorsson karakterisera min recension av Kristofer Flensmarcks nya diktsamling Almanacka, i termer av "ovanligt fånigt".
Det är uppenbart att denna sorts beskäftiga nedrigheter från landsorten i grunden inte blott bottnar i en bristande insikter om de demokratiseringsprojekt som jag nu - tillsammans med nämnde Obama - blygsamt försöker sjösätta. I kanske än högre grad handlar det nog i landsortsskribentens fall om om ett valhänt försök att bevara en rad föråldrade privilegier, på ett sätt som faktiskt inte så lite erinrar om George W Bushs nykolonialistiska politik i mellanöstern.
Nils Karl Krister Nils Tosstenson, Redaktör för nättidskriften sprawlcrawl (,m,nv,).