Sinziana Ravini kritiserade mig för några månader sedan för att jag skulle ha "beklagat skönhetens försvinnande ur samtidskonsten". När jag bad henne exemplifiera var någonstans jag skulle ha påstått något sådant, blev hon mig svaret skyldig. Av den enkla anledningen att jag aldrig påstått något sådant.
I dagens Aftonbladet är hon på gång igen. Nu avslutar hon sin "recension" av Nationalmuseets utställning Prerafaeliterna med orden: "Man önskar bara att Johan Lundberg hittar dit så att även han kan lära sig hur man blickar tillbaka på ett kreativt och nydanande sätt."
Det är naturligtvis trevligt med råd, men jag kan lugna Ravini med att jag känner till prerafaeliterna sedan tidigare. Jag har bland annat skrivit en bok om symbolismens estetik, vilken syftade till att just göra upp med modernismens nidbild av riktningar av prerafaeliternas sort och att visa på vilken relevans den sortens estetk har i nutiden. Samtliga av de iakttagelser som Ravini gör om prerafaeliternas aktualitet i sin artikel tas upp i den boken- Låt vara att jag till skillnad från Ravini i det avseendet inte gör anspråk på någon originalitet, eftersom dessa iakttagelser tillhör allmängodset i nutidens syn på det sena 1800-talets konst.
Vidare så presenterade tidskriften Axess i senaste numret prerafaeliterna i helfigur i två texter med betydligt mer substans än vad Ravini förmår prestera i sin text som inte lyckas visa på prerafaeliternas aktualitet annat än genom att framställa dem som ett gäng miljöpartister med uddarna riktade mot den tidens Johan Lundberg.
Dock är det fyra frågor som jag är smått nyfiken på att få svar på:
1. Vari ligger det förkastliga enligt Ravini i mitt sätt att "blicka tillbaka"?
2. Vari menar hon att mitt sätt att blicka tillbaka egentligen består?
3. På vilket eller vilka sätt skiljer sig mitt sätt att blicka tillbaka från prerafaeliternas?
4. Och vad mer exakt anser hon att jag har att lära av prerafaeliternas sätt att blicka tillbaka?
Jag väljer att framställa mina frågor här på bloggen i stället för i ett debattinlägg i Aftonbladet eftersom jag misstänker att Ravini kommer att bete sig precis som förra gången vi debatterade, det vill säga undvika att svara på mina frågor och i stället fortsätta att tillskriva mig ständigt nya åsikter som jag inte hyser, vilka hon i stället bemöter.
Det tragiska är att ingen på Aftonbladets kulturredaktion numera verkar bry sig det minsta om att skribenter far med lögner. Ingen har hittills - vad jag vet - reagerat vare sig mot att det i förra veckan publicerades en artikel som var avskriven från en israelisk tidning eller att det för några månader sedan publicerades en artikel där jag påstods ha åsikter som jag aldrig utryckt.
Man kan bara hoppas att den AB Kultur-läsekrets som eventuellt fortfarande finns kvar reagerar mot en redaktion som hyser ett så pass godtyckligt förhållande till sanning och fakta.