Kan vi inte göra så att vi flyttar alla medel/överklass personer, inklusive DN-journalister, som bor i innerstaden till förorterna och alla i förorten till våningarna på östermalm.

av Halvor 2009-05-27 11:55:30

Att ha olika uppfattningar i sakfrågor eller i estetiska frågor är en styggelse för vänstern. Det ska bara finnas en uppfattning. Det är därför som kulturradikaler alltid ska lära folket vad som är bra eller bäst i någon mening. Det är också därför som islam är att föredra för håller man sig till islam är världen säker och förutsebar. Det ger visshet och därmed trygghet. Inte kan man väl kasta ut folket i ovisshet och otrygghet. Och det är ju vi som vet som ska ge folket visshet och trygghet. Därför får inga andra röster plats i samhället.
Vad lycklig man måste vara om man anser sig tillhöra de som vet. Eller kanske inte?

av Liberal 2009-05-27 13:11:57

Låter intressant, kanske håller det på att hända att en ung höger, säg folk födda på sextiotalet och yngre håller på att göra som en ung höger i övrigt vad gäller historiesyn och historieskrivning. Man gillar folkhem och välfärdsstat, menar att det inte alls var socialdemokratiska idéer utan beslut som fattades över blockgränserna.
Vill minnas att PM Nilsson skrev en lång text på det här temat för någon tid sen.

Modernismen har ju stark ideologisk förankring i just folkhem-socialdemokrati, men man skulle kunna tänka sig att den generation som vuxit upp i detta rekordårens folkhem, i miljonprogrammets höghus och radhusmattor ser kvaliteter i det hela som kommer sig ur själva förtrogenheten med arktiekturen och med delar av ideologin? Obs, jag säger delar av. Precis som Nilsson, alltså.

I såna fall är det väl inte bara högern som har problem med arkitektursynen utan även vänstern? Om nu även arkitekturen blir ideologiskt "gränsöverskridande".

Egentligen borde allt det här vara rätt självklart för arkitektur kan aldrig bli renodlad ideologi, även om man gärna vill få den till det många gånger.

av Karin 2009-05-27 14:36:45

Johan Lundberg låter av någon anledning defensiv när han skriver om Bo Madestrands något osammanhängande och förvirrade kommentar i dagens DN. Jag har svårt att förstå varför, Madestrands slutkläm beskriver en slags fantasivärld där arkitekter ensamma och oemotsagda bestämmer allt som har med deras byggnader att göra. Det är en värld som ligger mycket långt från dagens Stockholm, och som är svår att ta på allvar.

Men jag förstår inte heller varför Madestrand ska tillskrivas åsikter som han inte har uttryckt. Ingenstans i Madestrands text står det att olika åsikter om arkitektur skulle vara ett problem per se, inte heller att han anser att människor bör uppfostras till en viss smak. Att argumentera mot en nidbild av någon annans position leder sällan till några intressanta diskussioner.

Jag skulle vara mer imponerad om Johan Lundberg försökte sätta ord på sina egna till synes mycket bestämda åsikter om arkitektur och estetik. Att hänvisa till vad "folk" "gillar egentligen" är litet väl lättköpt och dessutom felaktigt: människor är olika, så även deras åsikter, och om jag inte har missförstått Lundberg så har han ingenting emot detta. Lundberg brukar skriva att han gärna vill ha debatter på Axess hemsida, vilket låter både trevligt och inbjudande. Men sådana debatter förutsätter naturligtvis att någon svarar på de kommentarer som skrivs, och att kommentarerna inte plötsligt försvinner från hemsidan utan förvarning.

av Johan Johansson 2009-05-27 15:09:58

Jag tänker inte försvara Madestrands text, av en rad olika skäl, men jag insisterar ändå på att det enda rimliga är att diskutera vad han faktiskt skriver, utan att förvränga det. Madestrand skriver inte att det nya alltid är bättre än det gamla, han skriver att det är arkitekternas sak att bevisa att nya byggnader KAN vara LIKA attraktiva och gästvänliga som äldre tiders arkitektur, vilket är någonting annat.

Problemet med Madestrands resonemang är att det inte bara är arkitekter inblandade när hus kommer till. Husens utformning påverkas även av byggnadsentreprenörer, en rad tekniska konsulter, kommunens tjänstemän, kommunalpolitiker, närboende och grannar, och inte minst av den beställare som betalar för bygget. Att lägga allt ansvar på arkitekterna är därför både orättvist och naivt.

När det gäller Bermudatriangeln över Stureplan så verkar den framför allt påverka de kommentarer som skrivits under en av rubrikerna på denna sida, "Förfulningen fortsätter", och det i en sådan utsträckning att alla kommentarer nu har försvunnit därifrån. Vad säger datamänniskorna?

