När jag läser de nedlåtande orden "God smak kan vi lämna därhän, även om smaklöst är ett ord som lätt infinner sig" är det inte utan att jag tänker att jag lever i helt fel tid. En litauisk väninna säger ibland att man skulle ha levt under barocken, "fast med dusch", och det är en god tanke. Den ideologiproduktion som inte minst den "moderna" installationskulturen själv bidrar med blir plötsligt osynlig i Svenskans recension. Som om den inte ens fanns! Men det är inte det realistiska måleriet som är problemet, utan just installationskulturen med sin plastgranar, tomma hinkar, slitna gummistövlar, droppande kranar och för hundrationde gången upphängda pissoarer. Med det resonemang som Svenskans kritiker för blir snart också varje litterär uttrycksform som inte är språkfundamentalistisk, fragmentarisk eller dekonstruktiv ett bevis för nazism eller kommunism. Att det finns en skapande konst utanför ideologiproduktionen kan dessa människor aldrig föreställa sig. Blinda för sina egna odlingar nöjer de sig med att utbrista: "God smak kan vi lämna därhän, även om smaklöst är ett ord som lätt infinner sig"

av Thomas Nydahl 2009-07-10 13:39:59

Johan, tyvärr var jag otydlig i min recension med vad jag avsåg. Nej, jag menade inte att ni skulle diskutera realism i förhållande till nazismen/kommunismen. Ni tar upp det i boken och det är tillräckligt. Det är den här meningen du ska läsa: "Det är symptomatiskt att bokens verkbeskrivningar alla är så torrt formalanalytiska och inriktade på komposition och färgpalett. Språket dignar av en konstvetenskaplig jargong utan att några egentligt intelligenta analyser görs av konstens innehåll."

Det är symptomatiskt därför att ni inte gillar idéer, teorier eller filosofi som appliceras på konsten. Eller hur? Då återstår bara konstens egna uttrycksmedel, men hur långt räcker det när det gäller att verbalisera ett innehåll? Teorier, idéer och litterärt innehåll har för övrigt alltid funnits i konsten. Det går inte att läsa den äldre konsten utan någon kännedom om hela den symbolvärld och rekvisita som konstnärerna omgav sig med för att gestalta "det mänskliga".

Nerdrum och hans elever har en märklig ikonografi. Det ligger människor och döda soldater i öde landskap med en kroppställning som påminner om t ex Akseli Gallen Kallelas Lämminkäinen. Nakna män ock kvinnor som flexar med tårna i dödskamp. Vad betyder döden för Nerdrum? Nakenheten, sexualiteten? Jag slår vad om att en queer-teoretisk tolkning skulle komma betydligt längre än en formalanalytisk där komposition, färger m.m. utgör grund för sedan ganska lösa antaganden.
l
Jag hade önskat av boken att lite djärvare grepp hade tagits om innehållet och att ni inte hade halkat ner så djupt i en mossig, traditionell konstvetenskap á la 50-tal. Annars tycker jag att initiativet är gott och ni har gjort en välbehövlig genomgång av en konstnärlig miljö i vårt grannland som vi i Sverige känner ganska ytligt.

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-10 16:55:25

När jag läser den här recensionen får jag en känsla av att recensenten står något handfallen inför det hon ser. Hon kliar sig i skallen och grubblar på vad det kan vara för något men hon vågar eller kan inte låta bilderna verka, ta plats och ställa sina frågor, ge de vinkar de säkert innehåller om förebilder och berättelser.

Det här konfirmeras ju också då hon börjar klaga på utställningskatalogen som i hennes ögon INTE HELLER GER NÅGRA SVAR.

Är det inte en konstrecensents jobb att kunna sin konsthistoria, att för läsaren snabbt skissa upp utställningen, de frågor den ställer och att sätta in den i ett historiskt och samtida sammanhang?

Jag har inget emot ett öppet förhållningssätt heller, eller man kanske ska kalla det ärligt. Något i stil med: Det här är för mig en ny bildvärld, den ger mig följande associationer men andra kan säkert också vara riktiga eller befruktande för utställningen.

