I en krönika i DN idag skriver Sverker Sörlin om den så kallade Odell-affären. Enligt Sörlins onekligen rätt originella sätt att se på saken så representerar Odell och konstfacks ledning, tillsammans med konstkritiker och kulturkrönikörer på DN Kultur, SvD Kultur; Aftonbladet Kultur och så vidare en folkets resning mot samhällets överhet, representerad av David Eberhard. Denne Eberhard är enligt DN kultur en fyrkantig stofil som i sin konfrontation med folket blivit så stukad att han tvingats ned från sin piedestal, fått lov att lämna sin tjänst som överläkare och nu förvirrad irrar omkring på konstfacks elevutställningar, på jakt efter samma mediala uppmärksamhet som Odell.
Problemet med Sörlins verklighetsbeskrivning är bara att den har föga att göra med verkligheten. Jag var själv ute och drack kaffe med nämnde Eberhard i början av december. Då berättade han att han sagt upp sig från sin tjänst på S:t Görans sjukhus. Någon månad därefter hade vi kontakt igen. Det var under de dagar då S:t Görans sjukhus var namnet på allas läppar på grund av att Odell spelat psyksjuk. När jag återigen träffade David Eberhard häromdagen arbetade han som överläkare på Danderyds sjukhus. Påstod han i alla fall. Och jag har ingen anledning att misstro honom.
Så till frågan om vem som representerar folket. Nu ska man förvisso inte sätta allt för stor tillit till de nätundersökningar som med jämna mellanrum initieras på olika medieplattformar, men i detta fall är det svårt att bortse från att samtliga sådana som jag själv tagit del av uppvisar ett rätt entydigt mönster: det är cirka tio procent som stödjer Odell, och runt 90 procent emot. Och detta trots det massiva stöd som Odell får av Sörlin och hans kolleger inom de etablerade medierna där snart sagt varje professionell tyckare med examen i någon estetiskt inriktad vetenskap tagit parti för den estetik som företräds av konstetablissemanget.