Underhållning till döds, var som bekant titeln på en inflytelserik bok av Neil Postman, där medieutvecklingen skärskådades med illusionslös blick. Titeln var naturligtvis tänkt att förstås symboliskt, men har kommit att visa sig rymma en betydligt större dos av sanning än någon kunnat ana. Det inser man idag, när rubrikerna duggar tätt om missförhållanden på Jan Schermans genomkommersiella tv-kanal TV4 - och i synnerhet då dess fredagsunderhållning, som för övrigt av min egen favorit på kanalen, Rafaela Lindeberg (TV 4:s kulturkonservativa alibi, som hon alltmer framstår som)
dömts ut som "vulgär tv (...) något Berlusconi skulle kunna göra."
Jag tänker förstås på program som
Let's dance och
Stjärnor på is - för att inte tala om kanalens eget svar på den gamla skolfavoriten "Roliga timmen":
Hey baberiba, där kanalens två teaterapor gör tafatta imitationer av sina jobbarkompisar.
För att återvända till Neil Postmans bok, så har det nu visat sig att det förstnämnda programmet,
Let's Dance, faktiskt inte bara är farligt rent intellektuellt och psykiskt - vilket man kanske inte behöver vara någon Einstein för att inse (det räcker med att endast en gång ha drömt om en tangodansande Hasse Aaro för att känna sig som delaktig i en Anna Odell-installation). Utan nu har programmet visat sig fysiskt farligt. Det framgår med all önskvärd tydlighet sedan Aftonbladet satt sina USA- och Englandskorrar i riktigt hårt arbete genom att undersöka förhållandena bakom de engelskspråkiga varianterna av dansprogrammet.
Det visar sig då att detta den svenska nyliberalismens medieflaggskepp i sant profithungrande och människofientlig anda inte brytt sig det minsta om de deltagande kändisarnas hälsa utan underlåter att göra läkarundersökningar så till den milda grad att deltagarna nu blivit sjuka en efter en. Och det handlar nu inte om vilka sjukdomar som helst: "Fruktansvärt att få höra vad som hänt i Sverige, säger publicisten Ali Cowe på BBC. En hjärtinfarkt, en hjärnblödning och en deltagare som dansar trots influensa. För de programansvariga i USA och Storbritannien låter det otroligt."
Frågan som vi nu ställer oss är hur långt Jan Scherman egentligen är beredd att gå i sin vilja att tjäna pengar? Det känns som att det inte är långt kvar innan vi ser det första dödsoffret som följd av en mer och mer människoföraktande mediekommersialism där man utnyttjar kända personers fåfänga och publicitetshunger så till den grad att deltagarna i
Let's Dance tvingar sig själva att dansa sig till döds.