Så för att sammanfatta: Det här är helt enkelt en dålig och okunnig recension. Man vet fortfarande inte ens om utställningen är dålig, för inte ens det finns det några starkare belägg för i texten.

av Karin 2009-07-10 18:25:00

Det är sant att Anna Brodow Inzaina inte gjorde en direkt koppling till totalitära idelogier, men en kraftig antydan lämnas ändå till läsaren med meningen "obehagliga påminnelser om ideologistyrd konst där realism varit påbjuden och obskyra romantiska traditioner". Om det nu inte var Nazism/Fascism/Stalinism du syftade på, vad var det isåfall? Jag tror du försöker få läsaren att asociera till dessa ideologier. Du gör dig skyldig till det retoriska fulgreppet "guilt by association". Följdfrågor: anser du att dagens konst är ideologistyrd? Är du som kulturskribent ideologistyrd?
Rubriken till din artikel läser "Recension" men trots att jag läst din artikel två gånger har jag fortfarande inte sett någon recension. Allt jag ser är en allmän kritik till tradidionellt konstskapande och traditionell symbolism, samt ett antal nedlåtande meningar om ett par tre målningar i utställningen.

av Erik 2009-07-10 23:23:12

Jag tycker att följande citat av Pablo Picasso 1952 kan vara på sin plats:

"Since art is no longer the food for the best, the artist can use his talent for all the changes and whims of his fantasy. This opens all the roads for his intellectual quackery. The general population does no longer find in art neither solace nor elation. But the snobs, the rich people, the good-for-nothings, and those that want to attract attention to themselves, find in art the strange, the original, the eccentric and the shocking. I have pleased my critics with countless jokes I devised, which they admired the more for the less they understood them. Nowadays I'm not just famous but also rich. But when I'm alone with myself, I can't consider myself to be an artist in the sublime sense of the term. Great painters were Giotto, Titian, Rembrandt and Goya. I am merely a clown that understood its time and knew how to take advantage of all the stupidity, lechery and vanity of his fellow citizens."

av Pelle 2009-07-12 16:51:18

I replikväxlingen mellan Anna Brodow Inzaina och Johan Lundberg här ovanför finns en möjlig början till en diskussion om konst och konstkritik som skulle kunna bli utomordentligt intressant. Kanske övertolkar jag det som Brodow Inzaina skriver, men jag tror inte det.

Brodow Inzaina verkar se konst i första hand som ett sätt att föra fram eller gestalta teorier, idéer och litterärt innehåll. I sin extrema men logiska förlängning innebär ett sådant synsätt att konst inte har något egenvärde, att konsten endast är ett villigt eller åtminstone viljelöst redskap i idé- och retorikproduktionens tjänst. Konst, i detta fall bildkonst, förnekas därmed som en självständig disciplin. Den centrala meningen i inlägget är "Då återstår bara konstens egna uttrycksmedel, men hur långt räcker det när det gäller att verbalisera ett innehåll?". Så kan man naturligtvis resonera, men bildkonst kan vara så mycket mer än språk, om man inte envisas med att till varje pris verbalisera den. Och varför skulle det vara ett problem att utgå från bildkonstens egna uttrycksmedel?

Lundberg verkar omfatta en helt annan konstsyn, där bildkonst just betraktas som en egen disciplin, vilket sammanfattas på ett utmärkt sätt i den centrala meningen i hans svar: "Problemet är när man ser konsten som en springpojke för vissa ideologiska och politiska ståndpunkter som dessutom är synnerligen tidsbundna och grunda till sin karaktär." Mitt personliga intryck är att dagstidningarnas kultursidor domineras av just en sådan halvt uttalad instrumentell konstsyn. Men det verkligt intressanta är att de kritiker som avfärdar ett autonomt konstbegrepp aldrig brukar lyckas konkretisera sin kritik och förklara vad problemet består i, eller formulera något alternativt konstbegrepp. Sedan behöver inte ett autonomt konstbegrepp utesluta sådant som queerteoretiska läsningar, så länge dessa inte syftar till att reducera konstverket i fråga till ett argument i en retorisk dagordning.

