Åsa Linderborg förklarar i en krönika i Aftonbladet idag varför det är viktigare att David Irving får vädra sina åsikter offentligt än att jag får det. Om jag har förstått henne rätt så beror det på att den som gör ett omsorgsfullt val av vilka röster som bör få komma till tals i det begränsade utrymme som en litteraturfestival eller en kultursida utgör, bör inse att Irving har något betydligt väsentligare att säga än vad jag har.

Anledningen till detta är i sin tur, sägs det, att jag vill diskutera en ”skitfråga”. Man får anta att detta då inte gäller nämnde Irving. Han vill nämligen diskutera frågan om hur det kan komma sig att en felaktig uppfattning av Förintelsen har fått spridning i västerländska medier. Den ”skitfråga” som jag vill diskutera är däremot förekomsten av islamofobi och rasism mot muslimer i Sverige samt sanningshalten i Andreas Malms bok ”Hatet mot muslimer”. Det är noga besett en ”skitfråga” som Aftonbladet själv på sistone har ägnat ett tiotal artiklar samt en på nätet stort uppslagen debatt (även om det nu ifråga om Malms bok i Aftonbladet hittills bara förekommit envägskommunikation, det vill säga artiklar som hyllar boken oreserverat). 

Jag antar att vi nu har att se fram emot att Aftonbladet styr om sin uppmärksamhet i riktning mot de tassemarker som de i och för sig i nämnda nät-debatt redan har börjat beträda: frågor om hur vi i västvärlden förletts att tro att miljontals judar systematiskt mördades i Andra världskriget liksom vi förletts att tro att det var muslimska terrorister som körde in i New Yorks tvillingtorn? Inga "skitfrågor" där inte!

Det ligger hur som helst i linje med Aftonbladet Kulturs nya attityd med ideliga osmakliga hyllningar av diverse politiska extremiströrelser att propagera för det rimliga i att till seminarier bjuda in David Irving, som hitintills fått finna sig i att rumstrera runt bland obskyra nynazistiska organisationer och bland islamister i Iran, alltmedan man på en och samma gång propagerar för det orimliga i att till ett annat seminarium bjuda in Lars Hedegaard . Man kan naturligtvis inte undgå att undra varför Åsa Linderborg ser sig föranledd att försvara David Irvings närvaro vid ett seminarium, alltmedan hon och hennes gelikar gör stor sak av Lars Hedegaards närvaro vid ett annat.  

Det tycks kort sagt som att Åsa Linderborgs syn på yttrande- och åsiktsfrihet inte inbegriper alla yttranden och åsikter. Tvärtom låter sig ett mönster urskiljas, enligt vilket till exempel antisemitiskt färgad kritik mot judar får passera i de fall då denna kritik går ut på att visa att judarna har ägnat sig åt systematisk historieförfalskning. Alltmedan kritik mot vissa specifika inslag i Islam bör förses med rasism-stämpel och i görligaste mån tystas ner, liksom för övrigt de kritiska röster som påvisar det inkonsekventa i denna linderborgska attityd.  

I övrigt kan det noteras en viss samstämmighet mellan Linderborg och Malm i sätten att bemöta denna sistnämnda sorts kritiska röster. Den förre anser att de som hyser en annan åsikt än hon själv uppvisar "den uppblåste rättshaveristens alla manér " , medan den senare påstår att jag har "skrikit som en stucken gris" när jag har försökt bemöta vissa felaktiga och osakliga påståenden.

Som den gentleman jag är, är det mig naturligtvis helt främmande i att gå vidare med spekulationer i hur man bör karakterisera den sortens människor som anser att alla som kritiserar dem uppvisar ett mer eller mindre patologiskt beteende.