Jag infogar härmed än en gång den kommentar som redan har försvunnit två gånger från denna sida, jag skrev först in den den 19 maj och sedan en gång till den 21 maj. Tredje gången gillt?



"Arkitektur för vår tid" är ett spännande tema. Tyvärr hanterar Axess ämnet på ett sätt som mest slår in vidöppna dörrar och dessutom får tidskriften att framstå som både oseriös och reaktionär. Axess trampar därmed i samma grop som boutiquevänsterns husorgan Arena, fast från höger istället för vänster.

Ingen av tidskrifterna verkar besitta den redaktionella kompetens om stadsplanering, arkitektur och byggande som skulle behövas både för att hålla isär begreppen, och för att filtrera bort åtminstone de grövsta felaktigheterna. Bristen på sakkunskap leder inte bara till att Theodore Dalrymples egenartade omskrivning av 1900-talshistorien har fått gå i tryck utan bearbetning, utan även till de märkliga påståenden som präglar Johan Lundbergs blogginlägg ovan och några av de efterföljande kommentarerna.

Johan Lundberg har naturligtvis all rätt att kritisera Wingårdhs projekt vid Hantverkargatan, och det går att diskutera både byggnadens höjd och dess uttryck (fasaden är för övrigt ett ganska oblygt lån, som så ofta med Wingårdhs byggnader, i det här fallet från Buchner & Bründlers bostadshus vid Vogesenplatz i Basel). När Lundberg uppmanar sina läsare att förbereda sig inför kommande protestmöte genom att läsa det senaste numret av Axess så är han emellertid ute på en is tunnare än ett läskpapper. Projektet i kvarteret Basaren har ingenting att göra med de företeelser som kritiseras eller diskuteras i de aktuella artiklarna, som Le Corbusiers byggnader och stadsplaner, 1900-talsideerna om rationell massproduktion av bostäder, eller förstäderna utanför Paris. Wingårdhs projekt ligger på en befintlig fastighet i en existerande stadsmiljö, och jämfört med de storskaliga projekt som kritiseras i tidskriftens artiklar är den planerade byggnaden vid Hantverkargatan så liten och nätt att den nästan är försumbar.

Därmed inte sagt att projektet inte kan kritiseras, men i det här fallet blir kritiken intressantare och mer meningsfull om den riktas mot det aktuella projektet och inte mot snart hundra år gamla stadsplaneideal som inte har med projektet att göra. Den implicita kopplingen mellan "höghus" och "förfulning" är också dubiös. Skulle byggnader som är höga automatiskt vara fula? I så fall, varför? Och är det viktigt att det är vackert i städer? Johan Lundberg verkar ha bestämda uppfattningar om arkitektur, och om vad som är fult respektive vackert, så det vore intressant om han kunde utveckla de tankarna på ett litet mer exakt och principiellt sätt. Dock är det då viktigt att skilja mellan staden som helhet och de byggnader som finns i den, och att inte förlora sig i en svepande argumentation om att en ny byggnad skulle "förstöra" en hel gata. Och innan man beger sig till protestmötet kan det vara värt att reflektera en stund över vad man egentligen vill protestera mot, och varför.

I Lundbergs text och kommentarer, och i flera av de andra kommentarerna, skymtar en arkitektursyn som kan sammanfattas som en längtan efter samförstånd kring en slags trivselestetik i nyklassicistisk skrud: enligt detta synsätt bör arkitekturen inte uttrycka de olika viljor, strategier och arkitekturuppfattningar som finns i en växande stad, dess uppgift är istället att vara trevlig och skapa trevnad. Direkt obehagligt blir det när signaturen "Halvor" säger sig ha ett recept på hur städer ska byggas för att "alla ska bli glada", det låter snubblande likt den Le Corbusier som ritade en idealstad för 3 miljoner människor där "alla ska bli lyckliga".

Sanningen är att det inte går att bygga städer så att alla blir glada eller lyckliga, i alla fall inte i ett samhälle som tillåter olika åsikter och synsätt att existera. Det som går att göra är att planera staden så att olika människor och verksamheter tillåts existera intill varandra, på lika villkor, och det är mycket nog. I dagens Stockholm finns det ett stort uppdämt behov av en planering som just tillåter olikheter att existera och inrätta sig i staden, och som knyter samman olika stadsdelar på ett bättre sätt än idag. Men detta har ingenting med nyklassicistisk arkitektur, spröjsade fönster eller "rätt färger" att göra, det är en planeringsfråga som ligger på en helt annan nivå än den enskilda byggnadens uttryck. Och om Axess ska kunna bidra med mer än en intressant rubrik när stadsbyggnadsfrågorna ska diskuteras så är första steget att förstå skillnaderna mellan planering och husprojektering, mellan stad och arkitektur, mellan struktur och stil, och mellan politik och ekonomi. Annars blir det svårt att föra en konstruktiv diskussion.