Jag har varken sett utställningen Figurationer eller läst utställningskatalogen, och jag kommer förmodligen inte att göra det heller. Men det är ingen nödvändig förutsättning för att se potentialen i en diskussion mellan Lundberg och Brodow Izaina om vad konst har för "uppgift", och hur den bör bedömas. Jag hoppas att Anna Brodow Izaina inte känner sig ovälkommen på Axess hemsida till följd av de negativa reaktionerna på hennes recension här ovanför, och jag hoppas att hon återkommer med ett nytt inlägg, för jag skulle verkligen vilja ta del av en diskussion där hon och Johan Lundberg utvecklar sina olika synsätt på konstkritik och på relationen mellan bildkonst och idéer.

av Johan Johansson 2009-07-14 16:30:36

Hej på er,

Jag läser era kommentarer men har ingen vidare lust att gå i diskussion då jag, så fort jag tittar fram, får klä skott för allehanda åsikter om konstkritik och kulturjournalistik. Får fundera på det ett tag.

Anna

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-14 22:47:03

Anna,

Om du inte vill ställas till svars för åsikter som du inte har så är väl detta en anledning att förklara din syn på konst och konstkritik, så att du slipper bli missförstådd? Som jag skrev ovan är det möjligt att jag övertolkar din recension, jag vet inte, det är bara du som kan klargöra hur du ser på konstens och konstkritikens roll. Så jag hoppas att du vill skriva ett inlägg där du utvecklar de mer generella resonemang som skymtar fram i recensionen av Figurationer, jag skulle uppskatta det. Och en diskussion behöver naturligtvis inte syfta till att alla som deltar ska bli överens: om den lyckas klargöra och förtydliga olika ståndpunkter så är det alldeles tillräckligt.

av Johan Johansson 2009-07-15 10:42:29

Johan, jag tycker också att det är synd om en bra diskussion ska sluta innan den har börjat. Sedan missförstår du mig om du tolkar mitt första inlägg som att jag skulle ha tagit parti för Anna Brodow Inzaina, för det har jag inte. Jag är inte på någons "sida", särskilt inte innan jag har tagit del av argumenten från alla inblandade. Det enda jag verkligen är "för" just nu är en intressant och konstruktiv diskussion, där deltagarna lägger fram sina ståndpunkter utan att klistra etiketter på varandra, och jag har ännu inte gett upp hoppet om att den ska komma till stånd.

av Johan Johansson 2009-07-15 10:57:38

Johan, jag har inga fördomar om vare sig dig eller Brodow Inzaina, jag är bara nyfiken på hur ni båda ser på konst och konstkritik. Som jag har skrivit tidigare tror jag att en sådan diskussion skulle kunna bli mycket intressant att läsa.

av Johan Johansson 2009-07-15 11:24:04

Så hördes en kör av besvikna röster därför att det inte gick att trigga igång kritikern att ge sig in i debatten. Jag har varit på resande fot de senaste dagarna, bevakat mina mejl på hotellrummet morgnar och kvällar och befinner mig nu på lantstället. Kan jag få välja själv vad jag vill lägga min tid på?

Som Johan Lundberg påpekar pågår en diskussion på Lars Vilks blogg, mellan kontrahenterna Vilks och Lundberg, vilket kanske är den duell mellan två olika konstuppfattningar som eftersöks. Där företräder inte jag någon av sidorna, utan är nog snarare den teoretiskt inkonsekventa korsningen, enligt Vilks sätt att se.

Min konstsyn avspeglar sig för övrigt bäst i mina skrifter om konst, vilka har kunnat läsas i SvD i nu ett decennium. Den är varken ideologistyrd eller särskilt teoretisk förfäktande - ingen skulle nog sätta etiketten hårdkokt teoretiker på mig, snarare att jag är en konsthistoriker med breda kunskaper om samtidskonst.

