Riktigt hur det gick till när DN Kultur plötsligt öppnade sina spalter för alternativa sätt att se på svensk samtidslitteratur framstår som smått gåtfullt. Att man låter Jerker Virdborg få utveckla sina tankegångar om vikten av ökad pluralism oemotsagd skall dock ingen tro utan då måste det naturligtvis ske inom ramen av ett samtal, vilket DN-redaktören Jan Eklund beskriver som att det på DN blåser "friska vindar", något som han också utvecklar i termer av att man på DN inte vill se några "töndöva debatthingstar", vilket får förmodas innebära att Anna Hallbergs, Andreas Malms, Åsa Beckman, Thomas Götselius, Stefan Helgessons och Stefan Jonssons dagar på tidningen är räknade.
Jerker Virdborg levererar hur som helst den ena visheten efter den andra i DN-samtalet mellan honom och Daniel Sjölin. Här några citat:
Det finns samtidigt en överdriven lekfullhet och en kokett humor i en del av den prosaströmningen - buttericksprosa brukar jag kalla den - som jag ofta upplever som inställsam eller manierad. Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt.
Se på vilka verk som tilldelats Borås debutantpris, det är inget snack om vad som lyfts fram där. Det här känns riskabelt att säga eftersom det gäller många viktiga personer i den litterära världen: man positionerar sig genom att ta avstånd från en inbillad mittpunkt där säljande författare och vinstgivande förlag per automatik är svekfulla, och man idealiserar kraftigt en inbillad periferi där lika inbillade outsiders är hjältarna. I Skandinavien finns fortfarande ett gåtfullt underdånigt förhållande till stora delar av modernismen. Vissa författare och kritiker tycks fortfarande på allvar tro att vissa skrivsätt är mer originella än andra.
I mina ögon är det förunderligt att så många unga författare dras till de här smartnesstyngda skrivsätten som genomtröskats av x antal modernister i decennier. Och dessutom anses dessa unga författare göra "något eget" - som om inte Sven Olov Karlsson gör "något eget" inom sin tradition. Jag möter ofta attityden att den klassiska realismen skulle vara något slags dammig mainstreamprosa. Men den modernistiska traditionen är ju exakt lika mainstream och exakt lika dammig.
Författare gör det hemskt lätt för sig när de skriver av antika kändisars kärleksbrev på KB och sedan gjuter liv i stoffet. Det är ett garderat sätt att arbeta på som känns parasiterande. Stoffet måste utmanas och omstöpas radikalt för att jag ska bli övertygad.
Daniel Sjölin kontrar å sin sida med påståenden som inte är utan ett visst mått av humor:
Det klimat du kritiserar tycker jag är ett ganska lokalt väderfenomen, med spridda skurar över Borås, DN-skrapan och Aftonbladet.