I fredagens DN kunde man på Insidan läsa om Ingrid Claezon, docent i socialt arbete vid Högskolan i Malmö, som har lett ett forskningsprojekt, vilket visar att anställda inom socialtjänsten behandlar pojkar och flickor olika. Det  ”förlegade könsperspektivet” består till exempel i att ”en pojke som måste omhändertas kan placeras på en institution där man sysslar mycket med idrott, en flicka däremot hamnar på ett hem där det finns hästar”.

Det framgår dock inte vad docenten anser att man bör göra åt detta djupt problematiska förhållande. Man får förmoda att hon anser att man antingen ska tvinga alla pojkar att vara på behandlingshem med hästar (och alla flickor på behandlingshem med idrott), eller skapa behandlingshem där man endast sysslar med könsneutrala aktiviteter, som ja… någonting som ingen, vare sig pojkar eller flickor är speciellt intresserad av. Kanske samla på cykelpumpar, vad vet jag…

I övrigt tycker docenten att det är fel att man från socialtjänsten är observant på att unga flickor som är tillsammans med äldre killar, inom kriminella och semikriminella grupper, riskerar att utnyttjas sexuellt av killarna. Att det är fel beror inte på att inte flickor ibland råkar illa ut utan på att man från socialtjänsten därmed vidareförmedlar könsstereotyper. Det är alltså bättre med ett visst svinn av sexuellt utnyttjade flickor än att en socialtjänsteman visar sig ha förutfattade medningar om saker och ting.

Docenten vet också att meddela att ”synen på kön fastläggs tidigt hos de flesta av oss. Tänk bara på alla nyfödda pojkar som får blå sockor medan de nyfödda flickorna ska ha rosa.”

I dagens DN är det så dags för nästa artikel på precis samma tema, vilket näst efter kvinnlig representation i bolagsstyrelser, framstår som det allra mest akuta problemet i dagens samhälle, att döma av morgontidningarna, nämligen att pojkar klär sig i blått på dagis och flickor i rosa. Denna fråga kompletteras dock i dagens tidning med ett annat, nära nog lika stort problem: förekomsten av lego i blå och rosa färger.

Också i denna artikel intervjuas en av alla dessa statligt avlönade genusexperter som luffsar runt på våra universitet. I detta fall heter hon Fanny Ambjörnsson, och tycker att ”jämställdhetsarbetet skulle behöva mer queer-tänkande för att på allvar förändra inrotade grundvärderingar. När en blåklädd bebis kryper mot en rosaklädd, kodas deras beteenden lätt som ’Titta, vad han dräglar över henne, ska han redan börja …’. Det fungerar som vardagligt, harmlöst småprat, men avslöjar samtidigt en förväntan på barnens framtid, menar hon.  Även föräldrar som är väldigt medvetna om jämställdhet har för det mesta en heterosexuell livslinje som de någonstans väntar sig att barnen ska följa.”

Inte heller här ges några konkreta förslag om hur man ska komma till rätta med problemen ifråga. Med tanke på att DN och SvD har i genomsnitt en artikel om dagen som tar upp frågor som berör könsstereotyper i barns dagisaktiviteter, verkar vi ju inte direkt lida brist på information. Inte heller tycks det råda någon större brist på genus- och queerutbildningar, vilka numera finns vid varenda liten landsortshögskola. Själv har jag nyligen sett filmer på mig själv som bäbis där jag – och detta alltså vid en tidpunkt när det vare sig skrevs i tidningar om färgen på dagisbarns kläder eller fanns genusvetenskap att läsa på universitetet - kröp omkring i ständigt samma chockrosa klädedräkt, sannolikt sydd av resterna av något gammalt gardintyg. Och resultatet? Ja inte tycks det direkt ha hindrat mig från att falla in i vad många uppfattar som ett förhållandevis klassiskt traditionellt, könsstereotypt beteende.

Så även här är det faktiskt svårt att tänka sig annat än olika sorters tvångsåtgärder för att komma till rätta med problemen, som av makthavarna uppenbarligen anses så pass allvarliga att man fortsätter att år ut och år in pumpa in miljardbelopp i genusarbete och -forskning. Och väl att märka: de erforderliga tvångsåtgärderna bör nu inte handla bara om färgen på barns kläder utan det krävs nog betydligt mer djupgående åtgärder - som att helt enkelt upprätta verkningsfulla hinder som stoppar varje blåklädd bebis från att krypa mot någon rosaklädd - och vice versa, naturligtvis.