I över sextio år har Israel tvingats kämpa för sin överlevnad. Det är en kamp som förts mot auktoritärt-nationalistiska arabstater, mot socialistiska och sovjetstödda arabregimer, mot marxist-leninistiska rörelser och mot islamistiska terrororganisationer som Al-Aqsa-martyrernas brigader, Hizbollah och nu Hamas. Som enda stat i världen utmanas Israel av grannar som vill dess utplåning och som enda folk i världen lever de israeliska judarna under hotet att fördrivas från den egna nationen. Likväl är kritiken i de svenska medierna, med få undantag, ensidigt riktad mot Israel.
Den aktuella konflikten i Gaza framställs genomgående som en strid mellan Israel och den palestinska befolkningen. I radion har utrikesreportern Cecilia Uddén gång på gång mässat om "massakern" och "slakten" på invånarna i Gaza, och Svenska kyrkans internationella ombud Kjell Jonasson har uttalat sig om "det massiva dödandet och den kollektiva bestraff ningen" av människorna i Gaza (SR, 13/1). Än längre gick nyligen den tidigare DN-journalisten Ingvar Oja som påstod att Israel iscensatt ett "blodbad" på ett "övergivet" folk (Utrikesbloggen 12/1). Detta är ett språkbruk som fullständigt saknar proportioner och syftar till att demonisera Israel och ogiltigförklara dess rätt till självförsvar.
En annan lika återkommande kritik av Israel har varit att dess försvarskrafter använder "övervåld" och att detta våld bara föder nya terrorister och lägger grunden till nya krig. I Dagens Nyheter påstod nyligen utrikesreportern Peter Löfgren (13/1) att Israels militära "övervåld" och "massdödandet" av palestinierna har gett upphov till såväl Hamas i Gaza som Hizbollah i Libanon. "Verkliga Israelvänner tar därför avstånd från kriget i Gaza", skriver Löfgren. Under förevändning av solidaritet med israelerna lägger han i själva verket skulden på dem. Undertexten i hans artikel är lika tydlig som den är obehaglig: judarna har i själva verket sig själva att skylla, genom sitt handlande provocerar de omvärlden till ett allt skarpare avståndstagande. Det är en anklagelse som riktats mot judar i århundraden och den blir inte bättre av att den som i Löfgrens fall framförs under en täckmantel av vänskap och medkänsla.
På motsvarande teman går mycket av Svenska Dagbladets Mellanösternreporter Bitte Hammargrens skriverier. I motsats till många av sina kolleger har hon emellertid talangen att drapera sin anti-israeliska hållning bakom andras uttalanden. Hennes ständiga kritik av Israel läggs i munnen på palestinska experter, israeliska pacifister och anonyma röster från den "arabiska gatan" (SvD 5/1, 7/1). Budskapet är emellertid detsamma som Uddéns, Ojas och Löfgrens:Israels off ensiv i Gaza är riktad mot hela det palestinska samhället, Hamas är egentligen en heterogen organisation som vunnit ett demokratiskt val och har en välförgrenad social verksamhet, det är Israels blockad av Gaza som stärkt de hårdföra inom Hamas och gett upphov till raketbeskjutningarna av Israel. Varför just judarna av alla folk inför hotet om att åter en gång fördrivas bör avstå från att försvara sig med militära medel, förklarar Hammargren och hennes gelikar emellertid aldrig.
just idén att hamas är något annat och mer än en terrororganisation, eftersom det vunnit ett demokratiskt val och dessutom bedriver socialt arbete har återkommit gång efter annan i de senaste veckornas kommentarer. För att bara ta ett exempel skrev radiokrönikören Torgny Nordin i Svenska Dagbladet (8/1) att Hamas "efter valet för tre år sedan faktiskt har större legitimitet än kanske någon annan regim i hela arabvärlden".
Det Nordin och hans många medsångare inte tycks inse är att vare sig social barmhärtighet eller demokratiska valsegrar legitimerar folkrättsstridiga mål och medel. Lika lite som Hitlers parlamentariska framgångar kastar något som helst förmildrande ljus över nationalsocialismen, lika lite legitimerar Hamas valseger dess terrorhandlingar. Det är obegripligt hur denna förståelse för Hamas kan existera i en världsdel som för mindre än ett sekel sedan upplevde hur just totalitära rörelser till vänster och höger sökte övertrumfa varandra i social behjälplighet och demokratisk salongsfäighet.
Vad är då kärnan i den konflikt som nu har utspelat sig Gaza? Göran Rosenberg hävdar i en lika högmodig som ignorant krönika i Dagens Nyheter (8/1) att orsaken står att söka i Israels seger över arabstaterna 1967 och den efterföljande ockupationen av Västbanken och Gaza. Hade bara Israel dragit sig tillbaka från de områden de under junikriget erövrade i sin kamp för statens överlevnad, skulle det således idag ha rått fred och försoning mellan judar och palestinier! Det är en idé lika trovärdig som ängeln Gabriels bebådelse av jungfru Maria. Faktum är ju att palestinierna med arabstaterna i spetsen anföll och sökte krossa den israeliska staten redan när den grundlades 1948. Under de sex årtionden Israel har funnits är det bara två arabstater, Egypten och Jordanien, som fullt ut erkänt Israels existens. Den internationellt respekterade historikern Benny Morris sätter däremot fingret på den centrala punkten när han i en krönika i New York Times (30/12) skriver att den arabiska och utvidgade islamska världen "have never truly accepted the legitimacy of Israel's creation and continue to oppose its existence".
Hamas liksom Hizbollah är i själva verket spjutspetsen i en religiöst, nationalistisk och uttalat rasistisk extremism som det senaste årtiondet vunnit allt större framgångar i den arabiska världen. Det är en reaktion som ser det judiska folket som ett främmande och ondskefullt element i Mellanöstern och - precis som Hitler en gång - hotar judarna med fysisk utplåning. Det är riktigt att Israels fiender idag inte kan sätta sitt hot i verket, men ingen vet vad som kan hända imorgon. Det är därför obegripligt att stora delar av medierna och det politiska etablissemanget i Sverige inte inser det allvarliga i Israels belägenhet.
Precis som pressen på 1930-talet i hög grad tonade ned nazisternas extrema antisemitism, bagatelliseras idag den fara Hamas, Hizbollah och bakom dem Iran, utgör mot Israels långsiktiga existens. I ett avseende är dagens situation till och med värre. Det hade varit fullständigt otänkbart för Per Albin Hansson och Richard Sandler att på 1930-talet ansluta sig till en demonstration dominerad av de nazistiska svastikafanorna, men Mona Sahlin och Jan Eliasson tvekade inte att lördagen den 10 januari 2009 i Stockholm delta i en antiisraelisk demonstration, som under Hamas och Hizbollahs flaggor skanderade "död åt Israel".
Lennart Berntson