Johan Lundberg, nu tycker jag att du tar åt dig för mycket personligen, dessutom vränger du till det. Har jag anklagat dig för nazism??!! Det första jag gjorde när jag såg på din blogg att det var så du uppfattade det var att lämna en kommentar i bloggen och ta på mig skulden för att ha varit otydlig.

När man har max 3500 tecken till sitt förfogande och ska pressa in mycket information och dessutom avge en åsikt blir det ibland för tätt mellan olika sammanhang eller tankegångar som borde ha separerats med en rad eller en bisats, eller kanske ett helt resonemang. Min kommentar på bloggen riktade sig till Johan Lundberg och var avsedd att korrigera ett missförstånd.

Lars Vilks påstår att det inte finns något innehåll att orda om när det gäller Nerdrum och hans elever, men där håller jag inte med. Självklart finns det ett innehåll, men då menar jag inte synbara referenser till postmoderna teorier. Titta lite grann på motiven, granska dem lite mer kritiskt och fall inte så i farstun för den store Nerdrum och det figurativa måleriet. Är de verkligen så bra, nerdrumeleverna, som ni vill göra dem till? Hur trovärdigt är deras obskyra hopkok av referenser till barocken, medeltiden och efter-civilisationens-död-dystopi där män är tappra krigare och kvinnor ständigt havande? Eller är det bara det hantverksmässigt skickliga, figurativa måleriet ni är ute efter? I så fall behöver ni inte se långt utanför Oslos kommungräns för att hitta goda representanter i den internationella samtidskonsten. Där, menar jag, spjärnar utställningen onödigt mycket mot en fullt accepterad linje i samtidskonsten och utropar Nerdrum-skolan som ett speciellt undantag.

Att så i den grad hylla det akademiska måleriet per se och ta avstånd från hela den modernistiska estetiken är reaktionärt. Sedan får ni räkna med att konstpolitiska utspel i kulturdebatten alltid betraktas med misstänksamhet av kritiker.

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-16 11:06:42

Bra Anna!

vore faktiskt kul om man fick förklarat var dessa duktiga norskor och normän verkligen vill säga och vilka problem som de gestaltar? Någon som vågar sig på en tolkning!?

av Sanny 2009-07-16 18:18:04

Anna,

Tack för att du har tagit dig tid att svara den "tvåmannakör" (bestående av undertecknad och Johan L) som här ovanför har visat nyfikenhet på din syn på konst och konstkritik. Och naturligtvis avgör du själv hur du vill använda din tid, om du inte har något nöje av att skriva på Axess hemsida så finns det ingen anledning att göra det.

Jag har långt ifrån alltid samma åsikter som Johan L, och jag tror inte att någon av oss uppfattar sig som medlem i en kör med "gemensam repertoar". Personligen har jag ingen speciell åsikt om de norska målarna. Det som väckte mitt intresse i ditt inlägg här ovan var en mer principiell fråga, de rader i din text som jag uppfattade som uttryck för en syn på bildkonsten som i första hand ett redskap eller verktyg för någonting annat: att uttrycka idéer, teorier eller andra utsagor som har sin grund i ett verbaliserat resonemang. Kort sagt, en syn på bildkonst som ett medel snarare än ett mål i sig.

Det är som jag tidigare skrivit möjligt att jag har misstolkat eller övertolkat din text. Men om jag inte har gjort det så skulle jag sätta stort värde på om du kunde redogöra för vad du ser som principiellt problematiskt med att utgå från bildkonstens egna uttrycksmedel snarare än en litterär eller filosofisk tes. Mitt intryck av den konstkritik som publiceras i dagstidningarna är att bildkonst brukar värderas utifrån hur pass väl den fullgör något slags uppdrag, snarare än utifrån sina egna villkor och verkningsmedel, ett synsätt som reducerar bildkonsten till ett medel. Själv kan jag inte se varför konst skulle behöva rättfärdigas genom att hänvisa till någonting utanför den egna disciplinen, eller vad som är problemet med att betrakta bildkonst som ett mål i sig. Så om du kan klargöra varför det skulle vara problematiskt att betrakta bildkonst som en självständig disciplin så skulle detta vara långt mer intressant för mig än att ta del av Lars Vilks resonemang, som dessutom är något svårgenomträngliga för den som har begränsade kunskaper i konstteoretisk retorik, och som är ovan vid Vilks sätt att skriva.

