En av vår tids finaste konstnärer har gått ur tiden, ser jag - tio dagar för sent. Jag måste ha missat notiserna om att Andrew Wyeth avlidit. Och att någon svensk konstkritiker skulle orka skriva något längre om Wyeth är väl att begära för mycket.
Andrew Wyeth blev 91 år gammal och har betytt mycket för att hålla det figurativa måleriet vitalt under 1900-talet. Om Jasper Johns framstår som den amerikanska 1900-talsmodernitetens utforskare, så förblev Wyeth en lika typisk observatör av den amerikanska landsbygden - vilken han laddar med en magisk aura, med den specifikt amerikanska andlighet som vi kan känna igen från Thoreau och Emerson. Detta har gjort att Wyeths folkliga popularitet ökat, vilket i sin tur inneburit att hans anseende inom konstetablissemanget har minskat. Bland internationella samtidskonstnärer har det kanske bara varit Gerhard Richter som har haft samma breda folkliga förankring.
Något som däremot upptagit den senaste tidens svenska nyhetsrapportering om konst, har varit konststudenten vid Konstfack som låtsades vara psykiskt labil på ett så övertygande sätt, att hon blev inlagd på Sankt Görans psykmottagning. Där upptog hon en vårdplats - vilket i värsta fall hade kunnat få som följd att någon med verkliga psykiska problem hade behövt avvisas.
Konststudentens agerande är del i ett "konstprojekt", vars syfte jag inget vet om. En kvalificerad gissning är dock att konststudenten ägnar sig åt någon sorts "forskning" rörande vår uppfattning av sjukdom, galenskap, normalitet och friskhet. En lika kvalificerad gissning är att konststudenten kommer att komma fram till det gamla vanliga som kostnärer bruka komma fram till när de "forskar": att sinnessjukdom är en social konstruktion och att gränserna mellan det normala och det onormala, mellan det sjuka och det friska, är i högsta grad diffusa.
Men detta är naturligtvis bara spekulationer från min sida. Det kan förstås lika gärna hända att konststudentens "forskning" resulterar i en ny epokgörande behandlingsmetod mot depression eller i någon ny sorts medicin som kommer schizofrena till gagn.
Vad man vet, är dock att vilket resultatet än blir, så reser konststudentens "forskning" anspråk på att bedömas som betydligt finare, mer värdefull och bli föremål för betydligt mer kvalificerade skriverier på våra tidningars kultursidor, än vad som kommer att bli fallet med den forskning som bedrivs av de doktorander som valt att verkligen fördjupa sig inom psykiatri, under flera år, i stället för att låta sig snabbmarineras i Foucault- och Deleuze-texter.
Ett vinterlandskap av Andrew Wyeth