På Axess ägnar vi som bekant varje nummer åt en längre intervju med någon förhoppningsvis intressant utländsk akademiker eller författare vars åsikter inte dagligdags kommer till uttryck i svenska medier. Vi har stundtals talat om det finns någon svensk som på liknande grunder skulle kunna intervjuas. Ofta har diskussionen fastnat vid att vi inte kommit på mer än ett namn: Willy Kyrklund.
Det är beklagligt att vi aldrig kom till skott med den intervjun. Kyrklunds åsikter har med åren kommit att framstå som bara mer och mer angelägna. Själv skrev jag för ett drygt ett halvår sedan om hans bok Om Godhet: hur aktuell den kommit att bli som en konsekvens av samhälls- och medieutvecklingen. Det räcker med att se på kommentarerna av bloggkommentarerna ovan om Michael Jackson för att se den medie- och kulturpolitiska undertexten i Kyrklunds essä.
Men Kyrklund var naturligtvis mer än så: han var ytterst sett en unik stilist - en författare som visste att den personlig touch och konstnärlig individualitet och originalitet inte skapas med stora åthävor utan i det lilla formatet: i stilen. Tillsammans med svensk litteraturs riktigt stora stilister - en Hjalmar Bergman, en Sven Lidman - räcker det med att läsa två tre mingar för att identifiera en Kyrklund-text. Men till skillnad från Bergman och Lidman så odlade Kyrklund en stil med lågmälda förtecken.
Samtidigt kan man inte komma ifrån tanken att Kyrklund var en av våra mest missförtsådda författare: han omhuldades av en generation författare som tog efter hans stil men aldrig tycktes förstå den kontroversiella ideologiska sprängkraften i författarskapet.
Senare omhuldades han av en generation författare vilkas historiska referensram inte sträckte sig längre än till just 1960- och 70-talen. Det senare var ironiskt med tanke på att Kyrklund mer än någon annan samtida författare umgicks fullkomligt oproblematiskt med flertusenåriga (persiska, kinesiska, grekiska etcetera) skalder, och förhöll sig kyligt likgiltig till samtidens trender. Som få andra konstnärer idag framstår Kyrklund som en förvaltare av ett klassicistiskt ideal, där renhet och balans står i första rummet.
Som ledord för Kyrklunds gärning kan man anföra följande avslutning på ett lyriskt parti i Om Godheten: "Så sträcker jag mig häftigt längtande / förgäves upp ur dyn mot ljus och klarhet."