Lever våra konstkritiker i nutiden? I SvD avfärdade Anna Brodow en del av verken på utställningen Figurationer som medelmåttigt salongsmåleri. Det vill säga: som om inget skulle ha hänt på konstfronten sedan slutet av 1800-talet. Dagens motsvarighet till det dåtida salongsmåleriet är väl snarare just den typ av oreflekterad konstskolekonst som Anna Odell och Pål Holländer sysslar med? Det vill säga en konst som omhuldas av alla och envar inom etablissemanget, vilka i sin tur mililant avfärdar alla avvikelser från normen som Entartete Kunst.
DN framhärdar lika enträget med att se den estetik som omhuldas på alla konstutbildningar och alla konstinstitutioner i vårt land som marginaliserad. Jessica Kempe vänder sig i dagens DN till mig och påpekar i dagens DN att jag hycklar när jag visar oro för att det inte finns några figurativa utbildningar i Sverige. Det är inget att oroa sig över, enligt Kempe, som låter förstå att min oro i stället har att göra med att jag har svårt att ta till mig icke-perfekta människokroppar. Och så var vi där igen…
Som tur är så gör sig dock alternativa röster hörda. Jenny Maria Nilsson apostroferas i raljanta negativa ordalag i Kempes text. Nilsson har nämligen dristat sig tll att skriva en positiv recension i Helsingborgs Dagblad av Kitsch-utställningen med Odd Nerdrum och hans elever i Krapperup. En annan positiv recension av samma utställning kan man ta del av på litteraturkritikern Ann Lingebrandts blogg, också den ett vitalt forum för tankar utanför den så kallade DN-boxen.