Konstnären Torsten Andersson är död. Och därmed har en av svensk konst mest säregna bildkonstnärer gått ur tiden. Torsten Anderssons konstnärskap var uppbyggt kring det som är bildkonstens själva väsen: färg, form, fantasi och volym. Och Torsten Andersson visade likaledes som konstnär den sorts självständighet och originalitet som jag själv tror är nödvändig för att stor konst skall kunna skapas. Han var en benhård motståndare till den sorts epigoneri som dessvärre kommit att bli själva drivkraften i den svenska konst- och kulturhistoria, där man regelmässigt värdesatt den sorts konstnärer som i efterhand anslutit sig till vinnarsidan i konst- och litteraturhistorien. Och han var skoningslös i sin kritik mot den svenska inställningen att konstnärliga trender regelmässigt initieras av utländska aktörer, medan de som från ett svenskt perspektiv drivs av en attityd att ändra sakernas tillstånd i bästa fall uppfattades som halvtossiga rättshaverister.
Det är en inställning som på sikt fört med sig integritetslöshet och medlöperi kommit att värdesättas, medan särart, excentricitet och bångstyrighet triggat mobbarmentaliteten bland konstkolleger och kritiker.
Torsten Andersson var just excentrisk och bångstyrig. Han valde tidigt sin väg och följde den sedan envetet. Hans märkliga fantasiskapelser framstod som så mycket mer märkliga i just att de inte ropade ut sin märklighet. De ropade egentligen inte ut någonting alls, mer än sin karaktär av just avbildade konstföremål – målade på ett sätt som in i minsta detalj bär sin skapares säregna signum, samtidigt som de innebär en renodling av det för den måleriska bildkonsten säregna och unika.
Det finns en icke så liten grad av mysterium i en målning som den nedanstående, en närmast transcendental kvalitet som gör att man kan titta på den hur länge som helst och fundera över vad detta egentligen är för föremål, var det hör hemma, varför det är målat som det är. Ytterst sett hör givetvis det avbildade föremålet hemma i just den värld, där Torsten Andersson just nu befinner sig.
