Det här med priser och motiveringar är inte det lättaste. I dagens DN är Elisabeth Hjort rosenrasande på Sonja Svensson för att Sonja Svensson kritiserar att Alma-pristagaren detta år är en läsefrämjande organisation för palestinska barn i Gaza. "Men vad är det fråga om här? Har vi en Herr Pris som känner sig förbigången? En Mister Status som upplever sig förödmjukad", skriver Hjort med en logik som ter sig förödande - för hennes egen argumentation.
Och i dag tillkännager tillika Peter Englund att han instiftat ett nytt pris: Pol Pot-priset i vars jury hans två katter sitter. Priset är uppenbarligen tänkt som ett slags pendang till Lenin-priset, vars mottagare, religionshistorikern Mattias Gardell också är pristagare till Pol Pot-priset.
Men Englunds pris visar kanske ändå ytterst sett på vilka problem som man kan få när man envisas med att ha katter i juryn. Visserligen kan man uppfatta Gardell som en politisk fanatiker men han framstår ändå, läderbyxorna till trots, som en fjompig salongsrevolutionär i jämförelse med allas vår Andreas Malm.
Malm har trots allt på sistone alltmer stått fram som svensk debatts mest namnkunnige försvarare för rörelser med massutrotning på programmet, vilket har fått till följd stående ovationer i flera av våra mest namnkunniga medier såsom på Aftonbladets alltmer revolutionsromantiska kultursida samt från den alltid lika radikale SVT-medarbetaren Bo-Inge Andersson.