Håkan Holmberg skriver bra på ledarplats i dagens UNT om Mohamed Omars vidare öden. Omar var ju länge fast krönikör på UNT, men Holmberg påtalar nu hur "nya uppseendeväckande uttalanden följt under våren. Det har gällt massmordet i Kambodja, Darfur, 11 september, Förintelsen, västerlandets dekadens (i form av homosexualitet och feminism) etc. Ibland är det Omar själv som uttalar sig, ibland intervjuar han på sin blogg andra på ett sätt som inte lämnar något utrymme för tvivel om att han instämmer i det som sägs."

På Aftonbladets alltmer revolutionsromantiska kultursida får Omar dock komma till tals desto mer. I dagens tidning klagar han på PEN-klunbben som en "liberalimperialistisk, pro-sionistisk och anti-islamisk organisation". Häromdagen menade  han i en intervju på samma sida att "Islam är botemedlet" som ska "hjälpa västvärlden ur den här situationen, ur feminismen och homosexualiteten och andra sjukdomar". Och dagen efter det sistnämnda yttrandet skrev den alltid lika nyanserade Anders Johansson på samma sida att han hade "lättare att förlika" sig med "Omars eller Ahmadinejads åsikter" än med de självhögtidliga motreaktionerna" hos Carina Rydberg och Elisabeth Hjort, vilka har riktat kritik mot bland annat Omars märkliga uttalanden om Förintelsen.

För ytterligare ett par dagar sedan avslutade Omars och Johanssons dirigent, Åsa Linderborg, en artikel om den alltmer rumsrena rasismen med orden: "Det finns så mycket bra litteratur! Ingen ska komma efteråt och säga, att ingen förstod något. Att ingen reagerade medan tid var". Dessvärre kan man misstänka att denna underförstådda varning kommer att te sig i högsta grad relevant i framtiden - om än på ett helt annat sätt än det avsedda.

Frågan är dock hur länge Aftonladets ledning och övriga personal kommer att tolerera att kultursidan förvandlas till ett forum för skribenter som tidigare har varit hänvisade till skumma extremistpublikationer på yttersta höger- och vänstrkanterna...