Den mediala dramaturgin har försatt KD och Göran Hägglund i ett märkligt läge. Å ena sidan är man rädd för att få en kader av dagstidningskrönikörer efter sig, om man bereder plats åt kristna politiker med tydligt konservativ profil som Lennart Sacrédeus, varför man, som bekant, beslutat att inte ta med honom på partiets EU-vallista.
Nu ska man inte tro att detta innebär att Göran Hägglund hyllas som en hjälte i media. Tvärtom har medierna hakat på den interna kritiken mot Hägglund om att inte lyssna till fotfolket. Och kvällstidningarna presenterar på löpande band förslag över tänkbara kandidater till partiledarposten.
Problemet visar kanske ytterst sett på det betydligt större, mer fundamentalt demokratiska problem som blir en konsekvens av mediernas ökade makt när det gäller att styra opinioner. Det är en medial makt som är på väg att skapa en rädslans och följsamhetens politik, där partierna på sikt riskerar att bli till förväxling lika i sina ängsliga försök att hela tiden anpassa sin politik till rådande trender.
Att konsekvent driva linjer och slå vakt om vissa frågeställningar innebär nämligen med automatik att man stundtals riskerar att hamna på kollisionskurs med de åsikter som förfäktas av medieetablissemang i stort. Som bekant är dock våra dagstidningskrönikörer inte i alla frågor helt representativa för befolkningen i stort.
Den mediala impopulariteten kan på så vis vägas upp av den trovärdighet som på sikt skapas runt politiker som framstår som idealister inte blott som vindflöjlar och pr-konsulter.