Maria-Pia Boethius menar i Etc att det är dags att ta itu med problemet med högerdominansen i svenska medier. För en person som definierar Aftonbladets ledar- och kultursidor som ”blandborgerliga” är det knappast förvånande att det råder obalans i svensk opinionsbildning:
Jag är fullkomligt utled på gravt borgerliga eller konservativa tidningar som kallar sig ”oberoende”. Numera är de faktiskt skrattretande. Det vore kul om tidningar som Axess eller Smedjan eller Fokus antog sina verkliga varumärken: störtborgerliga eller störtkonservativa.För att inte tala om de andra; ”DN – beroende kälkborgerlig”, ”SvD –beroende storborgerlig”, ”GP – beroende göteborgerlig”, Expressen – ”beroende småborgerlig”, ”Aftonbladet – beroende blandborgerlig”. Då skulle vi kunna börja debattera på allvar.
Frånsett att Maria-Pia Boethius tycks sväva i okunskap om att Smedjans inflytande över svensk opinionsbildning upphörde redan 2005, så kan hennes beklaganden jämföras med vänsterbloggaren Anders Svensson som på bloggen Svensson, ”Varmt och räåttfframt från vänster”, kommenterar Lena Anderssons artikel på följande sätt:
I tidskriften Axess, av alla ställen, har Lena Andersson skrivit en superbra artikel om klass, om att vara arbetarklass. Det är bitvis mitt i prick och mycket avslöjande mot “den tolerante liberalen”.
Lena Anderssons artikel om klass kommenteras även här och här.
Inger Enkvists text om skolpolitik kommenteras i sin tur här.
Annars var den i särklass mest uppmärksammade artikeln i senaste numret av Axess Kjell Häglunds text om förhållandet mellan olika slags medier, där i synnerhet Mats Olsson används som ett träffande exempel på en journalistik som kan säga falla på eget grepp. Häglunds artikel kommenteras här, här, här, här, här, här, här, här och här.