Affären Wanja Lundby-Wedin innehåller beståndsdelar som mänsklig svaghet, omdömeslöshet, girighet och politisk turbulens. Men alltings ursprung ligger i symbiosen LO-SAP. Vad som i ur och skur framhålls som arbetarrörelsens styrka visar sig nu i sjäva verket vara dess svaghet.
Facket och partiet i samma båt under ett ömsesidigt givande och tagande är ett arrangemang som parterna alltid försvarats med att det gynnar hela landet. Men Wanja Lundby-Wedins agerande visar att korporativismen föder en destruktiv beroendekultur, ett slags inåtvändhet där omvärldens - medlemmarnas och sympatisörernas - värderingar och uppfattningar kan ignoreras. Resultatet är allt annat än bra för Sverige.
Mona Sahlins ansträngningar att fjärma sig från Lundby-Wedin och de taffliga försöken att skylla socialdemokraternas opinionsproblem på henne är en nästan övertydlig demonstration av en modell som skapar mer problem än lösningar. Men trots det finns inga som helst tankar inom SAP och LO att överge den. Arbetarrörelsen lär därför fortsätter att försvagas och det kanske mest anmärkningsvärda är att utvecklingen är uteslutande självförvållad.