Skandalerna på Konstfack har fått många skribenter att inta den sedvanliga konspirationsteoretiska hållningen: kritiken påstås ha en underton av "kulturförakt". Det är en försvarsmekanism som nästan undantagslöst slås på när negativ uppmärksamhet riktas mot landets kulturinstitutioner. Genom att suggerera fram "krafter i samhället" (naturligtvis borgerliga) med en ondsint, hemlig, dagordning uppstår den åsyftade "debatten om debatten". Och så hamnar de centrala frågorna om ansvarsutkrävande och syfte i skymundan.
Strategin är avslöjande. Den röjer kulturvänsterns föreställningsvärld där massan - allmänheten - inget förstår, inget vill lär sig och när som helst är beredd att starta bokbål. Men den som lever elitistiskt och isolerat utvecklar inte sällan paranoida drag.