Givetvis bestämmer du själv vad du vill lägga din tid på, och om du prioriterar annat än att skriva här så har jag all respekt för det. Men om du vill ta dig tid att formulera ett inlägg till så skulle jag uppskatta det.

av Johan Johansson 2009-07-17 10:54:18

Pingback from jennymaria.com

Konstdebatt i juli | Jenny Maria

av jennymaria.com 2009-07-17 11:27:25

Nu både förringar och förlöjligar Johan Lundberg kritikerna och menar att de inte kan sin postmoderna läxa. Du är rolig du Johan. Jag fnissar och sänder en vänlig tanke. Dessa frågeställningar har konstvetenskapen bearbetat i ett par - tre decennier.

Jo jo, det var ju det vi alla fick lära oss, att innehåll inte är fixerat, inte kan färdas opåverkat över sekler och att betydelser förändras och påverkas av sammanhanget och att det också finns en rad dolda innebörder i t ex ett vitt gallerirum. Stileklekticism som ju nerdrumkonstnärerna i hög grad sysslar med ägnade sig många postmoderna arkitekter och konstnärer år på 80-talet.

Det jag är mest orolig för är hur sammanhanget nerdrumkretsen och två värdekonservativa curatorer som glada i hågen skapar en debattutställning kring temat figurativ konst/konstutbildning påverkar de yngre konstnärerna som är med på Edsvik och som inte tillhör den nyromantiska nerdrumkretsen. De hade kanske hellre velat bli förknippade med den internationella samtidskonsten med dess logik än med lokala skolbildningar i Oslo?

Ni har ett ansvar som curatorer att placera in saker och ting i sitt rätta sammanhang och inte medelst tendentiösa tolkningar skriva upp Oslomåleriet och skriva ner mer framgångsrika exempel på figurativt måleri i den internationella konstvärlden. Tänker på t ex John Currin och beskrivningen av The Pink Tree från 1999, men det finns många anmärkningsvärda exempel i boken.

Citat från kapitlet Figurationer utanför Norge, om Currin: "Hans skämtsamt idealiserade modeller ser synnerligen fåniga ut, med enorma bröst över smala midjor och med påklistrade leenden i imbecilla ansikten." Om fånigheter och imbecilla ansiktsuttryck i nerdrumkretsens teatrala målningar - inte ett ord. Nej, där är allt så poetiskt och djupt existentiellt. Vem har bestämt det? Och vem tror på det? Var är det kritiska perspektivet i urval och tolkning, Johan Lundberg?

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-18 16:34:29

Utan att varken ha sett utställningen eller läst boken (än), menar jag att det behövs just en debatt inom svenskt kulturliv, det gäller inte bara konsten utan lika mycket litteraturen och även andra områden.

Johan Lundbergs verksamhet både som ansvarig för tidningen Axess och egentligen också som ansvarig för konstutställningar är just att skapa sådana plattformar för debatt. I ett senare inlägg än det här konstaterar han ju dessutom själv att forumen är få där den här sortens debatter kan föras.

En kulturkonservativ tydlig kärna är svår att urskilja i det svenska debattklimatet. Enskilda skribenter finns förstås, men det finns en vänster-liberal dominans som är närmast total.
Antagligen inte särskilt representativ för befolkningen i stort men framför allt skadlig för det intellektuella klimatet som blir ängsligt och där positioner ofta blir viktigare än fullgångna tankegångar.

Debatt är viktigt just för tankeskärpan, för argumentens slipande, för briljans.