Oaktat detta tycker jag fortfarande att det vore intressant om du ville göra ett försök att formulera din egen syn på arkitektur och estetik, som skymtar fram här och där, men i så små glimtar att jag har svårt att riktigt förstå hur det hänger ihop.

av Johan Johansson 2009-05-27 16:17:51

Hej Karin! Jag hann aldrig svara på ditt tidigare inlägg under en annan rubrik, det hörde till de inlägg som försvann ganska omgående, men det var verkligen roligt att höra av dig i detta något oväntade sammanhang. Jag ber att få återkomma angående din kommentar här ovanför, kopplingen mellan arkitektur och ideologi är värd en diskussion, liksom olika gruppers försök att ideologisera arkitekturen. Du har möjligtvis inte någon länk till den text av PM Nilsson som du skriver om?

av Johan Johansson 2009-05-27 16:44:59

Jag tycker inte att arkitekterna ensamma ska beskyllas i dessa debatter. Det är ju ofta politiker och vinsthungriga byggbolag som drivit på kvalitetssänkningen i byggandet, även om det initialt var arkitekterna som drev på den stora stilförändringen på 30-talet. Trots den nya stilen var kvalitén på byggandet på 30-talet mycket högre än den är idag, med god takhöjd i bostäder, goda produktionsmetoder, och vackra, gedigna material av hög kvalitet. Idag är det väl nästan uteslutande byggbolaget som bestämmer sådana saker?

av Igge 2009-05-27 17:00:54

Hej Johan,
Ja, det var roligt att du dyker upp här!
Jag hittade länken: Folkhemmet byggde dagens moderater, heter den. Mycket talande, menar jag.

www.dn.se/.../...-byggde-dagens-moderater-1.636427

Kopplingen arkitektur-ideologi tycker jag är något av kärnan i den den här diskussionen, åtminstone om man utgår från Axess arkitekturnummer, men det kanske vi inte gör här, utan snarare från Madestrands text.
Madestrand ger, som du påpekar, uttryck för en rätt vanlig förenkling, nämligen den att arkitekterna bestämmer hur husen och städerna ser ut idag.
Du ger det lika vanliga svaret från arkitekthåll: Den svenske arkitekten är en av många konsulter i en byggprocess, ofta inte ens den som har det övergripande ansvaret.

För att återgå till det som försvann bara för ett ögonblick:
Min spontana reaktion på Axess arkitekturnummer och dess försök till kritik av modernismens hegemoni i svensk arkitektur var att försöket är lovvärt men svårgenomförbart just i Sverige. Jag vet inget land där modernismen är så intimt förknippad med hela samhällsbygget under efterkrigstiden, och därmed välfärdsstaten och det som kom i dess efterföljd.
(Det här ser vi dessutom inte bara i arkitekturen, utan också i litteraturen, samtidskonsten och säkert på fler ställen.)

Eller rättare sagt, inget land där man så genomgripande gjort sig av med sin fysiska historiska förankring i form av hus och stadskärnor, i form av kulturlager.

Och jag förmodar att det är därför som även en del av dagens moderater känner sig hemma - både på Ikea och i ett helt normalt svenskt radhus.

av Karin 2009-05-27 18:51:47

Om man ska hårddra pratet om pastischer, så är väl också den svenska 20-tals-klassicismen en smått pastischartad variant på klassicismen?

av Igge 2009-05-27 20:26:20

Vad är inte pastisch - i denna världen - jag var redan som tonåring trött på alla som skulle uppfinna hjulet på nytt... Vi människor är också kopior i stor utsträckning - vad är problemet?

av Hjalmar S 2009-05-27 22:54:11

Jo, även om "tydligt inspirerad" vore ett mer passande ordval än "pastisch". Å andra sidan var 20-tals klassicismen snarare inspirerad av neoklassicismen än den ursprungliga greko-romerska. Den totalitära klassicismen under Hitler och Stalin hade tydliga drag av modernism.

av J Helenius 2009-05-28 09:12:12

Jaha, så börjar då tankarna falla på plats. Men vi kommer fortfarande att få argument av den typ som ordet pastisch har använts d v s inte som argument utan som ett slagträ. Här ska ni få ett till: Vad är konst? Det är socialism säger socialisten; så var den diskussionen färdig.

av Liberal 2009-05-28 10:31:27

Frågan är om det egentligen existerar en motsättning mellan Wiklunds och Lundbergs inlägg? Att ett hus speglar samhällsutvecklingen betyder ju snarast att det speglar den syn på samhället som låg bakom dess uppförande. Dvs. en del av den sociologiska idéhistorien. Det betyder emellertid inte nödvändigtvis att huset som sådant var "i kontakt" med sin samtid när det byggdes.

