Det är med sorg i hjärtat som jag ser att kulturhatet får vind i seglen. Och då talar jag inte bara om de många väldigt kategoriska avfärdanden av performance-konst som följer i spåren av debatten runt Konstfack. Jag anser att det finns mycket att diskutera när det gäller konstvärlden, men detta bör inte rättfärdiga det hat som fullkomligt väller fram i kritiken av konstfack. Långt ifrån all performance-konst är bra, viss är till och med fascistisk, vilket Martin Aagård mycket riktigt påpekat i Aftonbladet, men detta bör inte få oss att ta ställning för exempelvis ett måleri med rötterna i 1800-talet. Där får man se upp.
Något liknande gäller litteraturen. När jag bevistade debattkvällen om den politiska litteraturen på Teater Tribunalen, så kunde jag notera hur där stundtals fanns en väldigt väldigt otrevlig, ja jag skulle vilja säga rent aggressiv stämning i publiken, tydligt riktad mot exempelvis Johan Jönson, när han förklarade att Bruno K Öijer är "löjeväckande" med sina "fina" metaforer. Vissa i publiken nästan hetsade Jönson för att få svar på frågan om en bra feministisk litteratur som inte är "löjeväckande", varpå Jönson gav det i mitt tycke helt rimliga svaret: Hanna Hallgrens "Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom".
Min bänkgranne suckade då och sa att "Det är ju Jönsons kompis". Jag svarade: "Och?"
Anna Hallberg, DN, underkände sedan helt upplägget för diskussionen när Johan Ask i panelen använde en term som "språkmaterialism".
Om detta måste jag säga att det är djupt obehagligt att försöka avfärda den pluralism som just nu råder i Poesi-Sverige genom att karakterisera vissa djupt olikartade författare med samlingsbeteckningen "språkmaterialister". Som om Jörgen Gassilewski skriver exakt samma bok som UKON. Min bänkgranne invände då att de båda är med i "OEI-gänget". Jag svarade: "Och? OEI är extrempluralistiskt inkluderande genom att ha djupt olikartade författare knutna till sig!!!"
Det är vidare obehagligt att uppleva hur min bänkgranne suckar när Johan Jönson avfärdar Bruno K Öijer som löjeväckande. Kulturhatet sprider sig sakta men säkert när det plötsligt underförstås att man bör skriva poesi som Bruno K Öijer, och när allehanda skräp upphöjs till "intressant" politisk litteratur. Det skulle inte förvåna mig om det snart utgår ett statligt påbud att ALLA MÅSTE skriva dikt som Bruno K Öijer. Vi är på väg in i Stalintidens litteraturklimat, tycks det mig stundtals, en värld där vi hör Öijer-falangens militanta stövelmarsch öka i styrka.
Johan Jönsons politiska teori och analys främjar pluralism, inte minst genom dess nyanserade bild av den kyla och det mörker som bredde ut sig i Moderat-Stockholm före finanskrisen. Sa jag till min bänkgranne.
Pluralismens motståndare visar kort sagt sitt fula tryne när de vill tysta författare som Anna Hallberg och Johan Jönson genom att kritisera det livsnödvändiga poetiska rum som dessa författare byggt upp under 00-talet. Detta genom att de kulturhatande Öijerälskarna pläderar för icke-demokratiserande, icke -spridningsbenägna och djupt hierarkiskt reaktionära språkstrukturer och litteraturformer. Fortsatte jag.
Men då gick min bänkgranne.
Själv känner jag ett djupt obehag inför att hädanefter bevista tillställningar som 00-tal är med om att arrangera.