Anders Borgs befinner sig i ett dilemma. Under hela sin tid som finansminister, och även när moderaterna var i opposition, har hans analys av ekonomisk politik och beslutsfattande lutat sig tungt mot fackekonomer. Erfarenheterna från regeringen Bildt har fått honom att sky allt vad ideologi heter och lärt honom att sunda statstfinanser är centrala för politisk överlevnad och trovärdighet. Han - och Fredrik Reinfeldt - vill inte för sitt liv hamna i en situation där det åter skulle bli dags för neddragningar. Det är därför som han nu avfärdar alla krav om en mer expansiv finanspolitik. Citaten nedan från en intervju med Borg i min bok om Fredrik Reinfeldt (En av oss?", 2006) har återgetts i tidigare blogginlägg, men de är väl värda att begrunda och känns ytterst relevanta:
"Ett problem var att vi gick in i regering utan att förstå hur djup krisen var. Men man hade också en ideologiserad ekonomisk politik. Man trodde att bara för att man avskaffade löntagarfonderna och sänkte några symboliska företagsskatter då skulle "the animal spirit" komma tillbaka till företagen och då skulle man den vägen hantera de ekonomiska problemen. Man måste ha en ideologisk syn på världen för att kunna säga sådant."
Och slutsatsen för en kommande borgerlig regering:
"Så ska det inte gå till den här gången. Vi ska inte ha en ideologisk beskrivning av våra åtgärder. De ska bygga på extrem solid bas, konservativt beräknad, välgrundad inte i någon forskning från Timbro och Svenskt näringsliv utan från konsensensussynen bland ekonomer."
Problemet för honom i dag är att en expansiv finanspolitik inte bara förordas av oppositionen utan också av en nästintill enig ekonomikår, just den grupp av sakkunskap som Borg alltid respekterat och hänvisat till. Frågan är varför han idag går emot "konsensussynen bland ekonomer". Vad vet finansministern som inte de vet? Och en annan fråga: Hur länge kommer han och Fredrik Reinfeldt att orka hålla emot när krisen ytterligare accelererar?