Det finns några intressanta iakttagelser och uppslag i Peter Elmlunds artikel, även om de redan har formulerats många gånger, men dessa stjälps genom att Elmlund hela tiden blandar ihop modernismens estetik och de modernistiska stadsplaneidealen. Den sammanblandningen öppnar för flera tendentiösa glidningar i innebörden av begreppet modernism, på ett sätt som möjligen passar Elmlunds retoriska avsikter, men som samtidigt fördunklar argumentationen och gör det lätt att avfärda stora delar av texten.

Elmlunds text är emellertid ett mönster av ordning och saklighet jämfört med Theodore Dalrymples överspända försök till äremord på Le Corbusier. Dalrymple är oförmögen eller ovillig att skilja mellan fakta, fördomar och egna åsikter, och han presenterar en historieskrivning som är så selektiv och vinklad att den gränsar till det lögnaktiga. Dalrymple slår dessutom in en vidöppen dörr: Le Corbusiers gärning har kritiserats både bättre, roligare, sakligare och betydligt mer träffsäkert ett oräkneligt antal gånger under de senaste fyrtio åren, och att Axess har valt att ta in just Dalrymples text får ses som ett kvitto på att redaktionens kunskaper i ämnet är ganska begränsade.

Efter att ha tagit sig igenom Elmlunds och Dalrymples texter blir Asle Tojes text om förstäderna runt Paris en oväntat angenäm överraskning. Toje berättar lugnt och sansat om några förstäder och deras problematik utan att väja för komplexiteten i ämnet, och utan att förfalla till testuggande eller banal retorik. Om alla texterna hade hållit denna nivå så hade det blivit ett fantastiskt temanummer. Tyvärr skäms denna utmärkta artikel av en sällsynt tendentiös rubrik, som inte har någonting med texten att göra.

Till sist en fundering: både omslagsbilden på papperstidningen och vinjettbilden på hemsidan visar bostadsområdet Jakriborg i Skåne, där husen formats med bebyggelsen i Hansatidens Östersjöstäder som förebild. Varför har Axess valt att placera just Jakriborg på omslaget? Vad är budskapet? Anser Axessredaktionen att Jakriborg är ett "gott exempel", och i så fall, på vad?

av Johan Johansson 2009-05-28 15:23:57

Varföre är den xxx varföre är den xxxx, nej men nu undrar man väl ändå lite; "Varför har Axess valt att placera just Jakriborg på omslaget? Vad är budskapet?" Heter inte temat Arkitektur för vår tid eller dylikt? det är väl inte svårt att förstå? Eller?

av Hjalmar S 2009-05-28 20:21:19

Har Axess för vana att radera kritiska kommentarer? Eller varför har mina kommentarer försvunnit?

av Anders Gardebring 2009-06-06 21:10:55

Så var det till slut dags. Johan Lundberg har tänkt och tänkt i några veckor och till slut formulerat ett svar på de frågor om Jakriborg som avslutade mitt inlägg här ovanför. Svaret finns dock inte att läsa på Axess hemsida, utan endast i det senaste numret av papperstidningen.

Jakriborg har valts därför att området är ett bra exempel på en traditionsbaserad kultursyn som är relevant i nutiden, skriver Lundberg, utan någon närmare precisering. Den som tycker att husformer och fasader avritade från medeltidens Hansastäder är ett något överraskande uttryck för "vår tid" avfärdar Lundberg kategoriskt som en apologet för modernismen. Inget utrymme lämnas öppet för diskussion: den som inte håller med Lundberg i allting är emot honom.

Om jag förstår Lundberg rätt så menar han att ett isolerat bostadsområde, uppfört och förvaltat av en enda byggherre, med en enda upplåtelseform, är förebildligt så länge husen uppförs i en stil som tilltalar honom. Johan Lundberg kommer ut ur garderoben som fullblodsestet, utan intresse för andra aspekter än husens utseende, och därmed skriver han ut sig själv och Axess från alla diskussioner om samtida stadsbyggnadsproblem, där de centrala frågorna handlar om annat än fönsterspröjsar och traditionsbaserad kultursyn.

Det är litet synd, eftersom Axess borde kunna fungera som en seriös arena även för diskussioner om stadsplanering och arkitektur: det nya numret om klass innehåller flera läsvärda och välskrivna artiklar. Men det är naturligtvis Johan Lundberg som väljer hur han vill behandla de ämnen som tas upp i tidskriften, och som därmed anger tonen, nivån och diskussionsklimatet.

Att kritisera Le Corbusier idag är ungefär lika kontroversiellt som att kritisera Stalintidens Sovjet. Och att Le Corbusier (än en gång) kritiseras i Axess kan knappast vara upprörande för någon, men jag har svårt att förstå hur Lundberg kan bli så imponerad av den infama tonen och den slarviga och selektiva historieskrivningen i artikeln. Personligen tycker jag att både Le Corbusier, Stalin, Pol Pot, Theodore Dalrymple och Johan Lundberg bör bedömas utifrån det de faktiskt har gjort och sagt, och inte utifrån fördomar och fria fantasier. Men, även om detta kan man ha olika åsikter.

av Johan Johansson 2009-06-17 23:51:48

Kvarteret Basaren kommenteras av Yimby på www.yimby.se/.../...y-lamnar-in-yttrande-_762.html

av Niklas 2009-07-09 13:24:56