Visst är det lite konstigt att det vid Uppsala universitet har anställts en professor, med uppgift att leda forskning, som själv har gjort akademisk karriär genom att bland annat påstå att det bedrivs ritualmord på spädbarn i Sverige, men som aldrig har kunnat framlägga ett enda bevis på att så är fallet.
När Lunds universitet inrättar en professur i parapsykologi blir det däremot ett herrans liv.
Det märkliga är dock att det uppenbarligen fortfarande är kontroversiellt att kritisera Eva Lundgren i Uppsala. I Sydsvenskan beskrev Jens Liljestrand häromdagen i sin recension av Susanne Dodillets idéhistoriska avhandling om den svenska sexköpslagen, hur han blev ”konfunderad över att Dodillet i omkring hundra sidor bedriver en opportunistisk häxjakt på något som hon kallar ”radikalfeminister”, anförda av den i många läger misskrediterade professorn Eva Lundgren”.
Visst: man skulle naturligtvis kunna tycka att det är att skjuta myggor med kanoner att ägna så stort utrymme åt den bisarre Lundgren, men det är inte det som är poängen hos Liljestrand, som är noggrann med att gardera sin bedömning av Lundgren med formuleringar som ”den i många läger misskrediterade”, "oppportunstisk häxjakt" och ”något som hon kallar radikalfeminister”, vilket snarast ger signaler om att Dodillet bedriver en kamp mot väderkvarnar och hjärnspöken.
Den enda förklaringen till att Lundgren fortsätter att skyddas är givetvis att hennes "forskning" har varit nogsamt försedd med benämningen ”feminism”. Frågan är om Lundgren utan det epitetet hade kunnat vara kvar på universitetet. Det sannolika är väl att hon aldrig överhuvudtaget hade släppts in på något universitetet om hon inte hade varit feminist och än mindre haft några beskyddare på våra kultursidor.
Att se paralleller till den nuvarande debatten om Mohamed Omar och Andreas Malm är inte svårt. Det tycks finnas en oskriven lag som innebär att det alltid kommer att finnas en uppsjö beredvilliga försvarare till hands på våra kultursidor för en viss typ av radikalism, hur svamligt verklighetsfrånvänd och obehaglig den än är, medan dem som riktar fundamental kritik mot galenskapen för alltid kommer att bemötas med ett stort mått av skepsis och misstro.
En naturlig följd av detta är att merparten kulturskribenter aldrig kommer att offentligt reagera mot den galenskap som det finns extra stor anledning att reagera mot, då den anses legitim i samhällsdebattens mittfåra, alltmedan samma skribenter däremot gärna ger ett eller annat tjuvnyp åt dem som tar bladet från munnen. Vilket är något som Susanne Dodillet har fått känna av ordentligt på sistone.