Jag vet inte hur många som sett det här: kvinnan i Israel som lade sig på ett järnvägsspår och lät sig köras över. Och som sedan reste sig och gick därifrån. Ville hon ta livet av sig? Ångrade hon sig? Jag undrade vad hon tänkte de där sekunderna när vagnarna for över henne. Plötsligt gjorde sig Hjalmar Gullbergs "Svårartat olyckstillbud" från samlingen Andliga övningar (1932) påmind.
Julikväll med fågelsång
vid en järnvägsövergång.
(Jag har från en tidningsspalt
hämtat sceneri och allt.)
Vallen är av blåklint full.
Plötsligt skriker en: Omkull !
Släng dig, Själ, på marken strax,
annars bryts du som ett ax
av det lok med röda bloss,
som har överrasket oss.
Över dig med eld och vrål
far ett svart skelett av stål.
Om du rör ett finger nu,
sliter besten dig itu.
Ovanför dig åker lätt
alla de som har biljett.
Där är skratt och muntert tal,
ingen känner dina kval.
Detta är din prövningsstund:
om du än en kort sekund
pressar dig mot banans grus,
får du snart se rymden ljus
och din vall av blåklint full.
Pånyttfödd ur natt och mull
stiger du, for evigt fri.
Tidens tåg har gått förbi.