av PG 2009-05-28 12:33:15

Karin, du kan väl inte på allvar påstå att städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Lund har genomgripande gjort sig av med sina gamla stadskärnor? Gamla stan i Stockholm står där den alltid stått, även om delar håller på att sjunka ned i Mälaren, och även Östermalm, Södermalm och Kungsholmen ser ut som de gjorde för åttio år sedan, minus enstaka fastigheter och viss slumbebyggelse.

av Iggy Drougge 2009-05-28 13:19:50

En redaktion ska byggas i monolit!

av Jod 2009-05-28 13:46:41

Hej igen Karin, och tack för länken. Ja, det var en bra artikel, pragmatism och samförstånd är utan tvekan viktiga delar av efterkrigstidens Sverige och det stora samhällsbyggnadsprojektet.

Dock tycker jag inte att det finns anledning att uppehålla sig någon längre stund vid just Madestrands text, så intressant var den inte.

Visst, arkitekter svarar alltid som jag gör, att de inte ensamma bestämmer över husens utformning, och det kan vara en dålig ursäkt i många fall, men det är samtidigt ett faktum - kanske särskilt i Sverige, men i resten av världen också. Det går att rita vad som helst, men det är någonting helt annat att få det byggt. Många svenska arkitekter skulle säkert inte ha någonting emot att rita hus med t.ex. gedigna murverksväggar, högre våningshöjder och rikt dekorerade fasader, om de bara fick en sådan beställning. Verklighetens beställningar och byggnadskultur ger emellertid ett helt annat utfall. Och arkitekturen blir aldrig bättre än vad beställaren tillåter.

Som du skriver har modernismen har haft en ovanligt central och stark ställning i Sverige, och inte bara inom arkitekturen, som en del i och ett godkänt uttryck för det stora samhällsbygget. Samma tendens finns i och för sig både i de andra västerländska välfärdsstaterna och i Comecon-länderna under samma period, men ingen annanstans i Europa tror jag att arbetet med att integrera alla konstnärliga uttryck i den samhälleliga helheten drevs lika långt som i Sverige.

Sedan var det här ett tag sedan - jag skulle säga att den modernistiska hegemonin i Sverige upplöstes successivt från ungefär 1960 till 1990, inom både arkitektur, konst, film, litteratur och andra discipliner. Inom just arkitekturen så är Erik Fribergers bostadshus vid Smörgatan i Göteborg från 1960 både det ultimata modernistiska projektet och början till slutet på modernistiska arkitekturhegemonin. Och den definitiva slutpunkten måste i så fall vara bostadsutställningen 1999 i Helsingborg, med vitputsade lamellhus som är tömda på varje spår av ideologi.

Missförstå mig inte, jag har ingenting emot att den svenska modernismen har övergett sina allomfattande anspråk och höga ideal och reducerats till en arkitekturstil bland andra, tvärtom, jag tycker att det är ganska befriande. Men just därför tycker jag att mycket av det som står i Axess temanummer är ganska ointressant. Om tidningen hade förmått hålla isär byggande, arkitektur och stadsplanering så hade det blivit bättre, och då kanske kritiken också hade kunnat riktas mot de verkliga problem som finns idag (det är inget problem att det finns arkitekter som ritar s.k. nyfunkisfasader). Inom stadsplaneringen lever många av modernismens principer och prioriteringar kvar, det är där de stora problemen finns, och det finns all anledning att diskutera hur vi planerar våra städer. Men den diskussionen måste utgå från vad som byggs och planeras idag, inte från en kritik av hur vi byggde och planerade för 40 år sedan, och inte heller från personliga antipatier mot vissa av modernismens uttryck.

Som du skriver, Karin: egentligen borde det vara rätt självklart att arkitektur aldrig kan vara ren ideologi, inte ens de byggnader som beställdes av Hitler eller Mussolini. Jag tycker att det är tänkvärt att samma slags bostadsområden med höga lamell- och punkthus, och samma slags modernistiska centrum- och citymiljöer, uppfördes samtidigt både i östblocket, i Sverige, i Västeuropa och i USA. När två rivaliserande system som kommunismen och kapitalismen bygger likadant så innebär det att det är andra faktorer än politik som styr. Både arkitekturen och stadsbyggandet har med andra ord även andra och djupare rötter än den för tillfället dominerande politiska ideologin. Idag ser vi hur samma slags nymodernistiska lådor växer upp i Amerika, Europa, Afrika, Sydostasien och Kina, i demokratier såväl som diktaturer. Vilket politiskt system är dessa hus uttryck för?

