Ett typiskt drag hos socialister är övertygelsen om att ha historien på sin sida. Sätter man sin tro till en materialistisk historiesyn blir det i sin tur naturligt att låta språket vara en del av klasskampen.
Att inställningen givit upphov till tragedier och katastrofer är väl känt, men ibland uppstår också ofrivilliga komiska effekter. Ett exempel är Åsa Linderborgs text i Aftonbladet om Tomas Ledin. Anledningen till att kulturchefen på Sveriges största dagstidning hetsar upp sig över en Ledinlåt är att den hyllar medelklassen. Linderborg citerar:
”De är, de är, ja de är medelklassens okrönta kungar/Hatten av, blommor i skyn för medelklassens okrönta kungar.”
Medelklassen, sjunger Ledin, ”är bortglömda hjältar som bor mitt ibland oss/ utan bonuspaket och har inga konvertibler, vad jag vet/ De lever i en helt annan verklighet/ står för långsiktighet och stabilitet”.
Ingen stor poesi, det medges. Men vi har genom åren lärt oss att inte begära så mycket av Ledins känsla för orden valörer.
Men för en gravallvarlig Åsa Linderborg utgör raderna en regelrätt provokation. Det måste vara ett missförstånd, skriver hon med förintande marxistisk logik, eftersom medelklassen inte kan vara "samhällets fundament". Linderborg lägger sedan verkligheten till rätta med den obegripliga kommentaren att Tomas Ledin "tror säkert att han sjunger om arbetarklassen", det vill säga inte om medelklassen. Hans syfte skulle därför egentligen vara gott. Han är bara klassteoretiskt oskolad.
Ändå kan inte Åsa Linderborg befria sig från sin oro. Ledins rader gnager. De röjer, medger hon, en samhällsutveckling som går i fel riktning. Linderborg konstaterar uppgivet: ”Medelklassens okrönta kungar” är det slutgiltiga beviset på att vänstern förlorat sitt språk."
Kanske krävs en annan läsart än den marxistiska när man tar sig an Tomas Ledin.