Det jag antar att Johan Lundberg håller på med då han möjligen skruvar och vinklar sina iakttagelser är just detta som behövs. Han formulerar ett annat sätt att se. För att det ska bli tydligt måste han i någon mån överdriva ibland. Han kan liksom bara i en bisats tala om att han gillar Rothko, det får/kan inte ta större plats än så, även om han egentligen gillar Rothko MER än de här norrmännen.

Det här är ett rätt viktigt - låt oss kalla det - uppdrag. Antagligen är tiden mogen för ett mer komplext synsätt inte BARA på konsten utan även på politiken, själva samhällsprojektet som ju i någon mån är förutsättningen för konsten.

Men, som sagt, för att den här debatten ska komma till stånd måste man vara övertydlig ibland. Det är Johan Lundberg, och det är bara bra.

Och Anna,
Vad gäller de yngre medverkande norska konstnärerna måste vi väl utgå från att de är vuxna människor och att de medverkar där de själva vil?
F ö är ju tolkningar just alltid tolkningar.

av Karin 2009-07-18 20:29:23

Johan Johansson: dina frågor är inte helt enkla att besvara, särskilt inte kortfattat. Om vi kan detta utanför denna tråd är jag tacksam. Det är tillräckligt för mig just nu att hålla Lundberg i styr.

Hälsningar Anna (anna@b-i.se)

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-18 22:40:46

Karin: ja, jag kan förstå att Lundberg har hamnat i en svår situation som är tvungen att dras med nerdrumkretsen, och jag vet också att han inte på något sätt är fientligt inställd till all konst under 1900- och 2000-talet. Men nu har de gjort en utställning där det finns en agenda.

Att gå från uppdraget som debattör i media till att axla rollen som utställningskurator och ge sig in i den svängen är kanske inte helt okomplicerat. Det är ett yrke att vara kurator, det är inte bara att smacka ihop en utställning och skriva en brandfackla till text. Och det är mitt ansvar som kritiker att ge Lundberg och Rådlund motstånd och peka på svagheterna i boken och utställningen.

Det här med att de utgår ifrån att nerdrumkretsens måleri är djupare och mer seriös än annan samtida konst är min främsta poäng i debatten. Bara för att Nerdrum menar det? Man ska inte lita alltför mycket på vad konstnärer säger och deras intentioner. Alla konstnärer säger sig vara seriösa och djupt existentiella - även de som behagar ironisera eller ljuger till vardags (nu tänker jag på en rolig passage i boken, s. 166, där Nerdrum och Ernst Billgren jämförs). Djupet i konsten är något som betraktaren skapar och det har ingenting med teknikval och motiv att göra.

av Anna Brodow Inzaina 2009-07-19 07:35:35

Anna,

Jag har inget starkt principiellt engagemang för eller mot figurativt oljemåleri. Och själv har jag inte sett utställningen Figurationer och kan därför inte uttala mig om den.

Jag har egentligen bara en fråga till dig, och en följdfråga, utifrån det du skrev i ditt första inlägg på Axess hemsida: anser du att bildkonst är ett medel snarare än ett mål i sig, och att det för en bildkonstnär är principiellt problematiskt att utgå från bildkonstens egna villkor och verkningsmedel istället för en litterär, filosofisk eller teoretisk tes? Och om du anser att det är problematiskt att betrakta bildkonst som ett mål i sig så skulle jag uppskatta om du ville förklara vad problemet består i, för själv kan jag inte se något problem med en sådan utgångspunkt.

Om du föredrar att svara på detta via e-post istället för att skriva på Axess hemsida så kan du givetvis göra det. Samtidigt tycker i alla fall jag att det vore litet synd att göra så: även sådant som diskussionen om de norska målarna skulle kunna vara betjänt av ett klargörande på mer principiell nivå om hur du, såväl som Johan Lundberg, ser på bildkonstens roll och eventuella uppdrag. Har bildkonsten något "uppdrag" i dagens Sverige? I så fall, vad består det i, och vem eller vilka definierar uppdragets innehåll och omfattning?

av Johan Johansson 2009-07-20 10:22:29

http://ikonoklast.bloggproffs.se/

av Richard Jönsson 2009-07-31 23:33:59