Kanske är det någonstans här som man även hittar förklaringen till det som PM Nilsson skriver om: det finns (med nödvändighet) mycket i det svenska folkhemmet, såväl som i stadsbyggande och arkitektur, som inte går att kategorisera i partipolitiska termer. Därför tycker jag alltid att det är besvärande när modernismen beskrivs som en "vänsterrörelse", eller när klassicistisk arkitektur avfärdas som "totalitär". I förlängningen är det nämligen den sortens ideologiseringar som leder till sådant som att Republikens Palats i Berlin kommer att ersättas med ett slott, av alla tänkbara byggnader (kejsardömet avskaffades 1918), och till att Kristina Alvendal anser att hennes egen okunnighet är ett tyngre argument än den bedömning som Stockholms Stadsmuseum har gjort av Trygg-Hansahuset.

Arkitektur kan uttrycka en mängd olika saker, men när det samhälle som en gång skapade en byggnad har ersatts av någonting annat så brukar byggnaden så småningom uppfattas på ett nytt sätt, och den kan då bli föremål för nya tolkningar. Ett enligt min mening mycket lyckat exempel på en sådan omtolkning är renoveringen och ombyggnaden av Olympiastadion i Berlin, ett annat hur de nyrenässansbyggnader som ännu på 1960-talet sågs som uttryck för ett ojämlikt plutokratiskt samhälle idag har blivit omtyckta både som arbets- och bostadsmiljöer och som inslag i stadsbilden, och ännu ett exempel är hur den modernistiska arkitekturen har lösgjort sig från sina ursprungliga ideal. Arkitektur är någonting annat, eller snarare någonting mer än den ideologi som skapar den.

av Johan Johansson 2009-05-28 15:11:40

Johan, om jag får göra en liten omformulering av det du skriver inledningsvis så kan jag hålla med dig: det finns ingen absolut korrelation mellan vår samtid idag (2009) och någon speciell stil. Så långt är jag med.

Följaktligen är vi tvungna att acceptera att det uppförs byggnader med olika uttryck, och i olika stilar, oavsett om vi gillar detta eller inte. Och själv har jag inga problem med det. Att det sedan finns vissa uttryck som är rimligare än andra om man ser till vad som byggs, och hur det byggs, är en annan sak. Liksom att de flesta av oss uppskattar vissa byggnader mer än andra.

Men, jag har litet svårt att få ihop den pluralistiska syn på arkitektoniska uttryck som du formulerar här med en del av det du har skrivit tidigare, som att arkitekturens uppgift skulle vara att vara bekräftande och skapa trivsel, eller att det bara borde ha byggts nyklassicistiska hus vid Norra Bantorgets västsida. Jag har svårt att få ihop detta med en öppenhet inför olika arkitekturstilar, liksom det stundtals ganska aggressiva avståndstagande från modernistisk arkitektur som du ger uttryck för då och då. Och när Axess publicerar en text där Theodore Dalrymple ur djupet av sin okunskap försöker brännmärka ett byggnadsmaterial (betong) så kan jag inte få ihop det med en tidskrift som ofta prisas för sin kamp mot fördumningen, Dalrymples text är om något ett exempel på motsatsen.

Du får naturligtvis tycka vad du vill om modernistiska byggnader, men om du är kritisk så är det intressantare för mig och andra läsare om du i så fall kan peka mer konkret på vad du ser som problemet med just de modernistiska byggnaderna, och varför. Svepande påståenden om "inhumant" och "elitistiskt" är ganska hopplösa som utgångspunkt för en konstruktiv diskussion om arkitektur.

Personligen tror jag att förklaringen till att "man" inte fullt ut har gjort upp med "det byggande som präglar miljonprogramsområdena" är något mer sammansatt än att arkitektstuderande tidigt i sin utbildning uppfostras till att tycka att vissa stilar är mer nutidsanpassade än andra. Jag förmodar att du inte själv har närvarat vid något undervisningstillfälle på en arkitektutbildning, för i så fall tror jag att du skulle ha formulerat dig på ett något mer nyanserat sätt.

Som du skriver handlar problemen med den fysiska miljön i många miljonprogramsområden primärt om stadsplanering, och inte om de enskilda byggnadernas utformning. Jag delar din sympati för den typ av stadsbebyggelse som tillåter många olika människor och verksamheter att existera nära varandra, även om jag aldrig skulle påstå att sådana miljöer är det objektivt bästa för alla människor eller verksamheter. Och jag tror inte att man som arkitekt eller stadsplanerare någonsin kan göra människor lyckliga, man kan på sin höjd undvika att göra dem olyckliga.

