Några ord förtjänar att sägas om Tore Winquists recension av Bengt Langrens Sten Selander-biografi. Recensionen är i och för sig alldeles för safe (i sin vilja att inte stöta sig med någon) för min smak, men innehäller ändå en och annan intressant iakttagelse och avslutas med följande kommentar om konservatism, Axess och Sten Selander:
"Som diktare och människotyp var Selander ett tacksamt mål för elakare pennor av t.ex. den instinktivt aristokratiska och mondänt radikala typen. Stig Ahlgrens ord att Selander var "tråkig som en påstigande i Alvesta" satte outplånliga spår hos både Selander och allmänheten. I viss mån kan något liknande sägas om de konservativa idéernas ställning i Sverige i dag. Ingen vill riktigt kännas vid dem för att inte bli utsatt för ett liknande nålstick. Ett slags vag men riktningsgivande vane- och/eller värdekonservatism finns nog hos rätt många människor men den artikuleras sällan lika frejdigt och självmedvetet som på t.ex. 20-talet eller för den delen av andra riktningar i vår tid. Ett undantag är en rad röster i tidskriften Axess, som tycks vilja ta ställning för nästan precis samma livs- och samhällssyn som dåtidens Sten Selander. Det finns åtskilligt att invända mot den, men det är ändå bättre att känslor, stämningar och idéer som somliga ärligt uppfattar som bra för samhället kommer öppet fram i stället för att man smusslar med dem av rädsla för överlägsna motståndare."
Ifråga om analogin mellan Stig Ahlgren och dagens kulturradikalism kan man naturligtvis undra var dagens motsvarighet till Ahlgrens giftiga penna finns. Snarast är det väl kulturradikala tidskrifter som Arena och Glänta som ter sig "tråkiga som en påstigande i Alvesta".
Därtill bör man kanske fundera över varför Sten Selander ändå fortsätter att utöva påverkan - om än lågintensiv - på svenskt kulturliv. Alltmedan Ahlgren är närmast (låt vara i och för sig till stor del oförtjänt och tragiskt) bortglömd. Och detta alltså trots den ensidigt negativa bild som metodiskt tecknats under decennium efter decennium av Selander - som man exempelvis påstått var obekant med modernismens estetik (när det egentligen förhöll sig precis tvärtom).
Expressens Björn Wiman skriver också trevligt om Therese Bohmans essä i Axess om prerafaeliterna, vilken härmed anbefalles som obligatorisk läsning inför helgens besök på Nationalmuseet.