Idag finns det en mängd faktorer som hindrar oss från att bygga täta och sammansatta stadsmiljöer där olikheter får komma nära varandra. Men detta har ingenting med enskilda byggnaders takformer, fasadmaterial eller fönstersättning att göra, problemen beror på sådant som lagstiftning, regelverk, praxis, byggherrestruktur, ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter, kvardröjande modernistiska tankefigurer, o.s.v. Att verkligen försöka gå till botten med dagens problematik, istället för att än en gång kritisera det som planerades för mer än trettio år sedan, vore en värdig uppgift för en tidskrift som Axess. Men det förutsätter givetvis att både redaktionen och de skribenter som anlitas kan skilja mellan stadsplanering och arkitektur.

av Johan Johansson 2009-05-28 15:14:12

Iggy,
Nej, det kan jag förstås inte påstå, och har inte påstått heller. Men i många mindre städer har stadskärnorna rivits och i Stockholm har du för övrigt Klarakvarteren som i stort sett utplånades och återuppfördes i annan skepnad under efterkrigstiden.

Vad jag var ute efter är i själva verket miljonprogrammet. Man föresatte sig, och lyckades med, att skapa en miljon nya bostäder åren 65-75. På en befolkning av, tja, var det knappt 8 miljoner då? så är det rätt mycket. I Sverige bor idag någonstans mellan 80 och 90% av befolkningen i bostäder producerade efter 1965.
Och då börjar vi komma i närheten av vad jag menar. Naturligtvis finns lite "gamla" bostäder kvar, men en bråkdel av befolkningen bor i dem.
Med andra ord, folk rycktes upp med rötterna på ett sätt som mig veterligt saknar motsvarighet i Europa - som väl trots allt är mest jämförbart.



Johan J,
Väl talat, och roligt att du uppskattade Nilssons text. Jag tyckte att den hade ett något stötande historierevisionistiskt drag, och det var jag inte ensam om - men jag tror att han där ger ganska klart uttryck för hur dagens unga moderater ser på historien och på hur förvalta "arvet". (Historielöst.)

Det jag särskilt fäster mig vid i din text här är den här stumpen:
"Inom stadsplaneringen lever många av modernismens principer och prioriteringar kvar, det är där de stora problemen finns, och det finns all anledning att diskutera hur vi planerar våra städer."

Så ser jag också den svenska nya bebyggelse jag sett på senare år. Och svårigheterna med att bygga "riktig stad" igen, för det är vad jag uppfattar att många arkitekter vill, är snarare tekniska och ekonomiska. Svenskarnas förkärlek för stora strukturer och rationaliseringar har gjort den svenska byggbranschen med några få jätteföretag som bygger i stort sett allt, till något i praktiken självgående. Som varken politiker, beställare, arkitekter eller allmänhet har någon som helst kontroll över.

Svårigheten med att göra ett temanummer om arkitektur för en tidskrift som Axess med föresatsen att betrakta efterkrigstidens byggande ur ett kritiskt perspektiv (för att uttrycka sig försiktigt) är väl egentligen att hitta skribenter. Jag menar, ber man tidskriften arkitekturs redaktion att ta över ett nummer så får man tidskriften arkitektur. Och sorry to say, men det jag sett i den de senaste åren ÄR byggen och områden som talar modernismens språk. Det finns säkert undantag, men på det stora hela taget så visar Sverige upp en modernistisk fasad, det gäller allt från design av småpryttlar över till enskilda hus och områden.
Ett annat problem ÄR, återigen, ämnets komplexitet.

Jag kan ju jämföra med Frankrike där jag bor sen femton år tillbaka. Här dominerar också en form av modernism, men här var postmodernismen starkare och framför allt: man har ett helt annat förhållande till det gamla. Här finns helt enkelt mycket fler gamla stenhus och här finns hantverkskunnande och små strukturer inom byggbranschen, här finns helt enkelt en mångfald som jag helt klart ser saknas i Sverige. Det går inte bara att förklara med att Frankrike är ett större land med fler invånare, det är som jag ser det framför allt en kulturell skillnad.
Och förhållandet till stenen - både som material och som idé och ekonomiskt värde - som är ett helt annat.

Här finns också arkitektutbildningar med olika inriktningar och fler arkitekter utbildar sig till att ta hand om gamla hus.
På den fronten tror jag att man skulle kunna förbättra läget i Sverige avsevärt.

av Karin 2009-05-28 19:53:42

Ville påpeka att denna debatt är mycket uppskattad läsning, bitvis med en kvalitet som man sällan ser i liknande arkitekturdebatter!

Jag ser det som sannolikt att om dagens arkitekter fick större inflytande i stadsbyggandet skulle vi få mer stadsmässiga miljöer av högre kvalitet än de som skapas idag. Det är trots allt de som bäst förstår komplexiteten i bygga långsiktigt fungerande städer. De som bestämmer, byggherrar, byggbolag och politiker verkar ju som tidigare sagts mest intresserade av kortsiktig avkastning alternativt att "sätta staden på kartan". (Förutom detta tillkommer förstås andra faktorer som begränsar möjligheterna.)

Sedan tycker jag som Karin säger att det är tragiskt att det inte finns någon god tillgång på svenska skribenter som kan ta sig an frågan med verklig bredd och utan att blanda in politik eller arkitekturideologi. Det är sådana skribenter man vill se i dagstidningar och exempelvis Axess. Det skulle kunna öppna för en debatt som inte är så likriktad och som inte ständigt går på tomgång.

Den stora frågan är bara hur dessa två saker ska bli verklighet?

av Jacob 2009-05-28 23:22:54

Karin,
Svårigheterna med att bygga "riktig stad" (i brist på bättre begrepp) idag är så många att det skulle behövas en hel artikel, ja kanske ett helt temanummer, för att belysa dem.

Svårigheterna med att göra ett temanummer om arkitektur är lättare att diskutera. Tidskriften Arkitektur är som den är, och jag skulle inte bli gladare om de tog över som gästredaktörer på Axess. Jag vill dock hävda att en viss baskunskap om det ämne man skriver om måste vara ett grundkrav. Att låta verksamma arkitekter och planerare skriva om arkitektur och stadsplanering kan visserligen bli problematiskt, av flera skäl: det finns lojaliteter som begränsar vad som kan sägas offentligt, många arkitekter och planerare har svårt att uttrycka sig i skrift, och de som kan skriva skriver ofta på ett sätt som utestänger lekmännen och gör det onödigt svårt att följa med i texten. Samtidigt vet de flesta journalister väldigt lite om arkitektur. Men jag tycker att man måste ställa krav på skribenterna både i fråga om kunskap, begriplighet och relevans, även om detta begränsar urvalet. Asle Tojes text om Paris förstäder visar ändå att det är möjligt att skriva om svåra och komplicerade saker utan att själv bli överdrivet svår.

Jag håller verkligen med om det som Mats Wiklund skrev under en tidigare rubrik på denna sida ("Håll inte läsarna utanför"), att det är en dygd att skriva klart och enkelt, så att alla läsare ska kunna förstå, oavsett ämne. Det är den bästa målsättning en skribent kan ha. "Jag skriver lättläst - det är allt" sa Alice Lyttkens när Klas Östergren intervjuade henne någon gång i början av 80-talet, det är det enda jag minns från den intervjun, men det minns jag desto bättre. Och som stilistisk förebild väljer jag konsekvent Alice Lyttkens framför Habermas eller Baudrillard, varje dag, året om.

Dock hamnar jag trots goda föresatser ibland i situationer där ämnet inte medger ett så direkt och enkelt språk som jag egentligen skulle önska - det är möjligt att det till viss del beror på mina begränsningar som skribent, men jag tror också att det finns saker som inte kan uttryckas hur enkelt som helst, inte ens av riktigt rutinerade journalister, och som ändå behöver skrivas. Så hur gör man då?

Kultursidorna i svenska dagstidningar präglas av en särskild slags diskrepans, som kanske framträder tydligast i DN, men som finns överallt, i någon form: när det gäller texter om vissa av de ämnen som avhandlas (och särskilt då ämnen som ligger redaktionsmedlemmarna varmt om hjärtat), som t.ex. litteratur (särskilt poesi), popmusik, konst eller opera, är det ingen som ifrågasätter att texterna är "svåra" på ett eller annat sätt, t.ex. genom att de kräver omfattande förkunskaper, innehåller en mängd ganska interna referenser, eller är författade på ett svårgenomträngligt språk. Men när det gäller sådant som har med byggande, arkitektur eller planering att göra så ska texterna plötsligt vara skrivna på enklaste kvällstidningsprosa, om ens det.

Jag har ingenting emot vare sig kvällstidningsprosa eller begripliga texter, tvärtom. Men skillnaderna i hur olika ämnen betraktas är besvärande. Varför ska just arkitektur och planering alltid behöva skildras så enkelt att även de som inte kan någonting, och som kanske inte ens är intresserade, ska kunna förstå allt utan att anstränga sig? Ibland är ett ämne så pass komplicerat i sig att det krävs en större ansträngning från en lekman för att förstå det. Sedan är det givetvis ett redaktionellt beslut om man ska ta in riktigt krävande texter, eller avstå. Samtidigt är jag övertygad om att det finns tillräckligt många människor som kan formulera sig klart och enkelt om arkitektur på svenska för att det ska räcka till åtminstone ett nummer. Och då tänker jag inte i första hand på Arkitekturs redaktion.

Utan tvekan är byggandet i Sverige likriktat, och den retorik som är vanlig i fransk arkitektur ses som främmande här. Men det homogena intryck man får om man bläddrar i Arkitektur, eller om man besöker ett nybyggt bostadsområde i Sverige, beror inte på att allting talar modernismens språk, för det gör det ju inte. Områden som St Erik i Stockholm, Järla Sjö i Nacka eller Stumholmen i Karlskrona har helt andra stilmässiga förebilder, som sträcker sig från kåkbebyggelse till klassicism. Ändå uppfattar vi dem som delar av ett ganska homogent, "svenskt" uttryck.

Det här svenska uttrycket kan hämta en hel del motiv från modernismen, men också från andra källor, och kombinera dem litet hur som helst, det är i högsta grad ett eklektiskt förhållningssätt, som av tidskriften Arkitketur ibland kallas för "en frihetlig tradition". Det är ett synsätt som vill sätta den omedelbara upplevelsen i centrum, och som därför tar avstånd från alla former av teori, samtidigt som det förnekar arkitekturen som en autonom disciplin. Istället är det det lilla, det oförargliga, det försiktiga, det återhållsamma, det trivsamma, det pittoreska som lyfts fram, arkitekturen ska brytas upp och tämjas så att den med varm hand kan omfamna den vardagliga situationen. Det tydliga, det uttrycksfulla och det systematiska avfärdas som omänskligt. Arkitekturen ses både som någonting återhållet, och samtidigt som någonting som ska befrämja kontakten mellan människor, ett villigt eller åtminstone viljelöst redskap i trivselskapandets tjänst. Och naturligtvis hänger detta synsätt samman med arkitekturens centrala ställning i samhällsbygget under den svenska folkhemsepoken. Ibland får denna integrativa trevlighetsestetik direkt komiska uttryck, som i HSBs krökta radhuslänga i Helsingborg, där Jean Nouvel-inspirerade plåtfasader ligger inneslutna bakom en äktsvensk glasveranda. Svenskare än så blir inte arkitekturen.

Det är detta som gör att tillresta arkitekter från Frankrike, Tyskland eller Sydeuropa alltid ser frågande ut när de konfronteras med samtida svensk arkitektur, och sällan lyckas säga mer än "Interesting .", för dem är detta lika obegripligt som det usla hantverket. I Sverige är det däremot logiskt, varken byggandet eller byggnaderna anses ha något egenvärde, de är bara redskap för att uppnå någonting annat. Och jag tror att det framför allt är därför som arkitekturen i länder som Frankrike, Tyskland eller Schweiz, som alla domineras av en slags modernistisk estetik, framstår som så otroligt mycket mer varierad än det som byggs i Sverige: inom ramarna för den modernistiska estetiken i dessa länder finns det en oerhörd rikedom och ett enormt utrymme för olika slags uttryck, som aldrig skulle accepteras i Sverige, i alla fall inte i Stockholm. Någon skulle ju kunna ta illa upp.

Lacaton & Vassal i Paris t.ex., som är ett av de intressantaste arkitektkontor jag känner till idag, ritar hus som utan tvekan hör hemma i en modernistisk formvärld, och de har en enormt sträng moral i allting de gör, men de är samtidigt helt fria från den moralism som präglar både den klassiska modernismen och den svenska föreställningen om en arkitektur som inte "stör" någon. Och jag tror inte att en sådan praktik skulle kunna etablera sig i dagens Stockholm, det finns inte det utrymmet.

Sedan finns det andra faktorer som också är viktiga för att förklara likriktningen, och som du skriver om, t.ex. byggherrestrukturen som är ovanligt storskalig och likriktad i Sverige, samt hantverket, som är under all kritik här. Men jag tror att den svenska arkitekturens allmänt oteoretiska och antiintellektuella karaktär, och dess ensidiga fokus på stämning och trivsel, är en något förbisedd faktor i sammanhanget.


Jacob,
Det var roligt att du uppskattar diskussionen. Dock tror jag inte att vi skulle få mer "stad" om arkitektkåren fick ett större inflytande över stadsbyggandet, de stadsmiljöer som vi har planerat och byggt under 1900-talet är just resultatet av att stadsplaneringen började definieras som en arkitektuppgift vid förra sekelskiftet, och att städerna började betraktas som arkitektur. Synen på staden som tredimensionell form, som komposition och arkitektur, präglar hela 1900-talet och förenar så pass olika arkitekter som Per Olof Hallman, Sune Lindström och Aleksander Wolodarski. Arkitekternas bidrag till stadsplaneringen har nästan utan undantag varit att arkitekturalisera städerna, och om målet är att skapa mer "stad" så är ett ännu större inslag av arkitekttänkande ingen framkomlig väg.

Sverige är ett litet land, och svenskan är ett litet språk, och det finns därför ett begränsat antal goda skribenter att välja på, inom alla ämnen. Men det finns människor som kan skriva om stadsplanering och andra komplicerade saker på svenska utan att distansera sig från sin läsare: t.ex. Mikael Askergren, Ola Andersson, Jesper Meijling eller Anna-Johanna Klasander. Och det finns naturligtvis andra som kan skriva bra också, även om jag inte känner till dem eller kommer på deras namn just nu. Sedan måste naturligtvis någon be dem att skriva också, och trycka deras alster. Men det finns flera utmärkta skribenter.


Johan,
Det gläder mig att du är medveten om att arkitektur och stadsplanering är olika saker, du har inte formulerat dig lika tydligt tidigare. Jag önskar bara att den medvetenheten i högre grad hade fått sätta sin prägel på det senaste numret av Axess.

Visst går det att hävda att man kan behöva hårdra kritiken för att få en debatt, men ett högt röstläge har inget egenvärde om det inte finns någon substans i botten, och jag tycker att det också finns gränser för vad som är anständigt att publicera. Om ni regelbundet börjar ta in texter som den Dalrymple har skrivit så ligger vägen öppen för att även publicera skribenter som Per Ahlmark eller Ahmed Rami med samma motivering, att man måste ta i för att få igång en debatt.

Det är möjligt att Dalrymple kan mycket om andra ämnen, men som skildrare av Le Corbusier är han okunnig, affekterad och fördomsfull, och han verkar betrakta sina egna preferenser som så självklart normerande att han inte ens behöver argumentera för dem. Det är trist att läsa, och onödigt, eftersom det går alldeles utmärkt att kritisera Le Corbusiers gärning utan att behöva utmåla honom som en enkelspårig vettvilling. När Dalrymple jämför Le Corbusier med några av 1900-talets största massmördare, eller när han utan att argumentera för det avfärdar Le Corbusier som en ointressant arkitekt, eller när han dömer ut Jean Nouvel med hänvisning till dennes utseende och klädsel, så använder han sig av samma simpla debattknep som alla andra skribenter som är för lata eller okunniga för att själva formulera någon konkret kritik. Dalrymple använder sin egen inskränkthet som måttstock, och det är ingen framkomlig väg för den som vill tagen på allvar. Att kalla Dalrymples text fördummande är snarast en förskönande omskrivning av någonting som egentligen är betydligt obehagligare.

Sedan har du naturligtvis rätt i att det finns en risk för sekterism, och i förlängningen fördumning, när människor inom en viss disciplin bara diskuterar med varandra och fjärmar sig från samhället, och detta är ett av många olika skäl till att jag gärna skriver här. Arkitekter söker sig sällan utanför de egna leden, och inom de mer eteriska och akademiska delarna av den stockholmska arkitektvärlden finns en kultur som i huvudsak fungerar som en slutet kretslopp, där ingenting kommer in och ingenting kommer ut. Och jag tror att det finns liknande kulturer inom andra akademiska discipliner också, som i det långa loppet verkar fördummande både på de direkt inblandade och på samhället i stort, fast på olika sätt.

Av detta kan man emellertid inte dra slutsatsen att man bör ta avstånd från akademism, eller att arkitektur nödvändigtvis bör vara folklig och appellera till "alla". En av tankarna som har väglett Stockholms stadsbyggnadskontor under de senaste decennierna har just varit föreställningen att arkitekturen inte ska vara störande för någon, att byggnader ska "passa in" eller "smälta in", och detta är långt ifrån så okontroversiellt som det kan låta. I många fall innebär det nämligen att alla uttryck som inte överensstämmer med de kommunala myndigheternas och i vissa fall även kommunalpolitikernas bild av staden undertrycks. Och det är både destruktivt för utvecklingen inom arkitektur och byggande på sikt, och framför allt svårt att få ihop med en liberal och demokratisk samhällsordning. Jag tycker därför att det i en stad av Stockholms storlek måste få finnas hus som är obegripliga och svårsmälta för de flesta innevånare, som t.ex. KTHs arkitekturbyggnad vid Danderydsplan, såväl som byggnader som är inställsamma och bekräftande. För hundra år sedan, när kanske 5% av stockholmarna var röstberättigade, var det lättare att skapa samförstånd om vad som var ett passande uttryck för en byggnad, men den tiden har vi lämnat bakom oss för alltid. Som jag ser det är det enda rimliga idag att acceptera alla de olikheter som finns i en stor stad, och att tillåta att de kommer till uttryck.

Men det betyder inte på något sätt att vi ska sluta diskutera, diskussionen blir både viktigare och intressantare ju fler olika uttryck och synsätt som existerar parallellt. Bättre och sämre byggnader kommer det alltid att byggas, i olika stilar, och det är bara genom att diskutera dem som vi kan bli litet klokare och förstå dem bättre.

av Johan Johansson 2009-05-29 17:15:21